Genom de stora balkongdörrarna i Ole Settergrens våning syns Stockholms glittrande Östersjöinlopp, och bortom vattenspegeln tronar hela den historiska innerstaden, från Gamla stan i väster till Djurgården i öster. Fastigheten här på höjden ovanför Stadsgårdshamnen på Södermalm är från 1927 och byggd i stilen Nordisk klassicism. Med avskalad estetik och stilrena dekorer på strama ytor lever både huset och lägenheten väl upp till Arkitekturupprorets motto om »tidlös skönhet«.
Settergren är värd för dagens middagsträff för föreningens Stockholmsavdelning. Tillsammans med ordföranden Sigvald Freylander inväntar han övriga medlemmars ankomst framför vardagsrummets bokhyllor som bågnar av verk om arkitektur och stadsplanering.
– I hela mitt liv har jag varit en stadsmiljöaktivist, säger Settergren. Rivningen av svenska städers historiska byggnader har varit en outsinlig källa av sorg och ilska för mig.
Tioårsjubilerande Arkitekturupproret har målen att »stoppa förfulningen av Sverige« och att samhället ska »bygga vackert igen«, och lockar människor av olika åldrar och yrkesbakgrunder. Ordförande Freylander är egenföretagare med ett förflutet som miljöpartistisk kommunpolitiker, Settergren är tjänsteman i Regeringskansliet. Bägge är närmare 60 år och tillhör rörelsens äldre garde.
Ole Settergren plockar upp en medalj.
– Den här fick jag för mitt arbete med att stoppa rivningen av bron ut mot Skeppsholmen.
Priset delades ut av Stockholmspartiet 1999 efter att den historiska bron, ett statligt byggnadsminne, hindrats från att bytas ut mot en flerfilig version.
– Även om man har vunnit ett slag har det alltid känts som om vi förlorar kriget, suckar Settergren. För varje framgång har det varit 99 förluster.
Han talar utifrån egen erfarenhet av motståndsgrupper som Stockholm Skyline, Förbundet för Ekoparken och några initiativ mot dagens Slussenbygge. Gemensamt för alla är att de har velat bevara olika kulturarv, och att de har misslyckats.
Settergren tittar upp från medaljen.
– Men nu, med Arkitekturuppropet, är det annorlunda. Vi har påverkat diskussionen i en helt sanslös omfattning.
Föreningens vice ordförande Eric Norin ansluter till samtalet. När han 2014 upptäckte den nystartade Facebookgruppen Arkitekturupproret gick han fortfarande på gymnasiet hemma i uppväxtstaden Sundsvall. I dag är han yrkesverksam arkitekt och driver tillsammans med sin sambo studion Tradition Arkitekter i Stockholm.
– Vårt budskap och vår kritik mot modernismen är verkligen ingenting nytt, säger han. Så att vi ser ut att lyckas är faktiskt lite speciellt.
Ole Settergren tar fram verket Farväl till funktionalismen.
– Den här boken av Hans Asplund, son till den store Gunnar Asplund, innehåller exempelvis väldigt välformulerad kritik. Den är släppt någon gång i början av 1980-talet.
– 1980! inflikar den 30 år yngre Eric Norin. 1980 blankt.
Den unga arkitekten högläser ur minnet:
– »Endast det som är välbeprövat tillåts bli gammalt.« Fantastiskt citat från kapitel åtta.
Ordförande Freylander:
– Det har funnits rörelser som liknar vår ända sedan 1920-talet, men de har aldrig lyckats på det sättet som vi har.
Samtalet i vardagsrummet flyter på medan allt fler anländer. Till sist kommer en mörkhårig man i tidiga fyrtioårsåldern och Sigvald Freylander utbrister:
– Där har vi honom, spindeln i nätet: Michael Diamant!
Den nya gästen har, bredvid sitt arbete med personalfrågor inom Region Stockholm, varit en nyckelperson för Arkitekturupproret under hela dess existens. Numera är han inte minst känd för sina filmade stadsvandringar där han sågar modernistisk arkitektur, som sammantaget visats uppemot en halv miljon gånger på Youtube.
– Välkommen till lejonkulan, säger Diamant medan vi hälsar.
Sällskapet flyttar in till matsalen, ett spektakulärt rum med träpaneler från golv till tak.
– Vem byggde det här? undrar en av gästerna.
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara prenumerant för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden för digital prenumeration!
Har du redan ett konto? Logga in här.
Du har väl inte missat?
