Den förlorade sonen

I 20 år har politiker ondgjort sig över att Sveriges konsthögskolor är en sluten verkstad för ungdomar från välbeställda hem. Formgivaren Samir Alj Fält hittade ett sätt att faktiskt göra något åt saken. Sedan stötte han på problem.

Samir Alj Fält hade länge fasat inför det här ögonblicket.

Det var i början av 2018 och runt borden satt ett dussintal barn med raka ryggar. Några av dem var klädda i arbetsbyxor, andra bar förkläden. Utmed väggarna i lokalen stod kartonger och frigolitlådor staplade på varandra. På fönsterbänken spretade färgdränkta penslar ur en kaffekopp.

– Innan vi börjar jobba i dag måste vi prata om en väldigt viktig sak, sade Samir.

Annons

Sex år tidigare startade han Design Lab S, en öppen designverkstad för barn i miljonprogrammets Skärholmen söder om Stockholm. Labbet utvecklades snabbt till en mötesplats där närområdets 9–13-åringar fick leka, bygga och utforska sin kreativitet genom design.

Samir brukade inleda med att fråga barnen om de visste vad en designer sysslar med. De skakade på huvudet, men fick snart experimentera med trä, lera och läder – och skapa utifrån teman som sorg, döden och drömmar.

Områdets föräldrar var nöjda. De menade att barnen fick utlopp för överflödig energi, vilket ledde till att de skötte sig bättre både i hemmet och i skolan. Även kulturvärlden omfamnade labbet. Det dröjde inte länge förrän barnen bjöds in att medverka i utställningar på Arkitektur- och designcentrum samt Kulturhuset i Stockholm, och 2016 mottog labbet juryns hederspris i den prestigefyllda tävlingen Swedish Design Awards.

I lokalen i Skärholmen artikulerade Samir orden långsamt:

– Att gå på lekland, som ni gillar att göra, kostar ju pengar – och att driva labbet kostar också pengar. När jag startade den här verksamheten fick jag pengar för en viss tid framåt, men nu är pengarna slut.

Några meter bort stod labbets verksamhetsledare Alicia Donat-Magnin och försökte utläsa en reaktion i barnens blickar. Samir fortsatte:

– Det senaste året har jag och Alicia träffat politiker, chefer och folk med stora företag. Vi har berättat om vad vi gör här och alla har tyckt att labbet är fantastiskt, att ni är fantastiska … Men ingen har kunnat ge oss pengar.

Han suckade djupt. Hösten hade varit slitsam. Många nätter hade Samir irrat runt planlöst på Stockholms gator och försökt fundera ut nya lösningar. Ofta vändes tankarna till tvivel: han hade svikit barnen, det var ett misstag att överhuvudtaget starta labbet när han aldrig kunnat garantera dess fortsatta existens. Vissa stunder hade han funderat på att lämna Stockholm.

Medan januarivindarna susade utanför labbets fönster förklarade Samir utan omsvep hur det låg till: om en månad skulle verksamheten läggas ner. Kort därefter skulle lokalen vara färdigstädad och utrymd.

Barnen satt tysta och stirrade tomt framför sig. Till slut lyckades en flicka formulera sina tankar i ord:

– Det är det sorgligaste jag nånsin har hört.

Bredvid henne hördes ett tyst snyftande. Alicia gick snabbt bort och lade en hand på det ledsna barnets axel.

– Finns det någonting vi kan göra för att det inte ska bli så här? frågade elvaåriga Ilectra som besökt labbet de tre senaste åren. Vi kanske kan bygga grejer och sen sälja dem på en loppis?

Samir berömde förslaget men nämnde inte att driften av labbet kostar en och en halv miljon kronor om året.

 

Annons

Några veckor senare fick Skärholmens lokaltidning nys om nyheten. I designtidningen Forms Facebookgrupp länkade en av medlemmarna till artikeln, vilket ledde till starka reaktioner från en mängd designprofiler. »Skandal«, kommenterade Forms chefredaktör Bo Madestrand. »Vi på Form delade just ut ett pris till deras tidningsprojekt Skärholmen Interiör

Kort därefter publicerade DN Kultur en debattartikel med rubriken: »Formprofiler i upprop: Rädda designlabbet i Skärholmen!« I texten beskrevs labbet som ett föredöme inom en mängd områden, bland dem »breddad rekrytering till vidare studier«.

Texten fortsatte: »I en stadsdel med stora behov har Design Lab S hela tiden vuxit, blivit en institution för kreativitet. De har gjort allt rätt och fyller med all önskvärd tydlighet ett stort behov […] Om inte ens en sådan verksamhet ges möjligheten till en hållbar utveckling, ja, då är det något allvarligt fel på hur kulturpolitiken tillämpas.«

Debattartikeln signerades av ett tjugotal personer inom kultursfären, däribland Arkitektur- och designcentrums överintendent Kieran Long, Svenskt Tenns VD Maria Veerasamy och Ewa Kumlin, chef på Svenska institutet i Paris.

