En förmiddag för drygt tjugo år sedan satt jag i ett rum på Göteborgs tingsrätt och såg personalen rulla in lastkärror fulla med pärmar. I dem fanns drygt 3 000 domar från samtliga brottmål som avhandlats under 2002. Jag skulle skriva om brott som begåtts på skolor, och eftersom domstolens datasystem inte medgav sökningar efter adresser eller andra uppgifter blev jag tvungen att gå igenom de över hundra pärmarna för hand. Det tog en dag och resulterade i att jag kopierade 44 domar.
När jag var färdig var det bara för tjänstemännen att rulla ner sina kärror igen, lasta på pärmarna och återbörda dem till de hyllor där de hämtats.
Rätten att begära ut handlingar från myndigheter var då 237 år gammal, och den så kallade offentlighetsprincipen hade i evigheter praktiserats på ungefär det här sättet. Utöver de närmast berörda utnyttjades den i huvudsak av massmedier som i skydd av ett så kallat utgivningsbevis kunde publicera uppgifter som grävts fram om till exempel makthavare utan att riskera att straffas.
Men journalister var inte längre de enda som rotade bland offentliga handlingar. Allt fler skapade en hemsida, kallade den för blogg och satte igång att publicera. Varför skulle inte de ha samma grundlagsskydd? Efter att ha grubblat i mer än tio år bestämde sig riksdagen för att även bloggare borde omfattas av tryckfrihetsförordningen, och när min artikel om skolbrotten publicerades i Metro i början av 2003 kunde vem som helst ansöka om ett utgivningsbevis.
Du har väl inte missat?
