Sanningens ögonblick

Daniel Ronnstam hoppas ha löst världens mest omtalade och komplicerade skattletarmysterium. Filter följde med honom till fyndplatsen i sydöstligaste Kanada.

Efter en kort natt på sjaviga Windjammer Motel i Chester, på halvön Nova Scotia i sydöstligaste Kanada, kan 2019 års Oak Island-expedition äntligen börja. Daniel Ronnstams hyrbil passerar järnhandlar, små borgliknande kyrkor och lantliga träkåkar med den kanadensiska flaggan vajande från verandan. En vägskylt som gör reklam för Kelvin’s Taxidermy & Gunshop, en inrättning som alltså erbjuder djuruppstoppning och vapenförsäljning, får honom att skratta till.

– Det här är redneck country, säger Daniel bakom ratten. Så in i helvete alltså.

Hans kompis i baksätet skrattar också. Niklas Lagström har följt med för att filma vad som förhoppningsvis ska bli en sorts målgång för Daniels specialintresse.

Annons

De följs av en monstruös svart pickup tillhörande Dennis Gamble, en 55-årig geofysiker och expert på markundersökningar. Han har kört 180 mil från Shilo i Manitoba, men så blir han också rejält kompenserad: Gamble fakturerar runt 150 000 kronor för två dagars arbete. Vanligtvis använder han sina högteknologiska metalldetektorer för att finna minor och bomber från andra världskriget, men ibland händer det att han tar sig an »odd jobs«, en kategori det här uppdraget faller inom.

Daniel Ronnstam på Oak Island. Rykten säger att piraten Kapten Kidd eller möjligtvis aztekerna ska ha gömt en skatt på ön, andra menar att det rör sig om Marie-Antoinettes juveler. Daniel har en annan teori.

När Gambles fru fick höra talas om extraknäcket köpte hon en bok åt honom: The Curse of Oak Island. Gamble är således införstådd med att han är här för att leta efter en mytomspunnen skatt som gäckat lycksökare i 224 år. Hans uppdragsgivare, den gänglige svensken i bilen framför, har nämligen tagit reda på var den finns.

Bilarna når sitt mål, en glänta vid slutet av en lerig skogsväg, och expeditionsdeltagarna gör sig redo att gå sista biten till fots.

This is like something out of Indiana Jones, säger Dennis Gamble. Inkaindianer, pirater, tempelriddare … Daniel nämns faktiskt i boken, någonting om Francis Bacon-teorin.

En blankröd jeep kommer krypande nerför skogsvägen och parkerar på samma plats. Ut kliver en man som är förbluffande lik Sean Connery så som han ser ut i den tredje Indiana Jones-filmen. Danny Hennigar är en mustaschprydd 65-åring med god fysik, gråsprängda tinningar och vänliga rynkor intill de lätt kisande ögonen.

– Daniel! Niklas! Hur är läget?

Den pensionerade fiskeripolisen började guida på Oak Island 1973. I dag är han en grå eminens med eget museum, en nestor som vetgiriga tenderar att söka upp. Daniel Ronnstam inkluderad.

– I början kändes han lite stollig, säger Danny Hennigar om sin svenska vän. Men om Daniel tillhörde de vanliga teoretikerna skulle jag inte slösa min tid på honom. Han har en bestämd uppfattning om var x finns, och det smittar av sig. Jag menar, hur ofta i livet får man säga att man är på skattjakt?

Till vänster: Daniels mentor, Oak Island-veteranen Danny Hennigar.
Till höger: Daniels vän Niklas Lagström.

Så anländer ännu en man. Kevin Gillis ser ut att vara i 50-årsåldern. Hans solbrända och grovhuggna ansikte domineras av en uppsättning pilotbrillor, det silverfärgade håret är rufsigt och T-tröjan spänner över en vältränad torso. Stridspittsframtoningen mildras dock betänkligt när han får syn på Daniel:

– Wow, du är verkligen större i verkligheten än på TV!

Daniel Ronnstam har fans, främst tack vare sin medverkan i History Channels tittarsuccé The Curse of Oak Island. Hans filmade hypoteser och analyser på Youtube har därtill genererat 400 000 visningar, vilket har genererat intäkter på »15 lakan«, men också frivilligarbetare. Kevin kontaktade honom via Facebook.

– De flesta som hör av sig är rena galningar, säger Daniel. »Hej, jag drömde att skatten finns i den här grottan. Vill du följa med och hämta den?« Men Kevin stack ut. Han kan massor, och erbjöd sig att hjälpa till gratis.

Männen i gläntan är här för att de tror på Daniel. Genom att upptäcka och tyda ett pärlband av ledtrådar hoppas han ha kommit över Oak Island-skattens koordinater. Det speciella med Daniels teori är att den inte leder till ön som skänkt mysteriet dess namn – utan till en sten i en flodbädd på fastlandet intill. Att det finns något där, under marken, vet de redan – tidigare skanningar har bekräftat en så kallad anomalitet. Frågan är bara vad.

Dennis Gamble halar fram en stor aluminiumväska märkt Delicate electronic instruments ur lastutrymmet på sin pickup. Danny Hennigar, som kan terrängen, tar till orda:

– Ni kommer inte att stöta på några björnar, kattdjur eller giftiga växter. Det värsta kommer att vara fästingar.

Annons

Männen sprejar myggmedel i ansikten och hårbottnar, och gnuggar in sina öron med en blåaktig salva med stark Vicks blå-doft, för att hålla även fästingar och hästflugor på avstånd. Med solen i nacken påbörjar de så vandringen mot floden.

Efter en stund passerar expeditionsdeltagarna en vit skylt med svarta versaler: »NO TRESPASSING.« Den här gången har Daniel markägarens tillstånd; annat var det i mars 2015 när han och Niklas, utrustade med snöskor, pulsade genom två meter hög snö. Den gången tog strapatsen flera timmar, i dag klarar de av den på fem minuter.

Daniel konstaterar belåtet att flodvattnet står lågt. Morgonsolen steker ovansidan av frilagda bottenstenar när Dennis Gamble vadar ut i det ankelhöga vattnet. Med en GPS i ryggsäcken för han en trattformad magnetometer över ytan. Instrumentet kan identifiera järnföremål ner till fyra meters djup.

Daniel blickar ut över den rofyllda platsen. Han har lagt ner 7 000 obetalda timmar på att hitta hit.

– Det enda som får mig ur foliehattsfacket är att vi hittar något, säger han.

– Och om ni inte gör det? undrar jag.

– Det är inte så att jag kommer att gå ut i en skogsdunge och skjuta mig i ansiktet. Men nästan.

Under resan, Daniels sjunde till Nova Scotia, tar han hjälp av den ansedde geofysikern D­ennis Gamble. »Jag har lagt in allt jag har i det här, bränt alla mina besparingar«, säger Daniel.

