Ett av 1900-talets mest kända psykologiska experiment inleddes den 17 augusti 1971 när nio studenter »arresterades« i sina sängar. De fördes med polisbil till Stanforduniversitetets psykologiska institution och tvingades ner i källaren, som den här dagen pryddes av skylten »Stanford County Jail«. Där väntade nio uniformerade studenter som tilldelats rollen som »fångvaktare« av forskningsledaren Philip Zimbardo, en psykolog som ville studera effekterna av upplevd makt.
Förnedringen inleddes omedelbart. Fångarna fick nylonhuvor över sina huvuden och kedjor med hänglås runt fotlederna, tilldelades nummer istället för namn, tvingades stå nakna i femton minuter och låstes sedan in i celler. Under de följande dagarna gjorde fångvaktarna allt för att bryta ner fångarna, som berövades sömn och fick skita på cellgolven. Till slut drabbades flera fångar av nervösa sammanbrott. Nummer 8612 sparkade hysteriskt på sin celldörr medan han skrek: »Herregud, jag brinner upp inifrån! Jag vill ut! Det här är helt fucked up! Jag orkar inte en natt till! Jag klarar det inte!«
Zimbardo brydde sig inte – även han hade gått fullständigt upp i sin roll som sadistisk fängelsedirektör. Först på den sjätte dagen fick en protesterande doktorand Zimbardo att avbryta experimentet.
Hans slutsatser spreds snart över världen: vanliga, hyggliga människor kunde förvandlas till monster om de försattes i en olycklig situation. Stanfordexperimentet har därefter inspirerat en rad filmer [till exempel Stanford Prison Experiment, 2015 och Das Experiment, 2001] och TV-serieavsnitt [bland annat Community och Veronica Mars]. Men på senare år har det framkommit att experimentet inte bara var vetenskapligt tveksamt – utan faktiskt en ren bluff.
Du har väl inte missat?