Ungefär samtidigt tog Samir ett definitivt beslut:

– Jag bestämde mig för att fortsätta kämpa. Gränsen för vad labbet skulle kunna bli är inte nådd. Tvärtom.

Att Samir Alj Fält skulle bli designer var aldrig en självklarhet. Han lärde sig läsa först i tredje klass och kvällarna före »veckans ord« låg han vaken under täcket med magont. Inte heller i hemmet kände han sig särskilt trygg. Han växte upp med två småsyskon, en finsk mor och en marockansk far. Den sistnämnde fann sig aldrig tillrätta i Sverige, och Samir trippade ständigt på tårna för att undvika faderns utbrott.

– Ibland var han fantastisk och ibland var han väldigt arg och irriterad, säger Samir. Det gick mycket i kurvor, vilket gjorde att jag aldrig riktigt visste vad som väntade. Samtidigt var skolan förknippad med ångest och panikkänslor. Jag blev väldigt tyst av mig som person. Jag tror att jag fick någon sorts blockad.

Familjen bodde i Skärholmen, byggt under 1960-talet som en del av miljonprogrammet. Trots att områdets självklara mittpunkt var den påkostade centrumanläggningen drog sig Samir hellre undan till närliggande Sätraskogen. Han samlade grenar runt en stock, formade dem till en raket och förberedde uppstigning. Överlevnad i rymden krävde en specifik rymdkost, resonerade Samir, och traskade ner till närbutiken för att snatta strössel.

En dag i femte klass släppte han diskret ut en såg från träslöjdsfönstret. Trots att sågen möjliggjorde ett mer avancerat byggande kretsade hans lekar fortfarande kring olika scenarier: att han var en pilot utan flygplan, eller en stenåldersmänniska utan boplats.

Under 80-talets högkonjunktur blev byggarbetsplatser en allt vanligare syn runtom i Skärholmen. Eftersom Samirs föräldrar arbetade som städare var de ofta borta på kvällarna. Samir kunde ostört ge sig ut, klättra över byggavspärrningarna och i skydd av mörkret rafsa ihop hantverkarnas kvarglömda redskap. Han återvände med jämna mellanrum och plockade på sig allt byggmaterial han kunde bära.

Vid det här laget hade en tonårig Samir börjat skämmas över möblerna i hemmet. Successivt ersatte han loppisfynden i sovrummet med sina egna konstruktioner. Han tog fyra stumpar från en byggställning och ställde en härdad glasskiva ovanpå. En annan gång omvandlade han ett säkerhetsstängsel till en bänkpress.

Trots att de kreativa stunderna fungerade som en fristad talade Samir aldrig högt om skogen och byggarbetsplatserna – han förknippade fortfarande sina verk med barndomens lekande.

Något år senare skilde sig Samirs föräldrar och fadern flyttade tillbaka till Marocko. Samir kämpade sig igenom byggteknisk linje på Skärholmens gymnasium och tog studenten utan särskilt bra betyg. Sedan gjorde han som alla andra: mönstrade, och blev sedermera kallad till K4 i Arvidsjaur. Den årslånga jägarutbildningen innefattade stor psykisk påfrestning och långa dygn i skogen där Samir kånkade runt på tung utrustning – något han visade sig behärska mycket väl.

Annons

En dag i slutet av värnplikten blev han stoppad av sina befäl: »Jaha, Fält. Vad ska du göra nu efter utbildningen?« Samir svarade direkt: »Jag ska bli konstnär.« Han stelnade till. Orden hade flugit ur honom och nu var han avslöjad – dessutom inför de benhårda befälen. Han stålsatte sig inför den stundande utskrattningen.

Befälen nickade bara: »Lycka till, Fält.«

Efter avslutad tjänstgöring flyttade Samir hem till sin mamma i Skärholmen. Vid det laget visade senaste folk- och bostadsräkningen att trakterna runt Skärholmen hade den lägsta inkomst- och utbildningsnivån i hela Söderort. Ungefär samtidigt rapporterade Expressen att en elev på Samirs gamla gymnasieskola hade blivit misshandlad med ett järnrör. En annan elev berättade att det såldes hasch, amfetamin och anabola steroider helt öppet på skolan. Två år senare, 1995, höll politiker, rektorer och myndighetsanställda ett krismöte på Skärholmens fritidsgård. De senaste årens ungdomskriminalitet stod på agendan. Stockholms dåvarande socialborgarråd Lena Nyberg bekräftade för Dagens Nyheter att Skärholmen och grannstadsdelen Vårberg »hamnat i skuggan« av liknande miljonprogramsområden, som Tensta och Rinkeby. När Expressen i samband med detta intervjuade den 17-årige Skärholmsbon Miguel om hans drömmar inför framtiden svarade han: »Jag vill att mina barn ska växa upp i ett bättre område.«