Allt började med att en annan Daniel, McGinnis, 1795 paddlade ut till den obebodda Oak Island för att jaga vilt. På öns östra del upptäckte han att marken var nedsjunken, som om någon hade grävt på platsen. Alldeles ovanför, på en avsågad ekgren, hängde en talja som såg ut att komma från ett gammalt skepp. Upptäckten fick adrenalinet att pumpa i 16-åringen, eftersom traktens folklore rymde berättelser om nedgrävda piratskatter.

Nästa dag återvände han med två kompisar, Tony Vaughan och Jack Smith. Utrustade med hackor och spadar grävde de sig tre meter ner i marken, där de fann ekträ. Uppmuntrade av fyndet fortsatte de att gräva, och fann samma sak på sex och nio meters djup.

För att komma vidare behövde pojkarna ekonomisk stöttning, men ingen ville närma sig Oak Island, som sades vara hemsökt; två fiskare hade sjuttio år tidigare försvunnit spårlöst efter att ha undersökt ett mystiskt ljus på ön. Först 1804 bestämde sig Simeon Lynds, en förmögen Nova Scotia-bo, för att ynglingarnas berättelse var för intressant för att ignoreras. Lynds mannar fann nya trälager var tredje meter, däremellan hittades spår av kol, spackel från ett skepp – och inte minst: kokosnötfiber, ett material som inte förekom naturligt så långt norrut. Fyndet trissade upp förväntningarna rejält, eftersom kokosnötfiber ofta används som skyddande hölje för värdefullt gods under långa seglatser.

På 27 meters djup påträffades en sten med vad som beskrevs som kryptiska inskriptioner, och ytterligare två meter ner stötte skattletarna emot ännu ett trälager. När de återvände nästa dag var schaktet fyllt med vatten. Tömningsförsöken misslyckades; för varje hink som pumpades upp rann nytt vatten till.

En kopia av den sten som sägs ha hittats i penga­hålet på Oak Island i början av 1800-talet. Enligt en professor kan symbolerna översättas med: »Forty feet below two million pounds are buried.«

Nästa år anlitade Lynds gruvarbetare för att gräva ett parallellt schakt. Planen var att ta sig in i the money pit, som hålet kom att kallas, från sidan, men när två meter återstod vällde vatten in även i sidoschaktet. Ruinerad och desillusionerad gav Lynds upp.

Daniel McGinnis dog, men hans vänner kunde aldrig släppa mysteriet. 1849, mer än 50 år efter deras första skattjakt, gick Vaughan och Smith samman med ett syndikat från närbelägna Truro.

Trälagret på 29 meters djup penetrerades med hjälp av en hästdriven borr. Borrhuvudet trängde därefter igenom vad som påstods vara ett halvmetertjockt lager av metallföremål, sedan samma sak igen: ek, sedan metall. Det antydde att det kunde finnas två skattkistor där nere, staplade på varandra. Borren fick dessutom med sig tre länkar från en guldkedja.

Kort därefter upptäckte skattletarna en serie avlopp och en tunnel som ledde havsvatten rakt in i pengahålan. Senare skulle experter bedöma att konstruktionen endast kunde ha byggts av ett ingenjörssnille med enorma resurser till hands. Skattletarna byggde en fördämning för att hålla vattnet borta, men förgäves. De grävde också en tunnel under the money pit, men då kollapsade schaktets botten rakt ner i tunneln. Då gav man upp.

Annons

En rad lika påkostade som misslyckade expeditioner följde, och ingen lyckades hindra inflödet av vatten. På 1860-talet dog en man när en ångpump exploderade, men strömmen av lycksökare förblev intakt. Den lokale affärsmannen Frederick Blair påstod sig ha funnit ännu en misstänkt skatt, längre ner: först ett skal av cement, sedan trä, sedan vad som verkade vara en rejäl samling metallföremål. Dessutom fick han upp fragment av pergamentpapper märkt med bokstäverna vi. Vad som fanns där nere hyste Blair inga tvivel om. »Antingen en enormt värdefull skatt eller ovärderliga historiska dokument.«

Blair säkrade exklusiva skattletarrättigheter till ön och när han själv var pank leasade han ut dem till folk som Harry Bowdoin, en ingenjör från New York med rika bekanta, däribland en ung Franklin D Roosevelt. Dennes syndikat fann lika lite som efterföljande sammanslutningar från Wisconsin, Rochester och Newark. Med tiden blev marken kring the money pit i så dåligt skick att ingen längre var säker på var det ursprungliga schaktet fanns. Ändå var det huggsexa om rättigheterna att gräva vidare. På 1940-talet ägdes de av Hollywoodskådespelaren John Wayne, vilket hindrade en annan meriterad Oak Island-entusiast – skådiskollegan Errol Flynn – från att leta.

Trots de väldokumenterade motgångarna var det inga problem med återväxten. På 1950-talet finansierade fem oljebolag i Texas en expedition ledd av ingenjören George Greene. Fyra djupa borrhål senare var det dags för även honom att ge upp: »Någon ansträngde sig väldigt hårt för att begrava något på platsen. Såvida han inte var historiens främsta utövare av practical jokes, måste det ha varit väl värt besväret.«

1959 flyttade showmannen Robert Restall med sin fru Mildred och deras tre barn till två små skjul på ön, så att han kunde viga sitt liv åt febrig skattjakt. Efter att under fem år ha misslyckats med att tömma pengahålet och blockera flodtunnlarna kunde Restall konstatera följande om konstruktionens skapare: »Den mannen var jäkligt mycket smartare än oss som har kommit hit sedan dess.«

I augusti 1965 byggde Restall och hans manskap ännu ett schakt, tänkt att fungera som ett avlopp, på en av stränderna. En eftermiddag, när Restall lutade sig över kanten för att inspektera arbetet, fick giftiga ångor honom att förlora medvetandet och falla ner i det vattenfyllda schaktet. Restall drunknade, och under räddningsförsöket gick hans son Bobbie och medarbetarna Karle Graeser och Cyril Hiltz samma öde till mötes.

Inte heller denna tragedi var tillräcklig för att avskräcka nya skattletare. Samma år publicerade Reader’s Digest ett uppmärksammat reportage om mysteriet, vilket sporrade fler att viga sina liv åt skattjakten. Och så har det fortsatt.

1965 inträffade en familjetragedi på Oak Island. Lee Lamb, som för­lorade sin skattletande pappa och bror i olyckan, har skrivit två böcker om sin familjs liv på ön. Daniel är givetvis god vän med henne.

2010 tipsade en lärarkollega Daniel Ronnstam om en intressant dokumentär om »ett hål i marken i Kanada«. Han fastnade direkt:

– Det var en klassisk snöning. Allt omkring mig bara försvann, totalt tunnelseende.

