Valter Nilsson har ont i magen. Han liknar känslan vid den ångestklump som kan inta buken när man inte har pluggat inför ett prov, med skillnaden att den i det här fallet kommit och gått i flera veckor. Över en knackig telefonlinje i en bil på väg mot Stockholm säger han:

– Du måste förstå … det här har varit min dröm sen jag gick i femte klass och hade en gitarr i knät för första gången. Jag har fått en otrolig familj, slutat jobba för någon annan och fyllt sommaren med spelningar. Varenda grej på horisonten är guld. Ändå känns det som att något är fel.

Johan Weber – producent, bästa vän och bandmedlem – ger sig in i samtalet från andra sidan mittkonsolen: visst har han märkt att Valter det senaste fått sämre tålamod, ändå vill han lyfta hans imponerande stresshantering. Spelningar för flera tusen, intervjuer i landets största morgonsoffor, en pågående kulturdebatt om hur hans verk skulle ge en förljugen bild av Göteborg – allt har Valter rattat samtidigt som han tagit hand om sin nyfödda son.

För några dagar sedan blev det dock tydligt för Weber att allt inte stod rätt till med vännen. De hade just haft en »asgo’« dag tillsammans i studion, följt av en gemensam intervju i P3. Ändå sade Valter att han var nedstämd, att han inte kunde förmå sig att njuta av stunden och »tycka att det är kul«.

– Solen skiner på mig från alla håll nu, säger Valter Nilsson. Så varför är jag inte glad?