 

En dag satt Samir i Skärholmens bibliotek och bläddrade förstrött i en dagstidning. Hans blick fastnade på en artikel som informerade om Konstfacks kommande vårutställning. Bibliotekarien uppfattade Samirs intresse och berättade att den konstnärliga högskolan låg vid Karlaplan på Östermalm. När Samir steg upp ur tunnelbaneuppgången gick han först åt fel håll. Han motstod impulsen att vända hemåt och befann sig snart bland en massa folk på en innergård med dörrar in mot utställningslokalen.

– Det var en abstrakt, nästan overklig känsla, säger Samir. Trots att jag aldrig varit där tidigare kändes det som om jag hade hittat hem. Jag greppade inte riktigt vad man gjorde på skolan, att man kunde bli designer … Jag gick bara runt helt tyst och tittade på verken – och lika mycket på människorna. Hur de talade, klädde sig. Det var en fascinerande värld.

Några timmar senare åkte Samir hem med en broschyr i näven. När tankarna klarnat bestämde han sig för att söka in till Konstfack. Bortsett från några nybyggda verk bestod hans arbetsprover av de egentillverkade möblerna han hade i sovrummet.

Love Arbén, tongivande svensk arkitekt och dåvarande professor på Konstfack, minns intagningsintervjun med Samir:

– Vi brukade fråga de sökande om de hade någon arkitekt i familjen, eftersom det var väldigt vanligt. »Jag kommer från Skärholmen«, svarade Samir. »Det finns inga arkitekter där.«

Love Arbén skrattar åt anekdoten.

– Sedan gillade jag hans prover. Han var mycket begåvad, det såg man direkt.

»Samir gick planlöst runt på stan och tänkte: ›Vad fan har jag gjort med mitt liv?‹«

Samir blev antagen till den fyraåriga utbildningen i inredningsarkitektur och möbeldesign. Det blev genast tydligt att han skilde sig från de andra, inte minst när han under ett arbetspass frågade sina bordsgrannar hur man blandade till grön färg. Klasskamraterna, som före Konstfack gått konstförberedande utbildningar, skruvade på sig. Den entusiasm Samir hade känt under vårutställningen förvandlades snart till självmedvetenhet.

– Jag kände mig annorlunda på exakt alla punkter, vilket gjorde mig extremt osäker, säger han. Jag skämdes väldigt mycket för min bakgrund och började mörka var jag kom ifrån. Vid vernissager bjöd jag aldrig in någon från Skärholmen. Inget jag hade att komma med var särskilt mycket värt, det var i alla fall så jag kände hela första året.

Samir köpte kort på Cinemateket, besökte Konserthuset och Stockholms museer. På kvällarna, under extrajobbet som spärrvakt, satt han i kuren och läste designtidningar och fackböcker om arkitektur. Han skrotade sin bångstyriga »ta vad man har«-estetik och strävade istället mot det internationellt ledande formspråket: den skandinaviska minimalismen.

– Tittar man på en designers verk kan man följa hur personen utvecklats genom åren, en röd tråd. I mitt fall finns det ett tydligt avbrott under mina år på Konstfack. Jag försökte helt enkelt bli en annan person än den jag var.

Med tiden blev Samir mer bekväm med tillvaron. När han äntligen kunde fokusera fullt ut på studierna föll allting på plats. Som sistaårselev blev han tilldelad »Frimurarstipendiet«, en utmärkelse på 50 000 kronor som ordenssällskapet och skolan tillsammans delade ut till en elev som utmärkt sig särskilt.

– Det stämde in perfekt på Samir, säger Love Arbén. Det har ju gått 20 år nu, men jag minns fortfarande hur påhittig och ambitiös han var. Och hur stora framsteg han gjorde under utbildningen.

På arbetsbordet står djuransiktena Samir skapade för föreställningen Fablerna, som sattes upp på Stadsteatern i Skärholmen 2016. Maskerna är handsydda i naturgarvat skinn och klädda över stommar av svetsat stål.

Efter examen blev Samir anställd som inredningsarkitekt på ett kontor i Gamla stan.

Vid det laget hade hans liv förändrats drastiskt: han bodde i Vasastan med flickvännen Camilla, även hon inredningsarkitekt, han hade precis fått ett välbetalt jobb, och tillhörde numera den designvärld han några år tidigare så storögt blickat mot. Ändå var det någonting som skavde.