Det som fängslade Daniel var inte utgrävningarna, utan en teori om vem som hade konstruerat alltsammans – och varför. Petter Amundsen, norsk organist och frimurare, sade sig ha knäckt vad han kallade för Shakespeare-koden. I First Folio, det första samlingsverket med William Shakespeares pjäser, hade han funnit krypton som tillsammans med dolda budskap i Shakespeares sonetter bildade vad Amundsen menade var en skattkarta. Till detaljerna hörde en korsformation på Oak Island, vilken fick norrmannen att göra kopplingar till livets träd, en kabbalistisk symbol som används av rosenkreuzarna, ett hemligt ordenssällskap med intresse för esoteriska läror.

Daniel kände att det var »lite väl mycket Dan Brown«, men Amundsens teorier presenterades ingående i påkostade NRK-dokumentärer, ett reportage i Rolling Stone och i en bok skriven tillsammans med den respekterade författaren Erlend Loe. Daniel fann Amundsens hypoteser tillräckligt intressanta för att självstudera kryptografi och steganografi, alltså konsten att framställa hemliga meddelanden. På kvällarna, när barnen hade somnat, bryggde han en kanna starkt kaffe, satte på sig hörlurar med elektronisk musik och »försvann in«.

En vårdag 2011 infann sig ett gåshudsframkallande ögonblick. Daniel laborerade med anagramreduktion på en text av Francis Bacon, filosofen som också var en erkänt skicklig kryptograf, och överskottet av bokstäver bildade orden deep folly, vilket utöver »djup dårskap« kan översättas ungefär som »lömskt trick«. Kort därefter fick han steganografiska indicier om att ett engelskt dokument från 1600-talet kunde ha kopplingar till Oak Island. Efter att ha studerat en högupplöst version upptäckte Daniel vad som såg ut att kunna vara dold geometri, så kallade alignment structures mellan likadana bokstäver.

Daniel blev mer än lovligt exalterad men försökte behålla sansen. Inbillade han sig? För att folk inte skulle tro att han »foliehattat« kontaktade han en ansedd matematikprofessor vid Lunds universitet. Var det matematiskt sannolikt att bokstäverna hade placerats ut i ett syfte? Ja, ansåg professorn.

En dag misströstade Daniel på stadsbiblioteket i Malmö. Hans jakt på defekta bokstäver gav inget, och medan han ännu en gång tragglade igenom sina papper stördes han av ett hånglande par. När Daniel vände ner blicken igen såg han en defekt i bläcket kring en bokstav som såg ut att vara ditduttad. Hade de gömt binärsystemet så här? Det tog fyra veckor att få saken verifierad. Daniel tröstade sig med att tidsåtgången stärkte hans hypotes: De som låg bakom allt det här ville att det skulle vara tidskrävande. Så sållades agnarna från vetet.

Därefter var det inte längre frågan om en hobby, Daniel kände sig tvingad att följa kryptokedjan till slutet. Hemma totalförbjöd hustrun Sara honom att prata om Oak Island, och det var fler som började tröttna. Rektorn på skolan han jobbade på noterade multimedielärarens eskalerande likgiltighet för sitt arbete och föreslog att han bytte jobb. Tillsammans med två kompisar startade Daniel, som alltid varit duktig på datorer, ett företag som framställde digitala läromedel.

»Jag inser att det här låter H-E-L-T sinnessjukt.«

Till slut, efter två och ett halvt års intensiva studier, fick Daniel ut tre referenspunkter som borde kunna appliceras på en karta. Två av punkterna låg alldeles intill varandra, en tredje långt bort. Daniel behövde komma över en karta över Oak Island som ön såg ut före 1970-talet, då stora delar grävdes upp med bulldozer och stenar flyttades från sina originalpositioner. Efter några veckors detektivarbete kom han i kontakt med Lee Lamb, dotter till Robert Restall som före dödsolyckan hann göra noggranna kartor. Med hjälp av dessa identifierade Daniel två stenar som verkade stämma in med de två närliggande referenspunkterna på hans egen skiss. De två stenarnas peklinjer korsade varandra, men inte på själva ön – utan en bit därifrån, på fastlandet.

 

2013 tog Daniel ett banklån för att resa till Nova Scotia. Han var ensam och paranoid, livrädd att någon skulle snuva honom på hans eventuella upptäckt. Han hyrde en metalldetektor och tog sig ut till den misstänka platsen. Daniel snavade omkring i sluttningen med en GoPro-kamera i pannan, mör i benen av trippandet på stenarna, men pirrig i hela kroppen av upptäckten att stället påminde om en plats som finns beskriven i Shakespeares Henry IV.

Metalldetektorn gav utslag, men vad betydde det? Han behövde hjälp för att komma vidare.

Tillbaka på Windjammer Motel mejlade han Rick Lagina, en av Oak Islands förmögna ägare samt huvudrollsinnehavare i den ambitiösa TV-serie produktionsbolaget Prometheus förberedde åt History Channel. Tio minuter senare ringde rumstelefonen: »Hi, this is Rick.«

Lagina bjöd in Daniel att hålla en föreläsning och året därpå flögs han över för att medverka i The Curse of Oak Island. I egenskap av »chifferexpert« uttalade Daniel sig om inskriptionen på en sten som påstods ha hittats i the money pit, men för honom utgjorde resan främst en gratischans att få leta vidare. En dag när TV-teamet hade ledigt hyrde han en cykel och trampade bort till flodbädden i skogen med en kamera. När han gick igenom sina fotografier på hotellrummet upptäckte han vad som såg ut som ett eroderat x på en stenbumling. Nästa dag filmade han sig själv framför stenen: »Shit, jag har hittat det!«

Hösten 2015 blev han återigen bjuden till Nova Scotia för att gå igenom kryptokedjan. Daniel och Rick Lagina satt uppe merparten av tre febriga nätter. Lagina hällde i sig favoritdrycken Dr Pepper för att orka, Daniel drack öl.

Två dagar efter att Daniel återvänt till Sverige såldes marken där hans plats låg. Misstanken om att ha blivit förrådd växte till övertygelse när mäklaren informerade honom att köparen var anonym. Daniel slutade prompt att svara på mejl och telefonsamtal från Rick Lagina och hans bror.

När han väl fick tag på de två unga amerikaner som hade köpt marken var han övertygad om att de bara var bulvaner, och utgav sig för att vara en paintball-entusiast som ville anlägga en bana på marken. Männen var dock så överraskande tillmötesgående att Daniel lade korten på bordet: han trodde sig ha funnit något intressant under floden och ville undersöka platsen vidare. Efter att ha skrattat sig tårögda åt painball-alibit gav männen Daniel sin välsignelse.

2016 skannades platsen med markgenomträngande radar. Geofysikern blev alldeles till sig när han registrerade anomaliteten – Wow, här är någonting! – men vägrade att skriva den rapport Daniel behövde för att komma vidare hos myndigheterna i Nova Scotia. En sådan ingick inte i priset.

