Det här artikeln finns med i Filter #110.
Det var snabba ryck som gällde när jag och min sexåring hastade in på Lidl. Vi hade en läkartid att passa, men dottern var hungrig så vi sladdade in för ett par mellanmålsbananer och en drickyoghurt. Efter att hon fått trycka på knapparna och blippa betalkortet i självbetjäningskassan rusade hon vidare mot nästa skojiga maskin: den där utvärderingspelaren med smileygubbar som går från glatt gröna till ilsket röda. Jag hejdade henne, dels för att vi gjort allt jobb själva utan butikspersonalenS inblandning. Vad skulle vi utvärdera – förekomsten av bananer? Dessutom: Vem var jag att säga om butikspersonalen haft en bra dag eller ej?
Min dotters besvikna min fick mig att inse att jag var en riktig tråkmåns. Hon drämde glatt till knappen med den ilskna gubben, eftersom »röd är finare än grön«.
I väntrummet hos läkaren vandrade mina tankar tillbaka till de där knapparna: Var skulle min dotters utlåtande ta vägen? Vad skulle det användas till? Och fanns det någon risk för att kassapersonalen skulle drabbas av vårt orättvisa omdöme?
Nu har jag ett jobb som tillåter mig att gå vidare med den här typen av funderingar, så dagen därpå ringer jag Lidls presstjänst. Det är uppenbart att presspersonen ler lite åt mig i luren när jag frågar om smileygubbarna, men ber mig skicka ett mejl med min förfrågan så ska hon ta det vidare. I väntan på återkoppling söker jag upp företaget som tillhandahåller maskinerna.
- Mer:
- Perspektiv
- Samhälle
Vad vill du att Filter ska skriva om? Tipsa oss!