»Som regissör är man nästan en psykolog«

Huvudregissör Sanna Lenken förklarar varför Tunna blå linjen inte är blå utan rosa, varför hon »bråkade« under kontraktsskrivningen och hur man gjorde tråkiga polismoment roliga.

Du beskriver dig själv som en »typisk kulturarbetare« som haft en kritisk inställning till polisen.

– Min fördom har nog varit att det är ett machoyrke där folk gillar att utöva makt. De få gånger jag själv kommit i kontakt med polisen var när jag var ung och gick i antirasistiska demonstrationer, och det kändes som om de kom som någon sorts militär och jagade bort oss. Med tiden har jag förstås fått en mindre svartvit blick, även om jag har behållit mitt ifrågasättande av våldsmonopolet. När folk jag känner fick höra att jag kanske skulle regissera Tunna blå sa en del: »Men Sanna, det är en polisserie! Ska du verkligen göra sånt?« För mig var Cillas [Jackert, huvudförfattare] manus så berörande att jag inte ens tänkte på att det handlade om poliser. Hon hade lyckats få in både kärlek, komplicerade relationer och frågor som rör vår samtid. Samtidigt kändes det spännande att få skildra något jag har svårt för. Att gå emot mina fördomar, men också gräva där fördomarna fanns.

Exemplifiera.


Den här artikeln är låst!

För att läsa vidare behöver du välja något av följande alternativ:

35 kr
Köp artikeln!

Efter köpet har du tillgång till artikeln direkt.

39 kr Prenumerera

Betalningen dras varannan månad (78 kr) från ditt kort.

Har du redan ett konto? här! Fakturaprenumerant? Aktivera ditt konto

Artikeln publicerades 3 mars 2021 och är skriven av .