Nästa års skanning genererade en rapport som visade att anomaliteten tog vid sex till åtta fot ner i marken och fortsatte ner till 40 fots djup. Den igenfyllda håligheten visade sig ha vertikala väggar. Myndigheterna ansåg dock att datan var otillräcklig för att bevilja en utgrävning – håligheten kunde ju lika gärna ha tillkommit på naturlig väg. Daniels kontaktperson föreslog att han helt enkelt flyttade på stenarna för att möjliggöra en mer detaljerad undersökning.

Inför 2018 års expedition hyrde Daniel en grävskopa, men två veckor före avfärd meddelade myndigheterna att stenarna inte fick flyttas. Mi’kmaq-stammen, ursprungsbefolkningen i området, motsade sig alla former av ingrepp i den för dem heliga floden. Med kort varsel fick resan ställas in.

När jag träffade Daniel Ronnstam för första gången, en vardagskväll på puben Kvarnen på Södermalm i Stockholm, så var det där striden stod. När vi sjönk ner vid ett bord långt bak i lokalen berättade han, inte utan entusiasm, att han precis hade fått kontakt med en man från Mi’kmaq-stammen. Denne var själv Oak Island-entusiast och skulle försöka övertala sitt folk att ge Daniel grönt ljus. Därefter behövde han bara hitta någon som kunde göra en tillräckligt detaljerad skanning, samt någon som var villig att bekosta kalaset.

– Det är bråttom, sade Daniel. Om det finns något i hålet, om det är något av magnitud, då måste det skyddas.

Daniels framtoning förvånade mig. Med sin sidbena, sina stålbågade glasögon och sin lätt kutryggiga kropp framstod han mer som en foglig kontorsslav än en äventyrlig Indiana Jones-typ. 48-åringen inledde flera av sina utläggningar med en brasklapp: »Jag inser att det här låter H-E-L-T sinnessjukt.«

– Allt pekar på esoterisk kristendom, frimurarna. Antagligen motsvarar magnituden på projektet magnituden på det som finns undangömt, att det som finns där nere är i paritet med hur det är riggat. I alla fall för dem som grävde ner det.

Enligt Daniels hypotes ska frimurare från London ha tagit sig till den lilla ön utanför Nova Scotia för att gräva ner en skatt tänkt att upptäckas först flera hundra år senare, av någon ihärdig person med rätt intellektuella attribut. En person som Daniel Ronnstam. Det mest svindlande tankesprånget: William Shakespeare uppfanns enkom för att rikta blickarna mot en skatt på Oak Island. Enligt Daniel är det mindre befängt än det låter. Shakespeare behövde bli fantastisk, oförglömlig, ikonisk. Därför gick ett tiotal av tidens skarpaste hjärnor samman för att spökskriva det som torgfördes som ett enskilt genis verk. En hypotes är att Edward de Vere ska ha skänkt råmaterialet en poetisk fernissa, medan Francis och Anthony Bacon svarade för kryptografin. En särskild stab ska ha ägnat sig åt att finna synonymer för varje ord, just för att ordförrådet skulle bli oöverträffat. Shakespeare själv var bara ett slags målvakt, en illiterat lakej som fick betalt för att luras.

– Och det här tror du på? undrade jag.

– Jag vill inte använda begrepp som tro. Allt handlar om styrkan på indicierna. Konklusivitet är en lyxvara i den här världen. Hypotesen om en oförglömlig skattkarta är relevant baserat på de indicier jag har upptäckt. Vad åldras bäst? Konstverk. Och vilka böcker kommer att läsas ett oändligt antal gånger? Jo, manus, eftersom teaterpjäser spelas om och om igen. De konstruerade något som är extremt fängslande och krävande. Bara the money pit är ju som hämtad ur Henoks bok, vilket är en viktig skrift i frimurarkretsar: upptäckarna gräver sig ner till en sten med symboler, och när de vänder på den börjar det sakta sippra in havsvatten så att schaktet fylls. Det är ju som gjort för att folk ska känna: Det här kan vi aldrig släppa, nu måste vi stånga våra huvuden blodiga!

»Fast folk ryggar ju tillbaka när jag säger att jag har hittat delar av lösningen i Shakespeares sonetter.«

Under slutet av 1500-talet, när den här tänkta planen sattes i verket, var England ett kontrollsamhälle med Elisabet I som skoningslös regent. Daniels hypotes är att de ansvariga satt på en hemlighet som de oroade sig för att inte kunna föra vidare. Snarare än en kista med guldmynt och juveler tror han att skatten är något slags dokument eller formel som då uppfattades ha stort värde, men som i dag mest är av historiskt intresse.

– Men varför skulle de gräva ner den på Oak Island?

– Nordamerika var den nya kontinenten, där herrar som Francis Bacon drömde om att skapa en upplysningens kontinent. Frimureri är stort i Nordamerika, inte minst på östkusten. Ön är bara skattkartan och the money pit ett villospår vars främsta syfte är att få upp intresset för platsen. Det vore korkat att gräva ner skatten på en så intrigskapande plats som ön. De måste ju ha fattat att den skulle komma att vändas upp och ner av lycksökare.

Daniel skrattade till.

– Jag är medveten om att det här låter fullständigt galet, men jag vill poängtera att jag inte är ensam om mina misstankar. Att gömma information i kryptografi var vanligt på den tiden, och de mönster jag finner intressanta skiljer sig från slumpens kraft i en stor textmassa. Annars hade jag ju inte gått vidare med dem. Fast folk ryggar ju tillbaka när jag säger att jag har hittat delar av lösningen i Shakespeares sonetter. Jag har läst hans samlade sonetter över 80 gånger.

Daniel läste upp några fantasieggande passager. En lyder: »… wisheth the well-wishing adventurer in setting forth.« Well-wishing, som i brunns-önskande, alltså. Han plockade också fram sidan 61 i Henry IV som på ett kusligt sätt beskriver den plats han har funnit.

– När man sitter där och letar avvikelser i trycksvärta så inser man ju att det är Beautiful Mind-vibbar. För att själv få ut de induktiva verifieringarna så måste man studera sonetterna med lupp, i minst tre veckor. Lägg ner den tiden, eller lita på mig. Det gör det svårt att få med människor på tåget. Får jag bara svart på vitt att det finns en lagringsplats där nere, då har vi ett annat läge.

I de små tystnaderna mellan Daniels utläggningar snappade jag upp fragment av samtalen vid borden omkring oss. Det var det vanliga: relationer, resplaner, Netflix, jobbsnack … Inget var tillnärmelsevis så fängslande som det Daniel berättade. När jag lämnade puben var jag upprymd.

