Fett fusk

En god olivolja kan förgylla vilken sallad som helst. Men det finns knappast någon annan matvara som det fuskas så mycket med. Fyra av tio extra jungfruoljor fick underkänt när Hunger skickade dem på test.

Kanske har du sett den svartvita reklamfilmen för matföretaget Zeta. Under ständiga förmaningar från sin oroliga moder packar en ung man i klassisk vit undertröja ned sina få­taliga tillhörigheter i en sliten koffert. Inom några minuter ska han styra sin fullastade vespa bort från sin italienska hemstad och söka lyckan norrut. Men i samma stund som han ska lämna föräldrahemmet bakom sig kommer mamman rusande ut på gatan och sticker ned en flaska hemgjord olivolja i en av scooterns sidoväskor. Strax därefter presenterar sig huvudpersonen – och företagets grundare – i en kortfattad speakertext: »Jag heter Fernando di Luca. 1961 flyttade jag till Sverige. Det bästa från Italien fick jag med mig.«

Denna nostalgiska videopärla, med den hyllade spelfilmsregissören Mikael Marcimain bakom kameran, har strängt taget bara ett fel: ingen av de tre Zetaoljor som filmen ska sälja, och som visas i slutvinjetten, är särskilt italiensk. Flaskornas etiketter är visserligen fulla av de rätta fraserna: »Olio extra vergine di oliva«1, »Per tutti i giorno«2, »Fruttato«, »Classico«, »Originale«, och pryds dessutom av Fernando di Lucas egen namnteckning, som ett slags ursprungsgaranti. Men själva oljan har inte så mycket med hans hemland att göra – istället har ansenliga kvantiteter olja köpts in från Grekland och Spanien.

Den som läser lite noggrannare på flaskorna upptäcker därför formuleringen »Ursprung Europeiska Unionen«. Sedan 2010 är detta en obligatorisk upplysning, som av konsumenten ska tolkas som att minst en del av oliverna inte vuxit i Italien, trots att detta land ju faktiskt ingår i EU. Om det verkligen hade handlat om helt igenom italiensk olja hade tillverkaren stolt basunerat ut detta på etiketten och skrivit »Ursprung Italien«.

Annons

Det svenska familjeföretaget Zeta är långt ifrån ensamt om att försöka framställa sin olivolja som mer italiensk än den är. Samma sak gör jätten Monini, som på sina flaskor kör med frasen »Una spremuta di olive«3 och har uttrycket »Nr 1 i Italien« i topp på etiketten – trots att oljan innehåller grekisk och spansk råvara. Och välkända pasta- och oljeproducenten De Cecco, som utlovar »Un gusto unico dalla passione della famiglia di Cecco«4, väljer att skriva själva den lagstadgade brasklappen om att oljan egentligen inte är så italiensk på – för oss svenskar – svårbegriplig italienska. Först i det finstilta på baksidan framgår det att det i själva verket handlar om en blandning av olivoljor från »unionen och tredje land«, vilket ju täcker in jordens samtliga 195 länder, och i det här fallet visar sig betyda Grekland och Tunisien, enligt företagets besked till Hunger.

1 Extra jungfruolja

2 För varje dag

3 Saften från oliven

4 Den unika smak som kommer från familjen De Ceccos passion.

Skrupelfria producenter över hela världen surfar sedan länge glatt på det italienska kökets goda rykte och gör sitt bästa för att skapa intrycket av att deras oliver, viner eller luft­torkade skinka kommer från just detta stora och eftertraktade matland. Särskilt gäller detta olivolja, som av många konsumenter uppfattas som närmast synonymt med Italien. Vice ordföranden för det italienska parlamentets antibedrägeriutskott ­Francesco Cariello sade nyligen att enligt de hemliga underrättelserapporter han tagit del av är endast 16 procent av den extra jungfruolja som marknadsförs som italiensk verkligen från Italien. Och då handlar det inte om lite kreativ marknadsföring av Zetas, Moninis eller De Ceccos typ, utan om regelrätta bedrägerier, då oljan märks som »100% italiano« trots att den består av andra, billigare olivoljor.

