Efter det första avsnittet av Hatet skrev så gott som varje tyckare – oavsett vilken position de intog – att vi inte säkert kan veta vad som är sant eller falskt rörande Joakim Lundells barndom. Men nu vet vi.
– Jag upplever att väldigt många valde att missförstå vårt första program – avsiktligt eller inte – och byggde halmgubbar i kulturartiklar: Vi kan inte vara i Joakim Lundells huvud, vi kan inte veta vad som faktiskt har hänt. Men Joakim själv har hela tiden pekat på sina journaler, att där finns bevisen för de grova övergrepp han påstått sig ha blivit utsatt för av sin mamma. Vilket har skapat trovärdighet hos alla de redaktioner som intervjuat och porträtterat honom. Det vi visade var att det han påstod om journalerna inte stämde. Men i sista delen kommer en ny pusselbit från Joakim själv, där han medger att alla de här minnena kom vid 31 års ålder när han läste journalerna själv för första gången. Det gör att vi åtminstone kan lämna den där debatten om att vi skulle ha granskat ett barns minnen. Utan det handlar om en vuxen makthavares påstått bortträngda minnen, som plötsligt dykt upp. Samtidigt som forskningsläget väldigt tydligt säger att det inte finns några belägg för att vi människor kan tränga bort och sen återfå minnen.
Tvärtom visar minnesforskning att vi minns traumatiska och starka upplevelser bättre än annat, även om detaljer bleknar med tiden.
Vad vill du att Filter ska skriva om? Tipsa oss!