Det efterföljande året höll jag mig informerad om hans framfart. Daniel lyckades mycket riktigt övertala Mi’kmaq-representanten att gå i god för honom. Han anlitade Notra, ett företag som genomför högteknologiska skanningar, och när så Rick Lagina gick med på att finansiera projektet blev det dags att åka till Nova Scotia för sjunde gången.

Jag bestämde mig för att följa med.

Fyndplatsen. Merparten av Daniel Ronnstams expeditionsresor har finansierats av mecenater.

När Dennis Gambles magnetometer börjar pipa med allt högre frekvens skrattar Danny Hennigar till:

– Han har hittat en höft!

Hennigar pekar ursäktade mot sin höft av titan. Daniel skrattar också.

Dennis Gamble går fram och tillbaka i räta linjer över området. En kvart senare ropar han:

– Här händer inte mycket. Ingen stor fet fullträff.

När Daniel följer med Gamble bort till bilen för att hämta annan utrustning söker hans filmande kompis Niklas Lagström upp mig.

– Nu fick vi inget utslag, säger han. Om jag känner Daniel rätt så kommer han att säga att det är fel på metoden eller utrustningen.

Den 46-årige tvåbarnspappan har tjocka glasögon och ett styng av lärd lundensiska i malmöitiskan. Utseendemässigt är han en korsning av Vilgot Sjöman och Jared Harris, kärnfysikprofessorn i TV-serien Chernobyl.

Lagström har varit med från början. Det första året lät han Daniel ragga investerare i sin lägenhet i Malmö. Niklas lurade dit vänner med varierande inflytande under förespeglingen att de skulle dricka öl. »Det går snabbt«, lovade Daniel. Tre och en halv timme senare hade han fortfarande inte kommit till poängen. Några av åhörarnas snarkningar finns fångade på film.

Niklas beskriver sig själv som en »Sancho Panza-figur«, Don Quijotes skeptiska parhäst. Det här är fjärde resan han gör, utan att för den sakens skull vara övertygad om att vännen har rätt.

Han spelar ofta rollen som retlig djävulens advokat. Men den här gången tar Niklas fel. Att Dennis Gamble inte finner något järn stärker bara Daniels hypotes, får Niklas veta när han riktar kameran mot vännen:

– Det är klart att de inte använde järn!

– Så vad tror du då? säger Niklas när kameran rullar.

– Tror? Jag tror inte, jag jobbar med hypoteser.

Medan Dennis Gamble kalibrerar sin utrustning passar Daniel på att visa mig den x-märkta stenen. Jag hade föreställt mig ett tydligt kryss, uppenbart inristat av en människa, men får istället se en spindellik och sprickliknande färgskiftning som lika gärna kan ha tillkommit på naturlig väg.

Framför bumlingen finns en mindre sten nerkilad. Enligt Daniels hypotes har den placerats där för att klyva vattenflödet och leda bort ismassor om vintrarna. Kevin Gillis går ner på huk intill stenen.

– Så, Daniel … Tror du att stenen var här från början eller flyttade de hit den?

Kevin, som är från Novia Scotia, blev begeistrad av Oak Island-mysteriet som liten men tappade sedan intresset. När realityserien The Curse of Oak Island började sändas 2014 blev han biten igen. Ordentligt.

– Oak Islands verkliga förbannelse är besatthet, säger han.

Kommentaren antyder en klädsam distans, men Gillis övriga beteende får mig att tvivla.

– Serien har ju sitt eget narrativ, säger han. Jag såg en trailer för säsong 5. En grävskopa vänder på en sten och det syntes att det fanns ett ansikte på undersidan. Jag tog några skärmdumpar och visade Rick Lagina. Han hade redan full koll, vet du. Det var något de inte hade valt att visa bara.

Om produktionsbolaget Prometheus hittar ett föremål som kan dateras till 1600-talet har myndigheterna i Nova Scotia rätt att beslagta hela ön, påminner han. Det gör att man mörkar viktiga fynd, gissar han.

– Jag gillar Daniel för att han har gått tillbaka till källorna och studerat det esoteriska. De flesta andra har en rent praktisk inställning: fortsätt gräva bara! Ön ser ju ut som en jävla schweizerost, full av hål och schakt.

Kevin är full av beundran för de olika fynden i Shakespeares sonetter och de påstådda kopplingarna till hemliga sällskap, och fyller i med egna hypoteser och teorier. Jag slutar att lyssna när han säger: »Så i grund och botten började alltihop med Atlantis.«

X marks the spot. När Daniel Ronnstam insåg att platsen hans efterforskningar har lett honom till kröntes av en x-märkt ­bumling fick han gåshud.

Efter en snabb lunch bestående av medhavda mackor kånkar Daniel och Dennis ut en bårliknande anordning i vattnet. Tydligen kan den upptäcka metallföremål ner till två meters djup. De försöker röra sig i så raka linjer som möjligt och de ojämna och hala stenarna gör att de får stanna till titt som tätt för att inte förlora greppet. Deras mödor ger inget resultat.

Under eftermiddagen byter Kevin av Daniel och tar tillsammans med Dennis en runda där de håller båren närmare vattenytan.

– Upptäcker ni något? frågar Daniel efter en stund.

– Ja, en lätt markering, svarar Dennis.

– Det gör mig lycklig, säger Daniel.

Han trycker i sig en ostfralla i två tuggor.

– Det här måste firas!

– Sakta i backarna, protesterar Dennis. Vet du hur många guldgruvor jag hittat som verkligen är guldgruvor?

Dennis Gamble, Kevin Gillis och Daniel Ronnstam hjälps åt att föra en ­skanner över platsen där den underjordiska ­förvaringskammaren kan tänkas finnas.

Skymningen faller och sällskapet återvänder till Windjammer Motel för att analysera mätapparatens data. Enligt Dennis Gamble framgår det klart och tydligt att det finns ett stort metallobjekt på ungefär två meters djup, precis där anomaliteten tar vid.

Den kvällen firar gänget på den knökfulla puben The Fo’c’sle i Chester.

– Jag är helt tankad, säger Daniel när vi tar en cigg utanför. Det här är uppe på best case scenario-nivå.

Nästa morgon återvänder vi till floden. Dennis hänger på sig EM-61, ett Ghostbusters-liknande instrument bestående av en ryggsäck kopplad till en grästrimmerliknande grunka. Han vadar ut till stenbumlingen och kan ganska omedelbart avgöra att föremålet som syntes i datan, anledningen till gårdagens firande, ligger förvånansvärt ytligt.

Daniel sätter sig på huk i vattnet och rotar med högerarmen under ytan, mot bumlingens undersida. Han kastar bort småstenar för att komma längre in.

– Jag får tag på något, ropar han. Det är rostigt och … spetsigt.

Så halar han fram ett avlångt föremål, inte olikt ett litet ufo. Gissningsvis något slags nav, kanske till ett skottkärrehjul.