 

När Fernando di Luca kom till Sverige i början av 1960-talet såldes olivolja endast på apotek, i småflaskor för att smörja barnrumpor med. I dag har den en given plats i flera miljoner svenska kök, och butikernas olivoljeutbud växer ständigt. På bara några årtionden har vi lärt oss att använda olivoljan i alla möjliga maträtter. Men om det utbredda fusket med detta mångtusenåriga livsmedel är de flesta av oss fortfarande lyckligt omedvetna.

Ändå har bedrägerierna gamla anor. Redan i antikens Rom späddes olivoljan ut med billigare fett – som animaliskt flott – vilket till slut tvingade fram ett detaljerat kontrollsystem, som faktiskt gick längre än dagens regler. De amforor som oljan tappades på förseglades noggrant och märktes därefter med namn på producenten, tidpunkt för pressningen, oljans vikt och kvalitet samt senare i processen importörens namn – allt för att försvåra för skumma mellanhänder längs den långa vägen från de spanska och afrikanska oliv­lundarna till magasinen i Rom.  Fusket var dock svårt att stoppa, och levde vidare genom århundradena. I många medeltida städer i ­Europa föreskrevs stränga straff för de producenter som blandade ut prima olivolja med olja av sämre kvalitet. Och i 1860-talets USA skrev en ansedd tidning att »det är ett välbekant faktum att den olivolja som säljs i Amerika och på andra ställen ytterst sällan är ren, utan i stället ofta förfalskad med andra, billigare oljor«.

Det moderna oljebedrägeriet är särskilt utbrett i Italien, som är globalt centrum för handeln med olivolja. I början av 1990-talet dömdes världens störste olivoljehandlare, italienaren ­Domenico Ribatti, till 13 månaders fängelse för att i mycket stor skala sålt billig turkisk hasselnötsolja som äkta olivolja. Kunderna var bland andra matjättarna Unilever och Nestlé samt det välkända olivoljemärket Bertolli, som tappade fejkoljan blandad med riktig olivolja på sina flaskor och sålde den vidare till konsument. Och sedan dess har skandalerna avlöst varandra. Många av bedrägerierna sker med hjälp av högteknologiska laboratorier där billiga oljor från nötter och frön processas och blandas med riktig olivolja på ett så tekniskt sofistikerat sätt att förfalskningarna är extremt svåra att upptäcka ens med avancerade kemiska tester. I den undersökande reportern Tom Muellers bok om olivoljefusket, Extra virginity, säger en EU-tjänsteman: »Vinsterna är jämförbara med dem som gäller för kokainsmugglare – men utan knarkhandelns risker.«

Så sent som i december i fjol briserade den senaste skandalen. Antimaffia­utredare beordrade då 100 militär­poliser att göra en razzia mot ett antal misstänkta företag i olivoljeregionen Puglia, vilket ledde till att 7 000 ton tvivel­aktig olja påträffades. Trots att den var märkt som »100 procent italiensk« hade en stor del av oljan, enligt åklagarna, importerats från Syrien, Turkiet, Tunisien och Marocko.

LITEN OLJEORDLISTA

Extra jungfruolja

Den högsta klassens olivolja. Måste uppfylla ett antal kemiska kvalitetskrav och testas dessutom av särskilda smakpaneler som avgör om oljan har den eftertraktade fruktigheten och är fri från oangenäma bismaker. Utvinns – liksom den ordinära jungfruoljan – endast genom mekaniska processer.

Jungfruolja

Annons

Oljor som inte klarar den extra jungfruoljans kvalitetskrav. Har i stort sett försvunnit från marknaden sedan priset på extra jungfruolja sjunkit. Många oljor som tidigare märktes som jungfruolja säljs i dag som extra jungfruolja.

Lampante

Den lägsta klassens jungfruolja Anses inte tjänlig som livsmedel utan att först ha raffinerats. Kallas bomolja på svenska.

Olivolja

Raffinerad lågkvalitativ olja som smak- och färgsatts med en mindre mängd extra jungfruolja. Raffineringen innebär att oljan utsätts för ett antal kemiska och andra processer som gör den smaklös (och därmed utan bismaker), doftlös, färglös och utan många av olivoljans hälsofördelar. Säljs som billig olivolja i mataffären, till restaurangbranschen och till livsmedelsindustrin. Om det står »olivolja« på pestoburken i butiken är det förmodligen sådan olja som använts.

