Gary köpte gamla karuseller på nätauktion – och skapade något oväntat

För drygt två år sedan bestämde min fru och jag oss för att flytta från Göteborg, till ett villaområde i Vallda omkring 40 minuter söder om staden.

Vår son Bruno var två år gammal och vi hade börjat känna oss instängda i vår lägenhet. Delvis för att den låg på fjärde våningen och den enda rekreation som erbjöds i vårt asfalterade höghusområde var en sandig lekparksplätt. Men lika mycket för att vi, trots att vi på många sätt var en lycklig liten familj, var ganska ensamma.

När vi var yngre hade Anne och jag som typiska stadsbor fyllt veckorna med restaurangbesök, aktiviteter och skrålande inpå småtimmarna i vår trea i Landala. Men i takt med att våra närstående flyttat och spridits över landet, samt ankomsten av vår son, hade vi blivit alltmer isolerade. Efter läggdags tillbringade vi den mesta av vår tid med att titta på brittiska humorpanelprogram. Helgerna gick åt till långa barnvagnspromenader, då vi funderade över hur vi skulle få i gång våra sociala liv igen. Skulle Anne kanske göra vad ingen kvinna gjort före henne och lära sig dreja? Kunde jag gå emot alla manliga stereotyper och hitta någon att spela musik eller titta på fotboll med?

Så istället hade tanken på ett hus på landet börjat kännas alltmer lockande. Det var knappast troligare att vi skulle hitta några nya vänner i lilla Vallda, men det låg nära mina föräldrar som vi gärna tillbringade tid hos. Och att ha ett hus, en altan och en trädgård, där vår son kunde leka friare och vi kunde fixa och påta, kändes åtminstone mer berikande än att med ett halvdrucket glas vin i näven se om den senaste säsongen av 8 Out of 10 Cats Does Countdown en gång till.

 

När Bruno installerat sig på sin nya förskola nämnde han en klasskamrat hemma oftare än någon annan: Nicholas. Det skiljde bara två månader på dem, och inte mycket annat. I likadana bångstyriga, blonda frisyrer och med lika busiga blickar kutade de runt och ömsom kramades, ömsom fajtades med varandra.

Min fru småpratade med Nicholas föräldrar vid hämtningarna, och de började slå följe hemåt. Det visade sig att vi bara bodde några hundra meter från varandra, och så föddes idén att vi alla borde ses på middag.

En vårkväll infann vi oss därför på trappen till deras suterrängvilla. Anne hade gjort sitt bästa för att lugna mina antisociala nerver genom att prata om hur trevliga de verkade: mamman, Cecilia Forss, var cell- och molekylärbiolog, medan pappa Gary Rivers kom från England och arbetade med marknadsföring. Därtill hade Nicholas en storebror, Julian, som var två år äldre.

Gary visade sig vara ett tatuerat, brittiskt yrväder som skickade in snus på snus under läppen och glatt bjöd på öl ur kylskåpet. Vi insåg snabbt att vi hade samma romantiska förhållande till brittisk indiemusik från 1990-talet, och han visade glatt sin samling av olika instrument som gömde sig här och var i huset. Cecilia var lugnare och mer uppstyrd, med ett smittsamt skratt som fyllde rummet så fort vi kom in på våra brittiska komedifavoriter.

En sak blev jag dock inte blev klok på. Under middagsdiskussionerna berättade Gary om sin stora passion. Något år tidigare hade han börjat köpa begagnade tivoliattraktioner från England, vilka paret förvarade i garaget. Utspridda i både köket och vardagsrummet låg nu färgglada skyltar och olika föremål, prydda av snirkliga bokstäver och detaljerade målningar, eftersom Gary och Cecilia tillbringade vareviga kväll med att restaurera dem.

– Jag vet inte när vi sträckkollade en serie senast, eller när jag bara satte mig ner och kopplade av, suckade Gary. Jag jobbar 18 timmar om dagen, med mitt vanliga jobb och tivolit.

Utöver att jag inte begrep hur de alls kunde få livsekvationen att gå ihop med två små barn, framstod det hela som en särskilt krävande hobby. Jag själv var tillfreds med mina nyfunna fritidsaktiviteter »klippa gräs« och »plantera«; att importera hela nöjesfältskonstruktioner från Storbritannien måste vara dyrt, och att rusta upp dem uppenbarligen enormt tidskrävande. I mitt stilla sinne undrade jag hur i hela friden han fått för sig den här idén – och inte minst: Varför?