– Företaget jag jobbade på arbetade mot restaurangbranschen. Jag fick sitta framför ett program på datorn och rita brickställ och kafédiskar. Det var väldigt enformigt och ibland kom det fram någon och sa: »Fixa det här!« och så ritade jag det. Sedan: »Ändra det här!« Det var stor tidspress och jag var helt bortkopplad från någon konceptuell helhet. Jag blev helt chockad, jag hade ju aldrig varit på ett arkitektkontor tidigare. Jag tänkte: »Är det detta jag har kämpat så hårt för?«

Efter två veckor sade han upp sig. Samir gick planlöst runt på stan och tänkte: »Vad fan har jag gjort med mitt liv?« Han vek av från Valhallavägen och strax innan han nådde fram till Östermalms brandstation såg han en tom lokal och en skylt där det i versaler stod: »Lokal överlåtes.«

Samir övertog hyreskontraktet och hade nu 120 kvadratmeter till sitt förfogande. Medan branschkollegorna investerade i datoriserade ritprogram köpte han istället en stor verktygstavla, otaliga arbetsbord och en symaskin. Vintern närmade sig och Samir tog fram en prototyp på en julgransmatta som han sålde in till inredningsbutiken Designtorget. Under december månad satt han uppe hela nätterna och sydde. Han hade ingen direkt framtidsplan, men han hade bestämt sig för att aldrig återgå till ett traditionellt designkontor.

 

Några år senare frågade konstnärsgruppen Konst2 om Samir ville delta i ett projekt i Skärholmen. Trots att han förknippade hemorten med ångest och utanförskap accepterade han erbjudandet, och våren 2004 flyttade han temporärt in i en studio med utsikt över Skärholmens torg.

En solig dag gick han ut och ställde sig vid torghandlarna. När han grep tag i en grönsakslåda i tunt trä skedde något.

– Jag fick så starka minnesbilder från ungdomen. Allt skräp jag brukade plocka på mig, byggarbetsplatserna, skogen … Det var en riktigt stark känsla.

Samir bad att få de lådor som skulle slängas. Sedan satte han sig på huk och ryckte isär boxarna, formade om dem. »Ska inte även plasten slängas?« Jo, det skulle den. Han virade plastemballagen runt grönsakslådorna, tog ett kliv tillbaka – och begrundade fåtöljen han precis skapat. Sedan byggde han några tillhörande sidobord. En dagstidning som låg och skräpade gjorde han om till en soffkudde.

Samir, som för första gången på länge kände sig verkligt inspirerad, började tillbringa sina arbetsdagar ute på torget. En dag berättade han om sin bakgrund och sina nya insikter för en förbipasserande präst från närliggande Mikaelikyrkan. »Har du läst om den förlorade sonen?« frågade prästen. »Det är du.«

Snart spred sig ryktet om Samirs okonventionella möbelkoncept utanför Skärholmen och han fick visa kollektionen Den förlorade sonen under möbelmässan i Älvsjö. I Dagens Industri beskrevs han som »Samir Alj Fält från Skärholmen« och hyllades för att ha skapat något som stod »så långt från designvärldens lyxstämpel det går att komma«. Strax därpå visade han verket både på Nationalmuseum och på inredningsbranschens viktigaste mötesplats: möbelmässan i Milano.

Möblerna ur kollektionen Den förlorade sonen. Foto: Samir Alj Fält.

Några månader senare påbörjade Samir ett nytt projekt. Efter att ha uppmärksammat nedklottringen och skadegörelsen runt om i Skärholmen började han intressera sig för vandalism som formgivning. Han designade sju stolar i galvaniserad plåt, med budskap som »Hit me hard!« och »Deform me to perfection!« över stolsryggarna, och låste fast dem i offentliga miljöer.

Ungefär samtidigt hörde curatorerna från Konst2 av sig. De var numera anställda av Tensta konsthall, en plats som på sistone haft problem med en grupp stökiga tonåringar. Kanske kunde Samir prata med dem?

Han tyckte att de ungdomar han mötte i Tensta var »energiska«, och under det följande året arbetade de sida vid sida. Arbetsbeskrivningen var enkel: På lördagar byggde de stolar, och på söndagar slog de sönder dem. Två särskilt besvärliga killar vägrade bygga sina egna möbler. För att slippa lägga allt sitt fokus på dem plockade Samir fram en röd pinnstol som han fyndat på Myrorna. Killarna förvandlade stolen till flisor. Några dagar senare ringde Samirs mobil. Det var personalen från konsthallen som förbryllat undrade vad de skulle göra åt killarna som stod utanför och ville »laga sin stol«. »Ge dem limpistolen«, svarade Samir. När han nästkommande helg steg in i arbetsrummet var den röda stolen ihopsatt. Samir hade fått svar på en av sina frågeställningar: om destruktion kunde ingå i skapandeprocessen i syfte att utforma nya designuttryck.