Kallpressad 

För 50 år sedan, när man utvann olj­an med hjälp av hydrauliska pressar, stod detta uttryck – liksom termen »första pressningen« – för kvalitet. Att oljan var kallpressad betydde att den inte hade gjorts i den andra pressningen, då resterna av den första lakades ur med hjälp av hett vatten. I dag är kallpressat ett överspelat begrepp som mest används i marknadsföringssyfte. Merparten av oljan framställs i moderna centrifuger och får då – enligt EU:s regler – inte påstås vara kallpressad, men det struntar många tillverkare i.

Fusket gäller också de kvalitets­benämningar som EU införde 1960 för att sanera det vildvuxna utbudet. Den högsta klassen är sedan dess »extra jungfruolja«, och för att en olja ska få säljas under denna benämn­ing ställs detaljerade krav på både den kemiska sammansättningen och smaken. Oljan ska inte bara genomgå laboratorietester utan även smaktestas av en professionell panel, som ratar de oljor som har någon av 16 tydligt definierade bismaker, exempelvis härskenhet, rökighet och möglighet. Den extra jungfruoljan måste däremot ha en tydligt fruktig och fräsch grundsmak, och gärna en viss bitterhet och pepprighet. Just detta bett i eftersmaken – som för den ovane kan kännas mindre angenämt – är ett tecken på att oljan innehåller rikligt med så kallade poly­fenoler, de antioxidanter som spelar en viktig roll för olivoljans hälsobringande egen­skaper.

Ursprungligen var extra jungfruolja tänkt som en beteckning på en begränsad skara verkliga toppoljor, men idag är den istället standard i butiken. Medan konsumenten tjusas av etiketternas idylliska bilder av gammaldags oliv­skördar korsar stora fartyg Medel­havet med 3000 ton extra jungfruolja i tankarna. Billig spansk olivolja, som i branschen kallas för »kattpiss« (pipí de gatto), skeppas till Italien för att ingå i »italienska« supermarketoljor som säljs över hela världen under beteckningen extra vergine. Oljor som tidigare ansågs vara vanlig jungfruolja har numera upphöjts till extra jungfru­olja, och på Lidl kan man idag få en 75-centlitersflaska sådan olja för 29,90 – att jämföra med cirka 200 kronor för en hög­klassig gårdsolja.

Frågan är därför om de många storsäljande extra jungfruoljorna verkligen lever upp till kvalitets­kraven, eller om de seglar under falsk flagg.  Oberoende schweiziska, tyska, norska och australiska granskningar har avslöjat att många av de billig­are extra jungfruoljor som kan köpas i dessa länder faktiskt inte håller måttet. Och sedan den italienska konsument­tidningen Il Test i maj 2015 visat att 9 av 20 testade oljor inte borde få säljas som extra jungfru­olja beslöt de italienska myndigheterna att själva undersöka saken. Italiensk anti­bedrägeripolis inhandlade samma oljor som Il Test och kunde efter kemiska och smakmässiga analyser i tullens laboratorium i november i fjol bekräfta tidning­ens resultat. Sju av landets mest välkända olivolje­märken – bland andra Bertolli och Lidls Primadonna, vilka båda säljs i Sverige – utreds nu av åklagare i Turin. Ordföranden för Italiens största konsument­organisation uppmanar lurade kunder att söka ersättning med upp till 5 000 euro, på grund av det »brutna förtroendet och den ekonomiska skadan för de människor som har betalat extra för en sämre produkt«. Jordbruksministern ­Maurizio Martina framhåller att det nu gäller att »skydda såväl konsument­en som de tusentals hederliga olivolje­producenterna i landet«. Och en talesman för de italienska bönderna konstaterar det uppenbara, att man bör vara misstänksam mot extra olivoljor som säljs till ett väldigt lågt pris.

 

Så hur lurade riskerar vi att bli här i Sverige? De svenska importörerna garanterar förstås att de enbart säljer äkta olivolja, och att de själva låter göra regelbundna kontroller. Men några oberoende undersökningar har aldrig gjorts. Livsmedelsverket – som numera säger sig arbeta hårt mot matfusk – har hittills inte tagit sig an olivolja, trots att det är ett av de mest utsatta livsmedlen. Och ute i kommunerna har av allt att döma inga analyser utförts.

– Vi är få som jobbar med denna verksamhet och vi ska även kolla så mycket annat, förklarar stats­inspektör Pontus Elvingsson på Livsmedels­verket.