– Var det den här du upptäckte? undrar han.

Dennis nickar bistert.

Danny Hennigar tror att det rostiga föremålet som hittas vid stenen är navet till en gammal skottkärra. När föremålet senare undersöks i ett laboratorium loggar Daniel det som »UFO«.

En man kommer lunkande längs floden. Mike Hull, Mi’kmaq-folkets representant, har grånat hår, kamouflagemönstrad T-tröja, truckerkeps och buskig mustasch. Han hälsar på Daniel och säger:

– Vi stödjer din sak eftersom vi vill veta om här finns något av kulturellt värde.

Formellt är Mike Hull här som Mi’kmaq-representant – floden var en viktig farled för hans förfäder – men hans personliga koppling till Oak Island-mysteriet sträcker sig 30 år bakåt i tiden, då han arbetade med att installera vattenpumpar åt andra skattletare. Att Doug Crowell, en av TV-seriens experter, råkar vara hans frus kusin har inte minskat intresset.

– Låt mig visa dig vad vi har hittat hittills, säger Danny Hennigar och kliver ut mot stenbumlingen. Den här stenen skyddar området kring anomaliteten från isen. Om det är människans verk eller naturligt vet jag inte, men det var historisk information som ledde oss hit.

Mike Hull kupar händerna och skvätter flodvatten över x:et för att det ska framträda tydligare.

– Det är ett perfekt gömställe, säger Danny.

Mike Hull fiskar upp sin mobil ur fickan och visar mig en bild av Mi’kmaq-folkets flagga: en uppochnedvänd variant av tempelriddarnas symbol.

– Det där kan inte vara en slump, säger han. Det finns starka indikationer på att de som grävde ner skatten samarbetade med Mi’kmaq-folket. Någonting av vikt har skett där ute.

Han nickar i riktning mot Oak Island.

– Det har varit alldeles för mycket aktivitet för att det ska vara en bluff.

»Oavsett om det finns något i marken eller inte så är det redan en del av Nova Scotias historia«, säger Mike Hull som är Mi’kmaq-folkets representant. »Det vi lokalbor är mest nyfikna på är egentligen hur mycket pengar som plöjts ner i skattletandet.«

Daniel sitter på huk i vattnet och vräker bort stenar för hand. De åtsittande trekvartsshortsen kasar ner så att stjärtskåran blottas. Det är kvavt och han skulle gärna ta av sig på överkroppen, men en skämmig draktatuering på ryggen gör att han låter bli.

– Detta kan bli det avgörande ögonblicket, säger Niklas skämtsamt medan han åter riktar kameran mot Dennis.

Geofysikern för EM-61 över det nyutgrävda hålrummet. Om han inte får något utslag innebär det att det cylinderformade föremålet är det enda ner till två meters djup. Apparaten visar inget.

De testar med båren också, återigen utan resultat.

– Ingen mer metall alltså? undrar Daniel.

Dennis skakar på huvudet.

– Jag var ändå aldrig särskilt hoppfull om den maskinen, säger Daniel. Den når ju bara precis ner till anomalitetens början. Däremot EM-31:an!

När inte heller det instrumentet, en bazookaliknande grunka, snappar upp något, säger han:

– Ja, ja, det är inget som dementerar hypotesen heller. Markradarn är fortfarande viktigast.

Niklas ber Daniel att vrida och vända på det upphittade metallföremålet inför kameran.

– Det kan alltså vara detta objekt som visat sig på tidigare skanningar? frågar han.

Någonting stramas åt i Daniels ansikte.

– Nej, anomaliteten befinner sig på mycket större djup. Har du inte alls hängt med?

Niklas sänker kameran.

– Daniel, jag frågar bara för att jag vill ha ditt perspektiv på film.

– Jo, jag vet, jag är lite tjurig … Jag som var så jävla glad. I går, satan vad roligt det var då. Så i dag kommer farbror tillfällighet och förstör alltihop. I kväll begår vi kollektiv harakiri på motellet.

Medan de andra tar igen sig en stund i skuggan går Daniel loss med metalldetektorn på land istället. När den snappar upp något metallföremål går den upp i falsett, varpå Daniel kör ner en blå flagga i marken. Av markägaren Christian Cooper har han redan fått en rostflagig spets som ser ut att vara ordentligt gammal. Kan något av föremålen tidsbestämmas till 1600-tal menar Daniel att hans hypotes skulle stärkas.

Den här eftermiddagen hittar han en handfull långa krokiga spikar, men också sin egen såg som han blev av med för två år sedan. Danny Hennigar försöker lätta upp stämningen:

– Vi har hittat spikar, en kniv och en såg. Hittar vi bara en hammare kan vi öppna ett snickeri.

Alla utom Daniel skrattar. Niklas tassar fram till mig:

– Nu kommer vi till fasen där Daniel försöker få fram att det ändå kan finnas någonting. Det är en strategi för honom att fokusera på det som inte kan uteslutas. Skulle vi fokusera på att vi inte har hittat någonting skulle det vara enklare att känna: Vi hade fel. Men Edison gjorde väl 1 000 försök med sina glödlampor.

Niklas profetia besannas snart. Daniel förklarar för Mike Hull att den enda slutsatsen så långt är att det inte finns något »metallobjekt av signifikant storlek inom två meters djup«. Istället betonar han värdet av att överhuvudtaget ta fram data med hjälp av högteknologisk utrustning; det ger tyngd åt rapporten, oavsett utfall.

När Daniel har gått sin väg säger Mike Hull:

– För killar som Daniel finns det inte på kartan att ge upp innan de stirrar ner i en tom grop.

Daniel Ronnstam använder sig uteslutande av ­högteknologisk utrustning. »Syftet med min ­hypotes är att vägleda inhämtning av nya data, till skillnad från själva teoribygget som ger en ­grandios förklaring åt det hela«, förklarar han.

Den kvällen är stämningen dämpad på Windjammer Motel. Ägaren kommer förbi med ett glas öl i handen för att småprata lite. Han berättar om en man som bodde på motellet fram till för några månader sedan. Denne Sebastian, son till en belgisk grevinna, var övertygad om att Oak Island var epicentrum för jordens undergång. Han växlade in sina rikedomar mot guld som han grävde ner i trakten. Vissa nätter sov han på motellets tak, beväpnad med pilbåge ifall någon angripare skulle dyka upp.

Enligt föreståndaren dök Sebastians mamma upp för att försöka övertala honom att komma hem. Kanadensaren härmar svaret: »Jag vill inte göra det här, men jag har blivit utsedd att rädda mänskligheten.« Han skakar på huvudet.

– Oak Island lockar den sortens figurer.

Niklas inflikar att det finns många galenpannor:

– Daniel är en av få som arbetar enligt en vetenskaplig metod. Sedan är han ju besatt, man ska inte glömma det. Och det är väl inte så konstigt. Det är ju helt mindblowing att man skulle kunna hitta tempelriddarskatten.