Projektet resulterade i utställningen Ultravåldsdesign som 2006 visades på Tensta konsthall och på Cabaret Voltaire i Zürich. Dennis Dahlqvist, designkritiker på Expressen, lyfte i sin recension särskilt fram de två killarnas stol Spektakel. Skaparkraften hos ungdomarna, konstaterade han, var »lika stark eller till och med starkare än driften att slå sönder. Ett faktum som vänder upp och ner på en hel del förutfattade meningar om förortsungar.«

Destruktionsmaskinen Designwasher var en del av Ultravåldsdesign. En av de sju plåtstolar som senare premiärvisades på Svensk Forms utställning Please Disturb! Foto: Samir Alj Fält.

Frågor som rörde just fördomar och mångfald var i särskilt fokus 2006 – det av regeringen utsedda »Mångkulturåret«. Regeringens programblad proklamerade att de offentligt finansierade kulturinstitutionerna hade ett ansvar att »inkludera hela den svenska befolkningen« samt att på ett tydligt sätt spegla och införliva »den etniska och kulturella mångfald som finns i dagens Sverige«.

Samtliga universitet och högskolor mottog en inbjudan att delta i satsningen på frivillig basis. De konstnärliga läroverken fick däremot »i uppdrag« att göra så. Skälen var uppenbara. Redan vid millennieskiftet hade Högskoleverkets rapportserie konstaterat att konsthögskolorna hörde till de läroverk som hade den »allra största rekryteringen från högre samhällsgrupper«.

Inför Mångkulturåret släppte Högskoleverket en ny rapport där de kartlagt 1 600 studenter som antagits till åtta konsthögskolor i Stockholm de senaste fem åren. Utredningen visade att närmare hälften av konststudenterna kom från »högre tjänstemannahem«, en kategori som endast utgjorde en femtedel av befolkningen som helhet. Samtidigt hade bara en av tio elever arbetarbakgrund.

Konsthögskolorna gjorde sitt bästa för att ta till sig Mångkulturåret. Dramatiska institutet kontaktade gymnasier i Botkyrka och Rinkeby för att »stimulera ungdomar där att våga eftersträva« DI:s utbildningar. Även Kungliga konsthögskolan etablerade kontakt med gymnasieskolor i förorten och bjöd in dem till Mejan för att visa utställningar samt skolans verkstäder och ateljéer. Konstfack inledde ett samarbete med Tensta konsthall och erbjöd tjugo ungdomar från området varsin mentor. Skolan lovade också att »utveckla antagningsarbetet« genom att utbilda personalen i »likabehandling och mångfald«, samt att »se över« riktlinjerna för antagning och intervjuer.

Nu skulle det bli ändring.

 

Samtidigt var Samir Alj Fält mitt inne i en omvälvande resa. Både Den förlorade sonen och Ultravåldsdesign byggde på hans unika perspektiv. Det blev tydligt för Samir att hans bakgrund – den han försökte skala bort under åren på Konstfack – i själva verket var hans största tillgång.

Under det följande året var Samirs Östermalmsateljé nedsläckt. Istället tillbringade han alltmer tid i Skärholmen. Trots att han numera såg området genom en vuxens ögon försökte han ständigt stärka bandet till den han var som ung. Han inledde ett mångårigt samarbete med Stadsteatern i Skärholmen, och ett av sina projekt, Drömraketen, byggde han ovanpå teaterhusets tak.

Mot slutet av samarbetet frågade teaterns konstnärliga ledare Carolina Frände om Samir ville vidareutveckla deras arbete. »Har du något drömprojekt?« undrade hon. Samir svarade att han hade något speciellt i åtanke: han ville tillsammans med Skärholmens barn skapa »Sveriges mest innovativa designkontor«.

Samir drömde om en experimentell miljö, nästan som ett laboratorium, där barn i åldrarna 9–13 år helt kostnadsfritt skulle få chansen att inte bara utforska designområdet, utan även bidra med sitt kunnande. Dessutom var labbet det slutgiltiga steget i Samirs jakt på direktkommunikation med sig själv som barn.

Snön låg fortfarande kvar på backen i mars 2013 när Samir och ett tiotal barn släppte upp heliumballonger i skyn och därmed invigde Design Lab S. Labbet höll till i en bildsal i Samirs nedlagda gymnasieskola. På fredagar tog han emot skolklasser och på lördagar var det öppen verkstad för Skärholmens barn. Den initiala finansieringen – 1,5 miljoner under 18 månader – stod Postkodlotteriets kulturstiftelse för.

Efter invigningen hängde Samir upp ett pappersark där barnen fick önska material och tekniker de ville prova på. Några helger senare var pappret nedklottrat med förslag. Den kommande tiden bjöd Samir in etablerade konst- och formgivarkollegor. Textilkonstnären Ulrika Berge, som skapar svävande skulpturer av sytråd, besökte labbet. Vid ett annat tillfälle samarbetade barnen med de hyllade formgivarna bakom Örnsbergsauktionen.

