Fyledalen har precis börjat vakna till liv igen. Snöglopp har ersatts av snödroppar, vitt i olika nyanser av brunt. Det luktar stickande från någons brasa, men vädret är så grått att det inte går att urskilja röken mot himlen. På de böljande fälten betar en flock dovhjortar, från de knotiga bokskogarna hörs spillkråka, korp och gås. Ett gällt skri skär genom luften. Gröngöling. Men det är ingen av de här fåglarna som är traktens stora stolthet.
Bilvägen letar sig fram mellan skånelängor och översvämmade åkrar, genom avlövade alléer och längs med övergivna kalkbrott. Anita Carlsson anstränger sig för att hålla ögonen på vägen. Då och då kan hon ändå inte motstå att lägga sig över ratten för att spana upp mot himlen. Från baksätet på »pensionärsbilen«, en liten silverfärgad Suzuki, ger hennes make Ambjörn order om när hon ska bromsa in, stanna och köra vidare. Allt som oftast får han ett »jo, jo, jag vet!« till svar. Men de hittar inte vad de söker utan kör vidare en stund, tills Anita återigen lutar sig framåt och bromsar in vid vägkanten. Hon kisar med ögonen mot skuggorna som rör sig över himlen. Återigen fel. Plötsligt ropar Ambjörn:
– Stopp! Stopp! Stopp!
Till höger om bilen svävar ett par stora fåglar över fältet. Ungefär rätt storlek, men stjärten är formad i två spetsar, ungefär som en fiskfena.
Vill du läsa mer? 0 kr första månaden!
Vi ger dig oväntade avslöjanden, möten med kulturens mest intressanta personer och berättelserna du inte vill missa. Bli Filterprenumerant.
Har du redan ett konto? Logga in här.
- Mer:
- Granskning
- Miljö & natur