I Världen räcker inte till får James Bond uppdraget att skydda oljearvtagerskan Elektra King från hennes forna kidnappare Renard – en elaking som blivit ännu elakare sedan en kula fastnat i hans hjärna och gjort honom oförmögen att känna smärta. En bit in i filmen börjar Bond ifrågasätta vems sida Elektra egentligen står på.
»Det kallas Stockholmssyndromet«, säger han till henne. »Vanligt vid kidnappningar. Unga, lättpåverkade offer. Skyddade. Sexuellt oerfarna. Och en kraftfull kidnappare. Skicklig på tortyr och manipulation. Och så …« Bond knäpper med fingrarna. »Något slår slint i offrets huvud. Den kidnappade blir kär i sin kidnappare.«
Elektra spelar kränkt och ger Bond en örfil, men 007 har såklart rätt. Elektra har blivit kär i Renard – så kär att hon i filmens sluttamp hjälper honom att kapa en atomubåt.
Stockholmssyndromet, som växt till ett av vårt lands främsta exporter, myntades av psykiatern Nils Bejerot i samband med Norrmalmstorgsdramat 1973. Det inleddes när Jan-Erik Olsson den 23 augusti gick in på Kreditbanken i Stockholm utrustad med lösmustasch, dynamit och kpist. Han sköt en salva och tillfångatog tre unga kvinnor som han hotade att avrätta om hans krav inte tillgodosågs. På önskelistan: tre miljoner kronor i kontanter, två pistoler, en fulltankad bil samt den rikskände brottslingen Clark Olofsson som för tillfället satt fängslad.
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara prenumerant för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden för digital prenumeration!
Har du redan ett konto? Logga in här.
Du har väl inte missat?
