Min aversion mot flygande har inte enbart med panisk flygrädsla eller thunbergsk flygskam att göra. Det är så förbannat jävla bökigt bara.
Svunna är dagarna då man lallade igenom metalldetektorerna utan vare sig kroppsvisitering eller bagageröntgen, varpå man blev avvinkad av nära och kära vid gaten innan man slog sig ner, tände en cigarett och väntade på att den silvriga lilla påsen med rostade jordnötter skulle serveras till drinken.
Vill det sig riktigt illa i dag trilskas personalen redan vid check-in-desken. Kanske är väskan du köpte enkom för dess korrekta dimensioner trots allt en halv centimeter för stor? Bara att le och betala bagagetillägg. Efter att sedan ha kryssat igenom den labyrintiska banan av stolpar och tygremmar, gärna med otåliga småbarn i hasorna, väntar så skärselden: säkerhetskontrollen.
Vätskor och toalettartiklar har förutseende nog placerats i genomskinlig plastpåse. Laptopen har lagts i en separat grå plastlåda, fickorna tömts på mynt och metallföremål, bältet tagits av. Lik förbannat piper det ilsket när jag passerar porten.
»Vad utlöste larmet?« frågade jag vid min senaste resa. »Ingenting«, svarade mannen. »Det var ett slumpmässigt pip.« Varpå han visiterade mig. Barskt, som om jag hade »al-Qaida« tatuerat i pannan.
- Mer:
- Perspektiv
Du har väl inte missat?
