För tre år sedan stängde Per Hagman ner sitt mejlkonto och slutade använda internet. Han kastade bort sitt sim-kort till mobilen och brydde sig inte om att köpa något nytt. För att nå honom var vänner och familj tvungna att skriva brev. Själv hörde han inte av sig till någon på flera månader.
– Jag hade ett sådant extremt behov av att bara kapa allt, för att göra blicken och hjärnan ren på något vis. De flesta människor lever liv där man inte bara kan försvinna på det viset, men det gör ju jag. Jag behövde utnyttja det privilegiet.
Han står vid en repig bardisk av metall inne på Brasserie Bonjour, en liten oansenlig krog några kvarter norr om Nice shoppingstråk. Bartendern hälsar vant och serverar honom en noisette, en espresso med en liten skvätt mjölk. Det är mest män i lokalen denna förmiddag; några spelar det sydfranska kortspelet belote, andra smuttar på ett glas pastis. Flera tar honom i hand och frågar hur läget är. Längre in i lokalen finns en disk där besökarna kan spela på hästar, då och då hörs irriterade suckar från gubbarna som följer de TV-sända loppen.
Per Hagmans uppbrott var nödvändigt av flera skäl. Han behövde komma iväg för att börja skriva på den roman som skavt i huvudet sedan millennieskiftet. Samtidigt kände han, efter att ha levt och dyrkat nattlivet i tjugo år, ett allt starkare behov av att vända tillbaka dygnet.
- Mer:
- Intervju
- Litteratur
Du har väl inte missat?