Under sommaren medverkade labbet i flera lokala evenemang, och på hösten deltog de i Arkitektur- och designcentrums utställning Vem är staden? som bland annat fokuserade på hur kultur kan motverka segregation. Barnen konstruerade en kupol av planhyvlad furu och färgglada snören, och efteråt sade ett av dem: »Jag kände mig väldigt cool som fick ställa ut där.« En annan gång frågade Samir ett av barnen vad hon ville arbeta med när hon blev vuxen. »Jag vill bli som du«, svarade hon. »Vad var det du var nu igen?«

Samir, som sedan något år tillbaka även arbetade som gästlärare på Konstfack, tog med sig barnen till skolan. Han visade upp ateljéerna och lät ungarna välja vid vilka bordsplatser de skulle sitta när de själva studerade där. Trots att Samir betraktade sig själv och barnen som jämlika medarbetare hade han successivt förvandlats till den förebild han själv saknade som barn.

Följande år korade föreningen Svensk Form labbet till »Årets Formbärare«. Motiveringen fokuserade på hur labbet »stärker barn och unga från grunden utifrån ett lekfullt angreppssätt«, vilket stämde väl överens med prisutdelarens »visioner om socialt engagemang och ett mer inkluderande designklimat«.

Därefter ställde labbet ut en kollektion av stolar och lampor på Kulturhuset i Stockholm. En annan gång visade de sitt ambulerande designarkiv – fraktcontainern Design Arkiv S – i anslutning till Moderna museet.

Under projektet Expeditionen gav sig barnen ut i Skärholmen för att erövra områden som vuxna ockuperat. Där reste de egentillverkade flaggor. Foto: Sanna Lindberg

Intresset för labbet ökade stadigt och Samir märkte att en grupp »stammisar« återkom under lördagarnas öppna verkstäder. Samtidigt ville fler lärare boka in workshoppar för sina skolklasser. Det hårda trycket gjorde att Samir kände sig manad att anställa en verksamhetsledare. Flera meriterade namn sökte tjänsten, men valet föll på en 29-åring från den franska alpbyn Mont-Saxonnex. Medan de andra sökande argumenterade för hur de kunde bidra till barnens utveckling berättade Alicia Donat-Magnin, som kommit till Sverige som utbytesstudent, att hon hoppades på att själv lära sig av barnen. Samir kände direkt att hon var rätt.

2015 säkrade labbet ytterligare ekonomiskt stöd. Den statliga Allmänna arvsfonden beviljade finansiering på 4,5 miljoner kronor för en treårsperiod. Pengarna gick främst till fasta kostnader som lokalhyra och löner till Samir, Alicia och de timanställda pedagogerna. Inköp av verktyg och material var en annan av labbets större utgifter, även om Samir alltid höll ögonen öppna efter billigare alternativ.

Redan från start ingick det i Alicias arbetsuppgifter att söka vidare anslag. Samir och Alicia riktade främst in sig på långsiktig finansiering likt den de fått tidigare.

I början av 2018 nådde labbet ytterligare höjder. Barnen färdigställde inredningsmagasinet Skärholmen Interiör, som strax därpå delade hyllplats med tjusiga form- och arkitekturböcker på bokhandeln Konst-ig. Ungefär samtidigt blev labbet nominerat till »Årets designer« i den prestigefyllda formtävlingen Årets Rum. De övriga nominerade var den ansedda Malmöstudion Stoft Design och den internationellt prisbelönta norrmannen Daniel Rybakken. Som om inte det var nog ringde Svenska institutet i Paris och bad Samir och Alicia att hålla en öppen verkstad för barn i den franska huvudstaden.

Samtidigt tog de sista pengarna slut. Labbet saknade nu fortsatt ekonomiskt stöd.

– Vi sökte och blev tilldelade mindre bidrag, men rent långsiktigt är det ohållbart att arbeta så, säger Alicia. Vi vill fokusera på våra medarbetare och utvecklingen av verksamheten, snarare än att behöva söka 200 000 kronor här och 50 000 där. Det är både ineffektivt och tidskrävande. Sedan är det oansvarigt gentemot barnen att tänka så kortsiktigt.

Förutom näringslivet och flertalet stiftelser som Reach for Change och Vinnova sökte de långsiktigt stöd från olika nämnder och förvaltningar inom Stockholms stad – även Fokus Skärholmen, ett stadsutvecklingsprojekt som innefattar satsningar på social hållbarhet. De sökte även bidrag från Statens kulturråd och uppvaktade politiska makthavare.