– Jag kickar ju på att det är annorlunda, säger Daniel. Vad ska man annars göra med sitt liv, sitta hemma och kolla på TV?

Daniel tömmer sin öl och knycklar ihop burken efteråt.

– Jag vet att jag låter spritt språngande galen. Men när ni kommer ut på ön så kommer ni att förstå varför det här är hela Amerikas nationalmysterium.

Oak Island är täckt av träd och formad som en snett liggande 8:a, fast somliga vill ha det till ett frågetecken.

Till höger om fästet till den 200 meter långa bro som leder ut till ön står en beige träkåk med en husbil parkerad på tomten. Här bor personen bakom bloggen Oak Island from the other side of the causeway, vars enda syfte är att underrätta fansen vilka fordon som kör till och från ön.

På andra sidan brofästet finns ett litet museum. TV-serien The Curse of Oak Island är en marginell företeelse i Sverige men ses varje vecka av miljontals kanadensare och amerikaner. Besöksparkeringen är full och i museishoppen ringlar kön lång. Där tar dock besökarnas Oak Island-upplevelse slut. Samtliga årets guidade turer sålde slut på ynka sex minuter, och jag hör föräldrar förklara för besvikna söner och döttrar att de inte kommer ut på ön.

För Daniel Ronnstam och hans entourage gäller dock andra regler. Rick Lagina har ordnat så att vi hämtas upp av två jeepar för en privat visning.

Bommen till bron hissas upp och snart skumpar vi fram på en grusväg längs en allé av lövträd. Daniel pekar ut en stor mossklädd sten intill en av öns få ekar. En del av något som kallas för Nolan’s Cross, förklarar han. Han vill även visa oss Victory-stenen, som han grävde upp tillsammans med Rick Lagina för några år sedan.

– Vet du var den finns? frågar han bilens förare.

– Jag? Jag vet inte ens vad Victory är.

Efter att ha beordrat jeepen att stanna kliver Daniel rakt ut i oländig terräng: nedfallna grånade småträd, avbarrade rostfärgade granar, rotvältor och vattenfyllda hål. Alldeles intill oss rasar ett murket träd till marken.

Daniel knatar på och jag följer försiktigt efter. Enligt profetian Seven must die måste sju människor dö innan skatten kan hittas. Hittills har sex personer dukat under.

– Här är den! vrålar Daniel.

Ömt visar han upp stenen på marken.

– Det här ingen ordinär sten, kan jag säga. Ser du, pralinformad.

Jag är mindre hänförd. Shakespeare, livets träd, tempelriddarskatten … Teorierna är lika eggande som miljön är oansenlig. Vid Smith’s Cove, området kring the money pit, kånkar folk i neonfärgade västar omkring på tunga TV-kameror; under ett vitt partytält häller några av seriens höjdare i sig vatten ur småflaskor. Ett jättelikt borrhuvud spinner upp och ner ur ett schakt i marken. Dess koppling till 16-årige Daniel McGinnis fyndplats är emellertid oklar, den exakta positionen har sedan länge gått förlorad. Hela området är söndergrävt och hoprasat, och tunnlarna som ledde in havsvatten till originalschaktet är bortsprängda. Stenen med inskriptionerna, den som upptäcktes i pengahålet, har inte synts till sedan 1800-talet. Ändå flockas alltså miljontals varje vecka för att se den serie som nu är inne på sin sjunde säsong.

En vanlig stenjävel eller ännu en komponent i en intrikat gåta? »För att förstå min hypotes måste man följa kryptokedjan hela vägen. Det är som ett IQ-test, det gäller att se mönster hela tiden«, säger Daniel.

Att The Curse of Oak Island sänds på History Channel förlänar följetongen en viss trovärdighet, men produktionsbolaget Prometheus gör också serier som Ancient Aliens. Faktakollen tycks likvärdig i båda fallen: den som googlar »Oak Island Mystery« behöver inte gå särskilt långt ner i träfflistan för att finna texter av människor som granskat fenomenet med en annan blick.

Den enklaste och därmed mest troliga förklaringen till urfyndet från 1795 lyder som följer: Ön består av bergarterna kalksten och anhydrit, och rymmer otaliga naturligt förekommande hålrum och grottor. När sådana rasar samman uppstår sjunkhål som drar med sig närliggande träd. Genom seklen kan sådana hål fyllas, rasa samman på nytt, för att på nytt fyllas igen. Kokosnötter kan i sin tur färdas hundratals mil med havsströmmarna och flyta in i grottor med vattenkontakt.

Stenen med inskriptionerna dök typiskt nog upp just när ett skattletarbolag hade slut på pengar och jagade nya investerare. På samma sätt kan länkarna från den där guldkedjan förstås ha kastats ner av en äventyrare snarare än ha dragits upp av borren. Inte en enda detalj i mysteriet överlever Ockhams rakkniv.

Entusiaster som Daniel Ronnstam avfärdar sådana invändningar som »konspirationsteorier som påstås kunna förklara allt med att naturen har spelat korkade människor ett spratt«. När jag frågar honom vem som egentligen har anledning att bry sig om Oak Island, utöver alla fantaster, svarar han:

– Om min hypotes visar sig stämma hamnar det här direkt på Världsarvslistan. Det är extremt viktigt kulturellt, inte minst vad gäller Shakespeare. Miljontals människor är emotionellt investerade i honom och det här kan ge en nyckel till vem han var.

Senare passerar vi det träskjul i skogen där familjen Restall bodde. Ett ruckel av grånade plankor, max tio kvadratmeter, med instörtat tjärpappstak. Bensindunkar står fortfarande kvar inne i dunklet. Här bodde riktiga människor, en hel familj som decimerades på grund av Robert Restalls Oak Island-feber.

I ett träsk i närheten ser vi en bäver kryssa fram i det dyiga vattnet. Under halva träskets yta finns vad som har tolkats som ett anlagt platt lerlager. Där under menar norrmannen Petter Amundsen att skatten ligger begravd.

Haken med hans, och även Daniels, teori är att Shakespeares produktion är så omfattande. Resultatet av en månghövdad sammansvärjning eller ej – den som söker mönster i ett så stort urval kommer alltid att kunna finna något. Precis som First Folio rymmer miljontals bokstäver är natthimlen belamrad med stjärnor. Att några av dem tycks forma en björn medan andra tecknar konturerna av en oxe betyder inte att Vintergatan är skapad av en medveten kraft som vill sända människosläktet ett budskap.

Ett av de förfallna skjulen på Oak Island där skattletarfamiljen Restall bodde på 1960-talet.

