»Jag vill få män att reflektera över vad vi håller på med«

De två första delarna i hans trilogi om maskulinitet skildrade kroppsbyggare och nättroll. Nu vänder Henrik Bromander sin satiriska blick mot sig själv och dem som har hyllat honom: kulturmännen.

Du lanserade tidigt Bara en kram som en bok om »en Kapten Klänning i  kulturmanskläder«. Förklara!

– Jag hade en ganska klar idé om vilka ämnen jag ville ta upp redan när jag började på den första boken, Riv alla tempel. Det finns massor av typer av män, ämnen och ageranden man hade kunnat sätta fingret på, men jag valde att först skildra den manliga kroppen – besattheten av muskler och den där perfekta ytan. I  den andra boken, Vän av ordning, visste jag att jag ville ta upp politik och fascism, som också är två väldigt maskulint präglade ämnen. Och den tredje skulle handla om det sexuella och ta upp frågor som samtycke och våldtäkt. Jag ville ta en ung kulturman – någon som är genusmedveten, feminist och på ytan verkar ha alla de rätta åsikterna – men privat beter sig som ett svin. Ungefär som polischefen Göran Lindberg, som genomförde ett stort jämställdhetsarbete inom polisen samtidigt som han förgrep sig på minderåriga.

När »kulturman« började användas på debattsidorna syftade det oftast på äldre män.

– På män födda på 40- och 50-talet, javisst. De som inte riktigt fattat att man inte kan skriva om hur man gick till prostituerade eller förförde medskådespelerskor till höger och vänster. De är väl av naturliga skäl på väg att dö ut, men om man ser till maktstrukturer så är det inte mycket som har förändrats. Så min tanke var att skriva om en åttiotalist, någon som vet att föra sig på ett annat sätt än de klassiska kulturmännen men egentligen är en del av samma problem.

Vill du läsa mer? 0 kr första månaden!

Vi ger dig oväntade avslöjanden, möten med kulturens mest intressanta personer och berättelserna du inte vill missa. Bli Filter­prenumerant.

Testa nu

Har du redan ett konto? här.

Publicerad 7 augusti 2017. Artikeln är skriven av .