– Alla vi pratade med sa samma sak: att labbet var otroligt – sedan hänvisade de oss till någon annan, säger Alicia. Vi kände oss helt maktlösa. Jag tänkte: »Det här kan inte vara sant.«

Samir och Alicia brukar inleda sina workshoppar med några få meningar. Sedan tar barnen över. Först håller de ett designmöte, sedan börjar de arbeta. Foto:Emilia Bergmark Jimenez

– Det är hundra procent tydligt att vår verksamhet fungerar, säger Samir. Skolorna står på kö för att få komma på workshoppar. Barnen trivs och återvänder varje lördag. Vi har etablerat oss inom svensk design och medverkar på utställningar och mässor. Och titta bara på alla nomineringar och priser labbet vunnit. En gång kikade vi på vad Stockholms stad har för visioner för ungdomar och vi upptäckte att målen sammanföll med allt det vi gör på labbet.

Sedan Samir startade verksamheten har han även fått stor uppmärksamhet för hur labbet introducerat design för oinvigda, något konsthögskolorna haft stora svårigheter att lyckas med. Efter att Högskoleverkets rapportserie bekräftade detta i början av 2000-talet har flera uppföljningar gjorts, bland annat 2009, då myndigheten sammanställde ännu en rapport, som visade att alla sju statliga konsthögskolor brast i sitt arbete för breddad rekrytering.

De senaste årens medierapportering visar att ytterst lite har hänt sedan de storslagna ambitionerna under Mångkulturåret. »Få med utländsk bakgrund på konstnärliga utbildningar«, rapporterade Sveriges Radio 2014. »Stockholms konstnärliga högskola tar krafttag mot brist på mångfald«, lyder en rubrik från året därpå. När Konstnärsnämnden hösten 2016 släppte en rapport som bland annat innehöll information om skråets socioekonomiska bakgrund visade det sig att nästan hälften av alla konstnärer hade föräldrar med eftergymnasial utbildning, siffror som är »betydligt högre« än hos befolkningen som helhet. Kulturnytt i P1 följde upp rapporten genom att skicka ut en blankett till 19 konstnärliga högskolor. Över hälften svarade att de, trots »mångårigt arbete med breddad rekrytering«, fortfarande var missnöjda med hur studentgrupperna såg ut. Flera lärosäten hänvisade till djupgående, strukturella problem som de själva inte kunde råda över, och Kungliga Musikhögskolan lät nästan uppgivna i sitt svar: »Segregeringen sker i så pass tidiga åldrar att KMH har svårt att påverka hur en bredare rekryteringsbas ska nås.«

Samir skakar på huvudet.

– Även där ligger labbet i framkant. I snart 20 år har den här frågan diskuterats och varje år blir jag inbjuden till två nya seminarier på samma tema. Jag säger alltid samma sak: det hjälper inte att bara åka ut till förorternas olika gymnasier och dela ut broschyrer. Man måste börja mycket tidigare, och arbeta mer långsiktigt. Titta bara på labbets barn. I deras ålder hade jag ingen aning om den här världen, men de har redan stakat ut en riktning. Flera av dem har redan uttalat att de vill bli kläddesigner eller formgivare. Om politiker och offentliga bidragsgivare verkligen vill ha en breddad rekrytering kan de börja med att stödja de verksamheter som redan finns och arbetar mot samma mål. Annars framstår det bara som tomma ord.

 

Måndagsförmiddag i början av mars. Samir Alj Fält går i den breda korridoren på Konstfack när han blir stoppad av en student:

– Hur har det gått med labbet?

– Vi berättade nyligen för barnen att vi måste lägga ner, säger Samir. Efter det har tidningarna skrivit om det och många stora namn har engagerat sig. Även privatpersoner har hört av sig och velat skänka pengar. Vi hade till och med en person som ringde från Finland och erbjöd oss en lokal om vi kunde ta oss dit.

Samir skrattar.

– Vi får väldigt mycket energi av stödet, men vi har fortfarande ingen långsiktig lösning.

Han kliver in i skolrestaurangen, häller upp en kopp kaffe och slår sig ner på en kal träbänk med högt ryggstöd. Sedan sammanfattar han den senaste tiden:

– Det har varit väldigt jobbigt och tankarna har snurrat hela tiden. Sedan starten 2013 har jag jobbat så himla hårt för att allt ska fungera. Många gånger har jag nästan lagt mer tid på labbets barn än mina egna. När det gick upp för mig att vi skulle tvingas stänga ner labbet tänkte jag mycket på vad jag skulle göra härnäst. Jag fick helt irrationella tankar. Att jag bara skulle lämna allt och flytta till mitt sommarhus på Gotland. Stänga in mig i ateljén och fortsätta jobba på allt barnen inte hunnit slutföra. Labbet har bidragit till ett unikt kulturarv – vårt kulturarv – som sällan får plats i fina designsammanhang. Jag ville inte att det skulle sluta så här.

