UNDER 2024 HAR man kunnat se supermånen fyra gånger. Supermånen är ett fenomen som uppstår om fullmånen sammanfaller med att himlakroppens omloppsbana är ovanligt nära jorden. Då både ser månen större ut och lyser starkare.
Vid årets föregående supermånar har sociala medier översköljts med bilder av denna extraordinära syn. Redan vid vanliga fullmånar fylls nätet med berättelser om sömnlösa nätter och förändrade känsloliv; vid supermånar sker samma fenomen fast på steroider. Senast det begav sig spred Tiktokare och Instagramprofiler bland annat påståenden som »månen är just nu gigantisk, och därmed är också energierna extra starka« eller »då en supermåne kan vara känslosamt påfrestande kan denna tid vara väldigt intensiv«. I P4 Östergötland varnade en yogalärare för sömnproblem och redovisade den underliggande tankebanan: »Titta på naturen, vilken kraft månfaserna har på exempelvis tidvattnet. Och vi har mycket vatten i våra kroppar, så varför skulle inte vi kunna påverkas av det här?«
Supermånen erbjuder även affärsmöjligheter. Särskilda yogaklasser och kakaoceremonier låter deltagarna avnjuta supermånens energi i grupp, och en känd hälsoprofil kör just nu en specialkampanj: femtio procent rabatt på healingkurserna.
Personerna bakom initiativen är i gott sällskap. Enkätundersökningar har visat att nära hälften av tillfrågade studenter vid olika universitet runt om i världen tror att fullmånen påverkar människans beteende, och häromåret tillsatte några brittiska polisdistrikt extra nattpatruller av rädsla för ökad brottslighet. Även psykiatriker och sömnforskare har djupdykt i olika dataunderlag för att söka efter samband. En studie från Schweiz 2013 samt två från Sverige, 2014 och 2021, fann alla att fullmånen får folk att sova sämre, vilket massmedia naturligtvis rapporterade om.
»Forskare letade efter samband med bland annat menstruationscykler, brottsstatistik och trafikolyckor.«
Idén att månen påverkar människans beteende och hälsa verkar vara lika gammal som mänskligheten själv.
En av historiens första skriftliga källor, Hammurabis lag från Babylonien, påstod att månens kraft skipade rättvisa genom att se till att kriminella drabbades av sjukdomar som spetälska. Aristoteles sökte i sin tur förklaringen till menstruationscykeln och sexlusten i himlakroppens olika faser. I Shakespeares pjäs Othello berättar tjänsteflickan Emilia för Othello att den kan göra människor galna.
Dessa uppfattningar återspeglas i en rad språk. Ett urgammalt arabiskt namn för månen är »den spetälske« och den grekiska mytologins mångudinna amersinoos betyder »den förståndsberövande«. I engelskan härstammar ordet för galning, lunatic, från det latinska ordet för måne, och i vårt grannspråk danskan är maanesyge, månsjuka, en gammal benämning för epilepsi.
Mot bakgrund av denna föreställningsvärld var det väntat att den vetenskapliga metodikens utbredning skulle leda till ordentliga studier av frågan. På 1850-talet undersökte en fransk psykiatriker frekvensen av epilepsianfall i relation till månens faser, och fann ingen som helst korrelation. Sökandet fortsatte under 1900-talet då forskare letade efter samband med bland annat menstruationscykler, brottsstatistik och trafikolyckor, oftast utan att hitta några.
»Om inte ens vanliga sjöar rubbas av månfaserna, hur skulle då människor kunna påverkas?«
Under början av 1980-talet granskade psykologerna James Rotton och Ivan W Kelly tillsammans med astronomen Roger Culver de få studier som trots allt presenterat en effekt och upptäckte att de led av diverse statistiska fel. I den vetenskapliga artikeln »The Moon Was Full and Nothing Happened«, från 1986, påpekar astronomen Culver att månens dragningskraft enbart påverkar vattenytor som hav eller mycket stora sjöar. Om inte ens vanliga sjöar rubbas av månfaserna, hur skulle då människor – som består av betydligt mindre vatten – kunna påverkas? Eller för att citera en annan astronom, George Abell: »En mygga som sätter sig på vår arm skapar en kraftigare gravitationskraft än månen.«
Psykologiprofessorna Hal Arkowitz och Scott Lilienfeld konkluderar i en artikel i Scientific American att människans mönsterseende troligen är boven i dramat. På grund av fullmånens storslagenhet, och mediebevakningen, är vi särskilt benägna att notera den. För den som samtidigt lider av något psykiskt besvär finns risken att fenomenen felaktigt kopplas ihop.
Hur är det då med månens inverkan på sömnen?
Två av de förhållandevis moderna studier som resulterat i flest artiklar om ämnet, de från universitet i Schweiz 2013 och Sverige 2014, hade endast 33 respektive 47 deltagare. Den andra svenska studien, från Uppsala universitet 2021, hade visserligen ett större underlag, men som studieförfattarna själva skriver är resultatet osäkert eftersom de endast analyserat data från en kort tidsperiod.
Då finns det större anledning att lita på de nitiska forskarna på Max-Planck-Institut für Psychiatrie i München. De följde hela 1 265 människor under 2 097 nätter. Resultatet: inget som helst samband.
Med andra ord gör supermånen oss varken sjuka, galna eller sömnlösa. Om man nu inte är en sådan som ligger vaken över flummare och dålig forskning.
Du har väl inte missat?