Myndigheten har varken kontroll­erat om de oljor som säljs i landet är utspädda med andra billigare oljor eller om tillverkarna fuskar med EU:s kvalitets­benämningar.

Hunger tog därför saken i egna händer och skickade tio oljor från svenska butikshyllor på analys.

Annons

Resultatet blev nedslående.

 

Vi köpte tio vanliga extra jungfruoljor – fyra »italienska« och sex med livsmedelskedjornas egna varumärken – och skickade dem på analys hos Eurofins, världens ledande laboratorieföretag för livsmedelstester. Vid deras tyska laboratorium – som varje år gör mer än 3000 granskningar av olivolja – genomfördes de noggranna smaktester som EU-reglerna föreskriver för att en olja ska få säljas under beteckningen extra jungfru­olja. En smakpanel, bestående av åtta professionella smakdomare, undersökte enligt ett detaljerat protokoll om de utvalda oljorna har den fruktighet som krävs och samtidigt är fria från de 16 bismaker som inte är ­tillåtna i extra jungfruolja.

Domen blev hård. Endast sex av de analyserade oljorna fick godkänt. Fyra av oljorna bör på grund av oönskade bismaker och ofräsch grundsmak inte ha rätt att ståta med beteckningen extra jungfruolja.

Två av de underkända oljorna – från den italienska pastatillverkaren De Cecco respektive lågpriskedjan Lidl – hade enligt testpanelen en tydlig unkenhet i smaken och klassades därför ned en kvalitetskategori, vilket innebär att de bör betecknas som vanlig jungfruolja, och säljas till ett lägre pris.

– Detta tar vi på allra största allvar, säger Lidls PR-chef Martin Jarstål. Vi kommer att göra en utredning hos vår leverantör, och den aktuella batchen dras ur försäljning.

Men hjälper det verkligen, ni åkte ju dit i Italien vid två tillfällen i fjol, och den oljan kan väl inte komma från samma batch?

– Nej, och därför inför vi utökade kontroller. Vi tittar på det här tillsammans med vår leverantör och utreder vad som har hänt. Våra produkter ska hålla den kvalitet som utlovas och vi tolererar inga kvalitetsavvikelser.

Ännu sämre gick det i Hungers under­sökning för Coop och internationellt välkända Filippo Berio, vars oljor i Eurofins analys betecknas som »lampante«, vilket är den lägsta klassens jungfruolja. Sådan olja anses otjänlig för människor och måste raffineras innan den kan säljas som livsmedel. Namnet kommer av det italienska ordet lampa, eftersom olja av denna låga kvalitet – som brukar göras av dåliga oliver – förr användes som bränsle i oljelampor. Enligt smakpanelens analys har dessa två oljor en härsken ton och de saknar dessutom den friska fruktighet som kommer från färska oliver. Ett pinsamt underbetyg för Coop som säljer 100 000 flaskor av sin Classico om året.

– Detta är bekymmersamt och tråkigt, kommenterar företagets pressansvarige Tobias Rydergren. Det är klart att våra produkter ska smaka bra och uppfylla kraven.

Så vad gör ni åt saken?

– Vi tog omedelbart kontakt med vår spanska leverantör för att undersöka det hela. De lät göra ett smaktest i juni 2015 på ett italienskt laboratorium. Nu ska de skyndsamt göra ett nytt sådant test och vi ska själva köpa denna olja från samma butik som Hunger för att se hur den smakar. Om vi eller leverantörens nya test kommer fram till samma sak som ni kommer vi som yttersta konsekvens att byta leverantör.

Hungers stickprov omfattade endast tio produkter. På butikernas hyllor finns det förmodligen fler oljor som felaktigt kallas för extra jungfruolja. Konsumenten tror sig då felaktigt köpa en premiumprodukt och blir snuvad på den stora smakupplevelse som en verkligt fin olivolja kan ge.

Det urvattnade kvalitetsbegreppet medför dessutom att mindre producenter av verkligt högklassig olja får svårt att hävda sig. Eftersom det på etiketten inte verkar vara någon skillnad mellan småproducenternas och industrijättarnas oljor blir följden att många små tillverkare – som på dagens prisdumpade marknad ofta tvingas sälja sin olja till underpris – slås ut.

Denna text publicerades i Hunger #2 (2016).