Efter rundturen sätter sig Daniel vid en grupp utemöbler intill produktionsbolagets vita trailrar. De överdimensionerade husbilarna omkring honom är märkta cast, tech, producers och production. Intill en av dem står en kyllåda märkt »Rick«, full med isinbäddade Dr Pepper-burkar. Under förmiddagen har Carmen Legge, en tystlåtet mumlande arkeologisk järnexpert som har medverkat i serien flera gånger, undersökt den rostiga järnspets Daniel fått av ägaren till marken vid flodbädden. Legge bedömer att objektet är från slutet av 1700-talet, men utesluter inte att det kan vara ännu äldre. Nu har Daniel i alla fall något positivt att förmedla till sin mecenat.

– Daniel!

Rick Lagina kliver ur en jeep och kommer gående iklädd blåjeans och en mörkblå T-tröja som är fläckig av ljusgrå intorkade stänk. Lagina håller ut sina lika leriga händer och överarmar, teatralt urskuldande, för att visa att han inte kan ta i hand.

Daniel återberättar de senaste dagarnas turbulens.

– Vi festade som galningar den första kvällen, och sedan den andra dagen … puh.

Lagina skrattar roat åt Daniels redogörelse:

– Nu sitter du i samma båt som vi.

Daniel plockar fram sina markfynd ur en ölkartong.

– De här tre … detta var något slags fäste och Carmen tror att det kan vara från 1700-talet. Vi ska testa alla tre.

– Kan du göra det den här veckan?

– Jag gör det i morgon.

Carmen Legge, en arkeologisk järnexpert som ofta medverkar i The Curse of Oak Island, uppmuntrar Daniel Ronnstam att undersöka några av föremålen från fyndplatsen vidare.

Lagina påminner Daniel om att laboratoriet i Halifax enbart kan avgöra om föremål är tillverkade före eller efter 1840, det har med metallsammansättningen att göra. Daniel nickar, han har full koll på det, men beskedet kommer att vara tillräckligt för att avgöra om objekten ska skickas vidare till dr Paprika, en världsledande expert i Tyskland, som i så fall kan avgöra deras ålder mer exakt. Rick Lagina nickar imponerat.

De tar en promenad längs strandkanten. Vattnet glittrar som magnesium i kvällssolen. Rick Lagina pratar, Daniel lyssnar.

– De flesta av våra föregångare strävade på egen hand men jag tror att gåtan kommer att lösas genom samarbete.

Lagina frågar Daniel om han har hört talas om Chris Morford, en förmåga från England med en intressant teori. Likt Petter Amundsen och Daniel har han utgått från Shakespeares First Folio.

– Samarbete är viktigt. En person kan notera något som andra har missat, och den observationen kan leda ytterligare andra till den avgörande upptäckten.

Rick Lagina vänder sig till mig:

– Daniel personifierar en passion som funnits i 225 år. Vi respekterar hans passion. Det är ett sökande efter sanningen snarare än en skatt. Vi är alla på samma resa.

– Det är jag väldigt tacksam för, Rick.

– Du har mer än förtjänat det. Du ska veta att jag stöttar dig till vägs ände.

The money pit upptäcktes 1795. Ingen vet längre exakt var den ursprungliga pengahålan finns eller låg, men på området råder fortfarande febril aktivitet.

Nästa dag parkerar Daniel utanför St Mary’s University i provinshuvudstaden Halifax. Området har ett klassiskt campus-utseende, med byggnader av mörkt tegel och snirkliga gångvägar genom vältuktad grönska.

Daniel kånkar runt metallföremålen i samma ölkartong. Nu ska han få veta om de kanske är tillräckligt gamla för att kanske vara rester från bygget av den förvaringskammare som kanske har byggts under flodens botten. Han hoppas mest på den rostflagiga järnspetsen. En oxsko är också intressant; Daniel har länge misstänkt att stenen i floden har rullats ner med hjälp av just oxar.

I en källarlokal väntar en labbrocksklädd dr Xiang och hans enorma elektromikroskop. Forskaren ber Daniel att såga av små flagor från varje föremål, vilka experten sedan varsamt placerar med pincett på en liten rundel av metall.

När han startar mikroskopet genom ett musklick ger det ifrån sig ett lågt hummande ljud. Snart projiceras fantasieggande figurer på två datorskärmar på väggen.

– Dåliga nyheter, säger dr Xiang efter en halvminut. Mangan.

Svaret innebär att objektet är yngre än 1840.

– Tja, det var ändå ett långskott, säger Daniel.

Daniel låter undersöka föremålen från floden hos dr Xiang, en expert vid St Mary’s University i  Halifax. Daniel tar tacksamt emot mejl­adressen till en metallurg som kan optimera fynd inför framtida undersökningar.

Hans jämnmod imponerar. »Ännu ett långskott«, säger han när dr Xiang förklarar att också oxskon är för ung. Järnspetsen, som loggas som thick blade, visar sig dock vara äldre än 1840. Dessutom innehåller den ovanligt höga halter av fosfor, vilket indikerar att föremålet kan vara gammalt och härstamma från Europa. Han är i alla fall själaglad när han kör därifrån.

– Om tyskarna kan datera den där till 1600-talet, då jävlar!

Tillbaka på Windjammer öppnar han en flaska mousserande. Varför inte?

Nästa delmål är att undersöka anomaliteten med en avancerad markradar som kan skapa en tredimensionell bild. Den kommer att avgöra vad som finns där nere: Är strukturen naturlig eller tillverkad? Men det får vänta till ett senare tillfälle.

Datan ska hursomhelst analyseras av Gianluca Catanzariti, världens främste på sitt område.

– Målet är att myndigheterna ska se hans namn och tänka: Jaha, vad är det för tjomme? Okej, han är den främste på klotet.

Sedan återstår i princip bara att gräva upp skatten. Ja, det är i alla fall förhoppningen.

Medan vi andra smuttar på skumpan fiskar Daniel upp mobilen för att googla fram uppgifter om förekomsten av fosfor i järn.

– Grabbar, hör på det här …

Så börjar han högläsa ur en svårbegriplig vetenskaplig artikel.

Nästa dag, innan vi åker till flygplatsen för att resa hem, rullar vi ut på Oak Island för att plocka med oss några souvenirer som Rick Lagina har lagt undan. Daniel hälsar glatt på Karlie, Ricks högra hand, som frågar honom när han återvänder.

– Nästa år.

– Jaha, först nästa år?

När vi kör ut på överfarten till fastlandet skrattar Daniel till, som om något lustigt just har gått upp för honom.

– Jag har varit helt låst vid tanken att man bara kan komma hit och undersöka en gång om året, säger Daniel. Men det är förstås inget som säger att man behöver nöja sig med det.

»Än så länge har jag bara blivit igenkänd av ett fan en gång, säger Daniel. Det var en norrman som kom fram på Pelikan. Nämen, är det inte Daniel? Schysst jobb du har gjort.«