Han har även grubblat kring den uteblivna finansieringen.

– Jag tror att många har lite svårt att förstå sig på verksamheten. Labbet står på flera olika ben och det är någonting unikt. Vi är ingen traditionell fritidsverksamhet, även om våra medarbetare är barn. Vi är inte heller en renodlad kulturinstitution. De designobjekt vi producerar går inte heller till någon försäljning, vi är alltså inget företag som strävar efter vinst. Vi hamnar lite mitt emellan flera olika områden, vilket gör att vi hela tiden blir slussade runt utan att få någon riktig hjälp.

Den senaste tidens stöd i offentligheten har ändå skapat en viss framåtrörelse. Nyligen blev Samir och Alicia kallade till ett möte med kulturförvaltningen.

– Vi hade ett bra möte och de har kopplat in en person som hjälper oss. Vi ska snart på ett nytt möte där. Helt plötsligt har vi en person från Stockholms stad som engagerar sig i oss, vilket känns bra, även om det fortfarande är långt ifrån klart. Vi kommer att fortsätta söka ekonomiskt stöd, men sådant tar tid, och just nu arbetar jag och Alicia helt oavlönat.

Skärholmens lite äldre barn designade T-tröjorna Allt faller i samarbete med Polismuseets utställning om hatbrott. Foto: Sanna Lindberg

Våren lyser med sin frånvaro när Samir och Alicia en vecka senare jäktar över labbets färgstänkta linoleumgolv. De häller upp Pommac i plastglas och popcorn i en skål fastmonterad på fyra små vagnshjul.

Några minuter senare släntrar barnen in med sina föräldrar i släptåg.

– Välkomna till labbets … ja, inte avslutningsfest, utan utflyttningsfest, säger Samir. I dag ska vi fira labbet. Alla våra medarbetare ska få en liten present och innan ni går får ni ta med er en låda med lite material så ni kan labba vidare hemma.

Ilectra, elva år, trycker in en näve popcorn i munnen. Sedan Samir berättade om labbets nedläggning har hon försökt fundera ut en lösning. Nyligen skickade hon ett brev till statsminister Stefan Löfven. »Han är i USA just nu«, informerade hon Alicia. »Jag hör av mig när han svarat.«

– Det känns så tråkigt att labbet har stängt, säger hon.

– Ska du inte fortsätta labba hemma? frågar jämnåriga Maya.

– Jo, men det kommer inte att bli lika kul utan limpistol.

Föräldrarna ställer sig längs med väggarna i den numera halvtömda lokalen och barnen slår sig ner runt de hopsatta borden. Samir, Alicia och labbets pedagoger läser sedan upp en personlig hyllningstext till varje enskild medarbetare, som till applåder stiger fram och tar emot ett diplom samt den inbundna fotoboken En konstig sorts spegelsak. Boken innehåller bilder från labbets sexåriga historia och är namngiven efter ett av alla verk barnen skapat.

Alicia tar ton:

– Som art director för den prisbelönta Skärholmen Interiör

Barnen ler mot Maya som lägger huvudet på sned och tindrar med ögonen.

– … har hon lyckats hålla ihop teamet för att återspegla Skärholmen på ett unikt sätt.

Alicia överräcker boken och kramar om Maya.

Några meter bort står 14-åriga Mirjam och häller ner gifflar i en skål. Hon är en av labbets tidigaste stammisar, och numera för gammal för lördagarnas öppna verkstäder. I dag är hon här och hjälper till.

– Labbet har betytt allt för mig, säger hon och måttar kaffe i ett filter.

Till våren ska hon praoa på Kungliga Operans kostymavdelning, och tidigare i år fick hon i uppdrag att designa kläder till en modevisning i Skärholmens köpcentrum. Hon ritade en topp och en kjol inspirerad av våren.

– Det är en vit bas med färgat spetstyg över. Alla sa att det inte gick att färga polyester, men jag ville verkligen testa. Vi försökte med allt möjligt, men det blev bara lite gult. Så då sprejade vi den i olika pastellfärger. Det vita undertyget är snön och spetsen är våren. Och genom hålen kan man se att snön har smält.

Lite senare står Samir och Alicia vid fikabordet.

– Har du hört vem Mirjam har träffat? frågar Alicia.

– Bella Rune, svarar Mirjam med illa dold stolthet. Vi har ätit lunch på Konstfack.

– Va?

Samir har svårt att förstå hur 14-åringen har kommit i kontakt med den aktade konstnären och professorn i textil konst.

– Wow, du har bättre CV än jag snart, säger Samir och förställer sin röst till en mer hövisk ton. Tack för att du tagit dig tid att hälsa på oss här i dag.

Mirjam skrattar och Alicia lägger armen om henne.

Festen lider mot sitt slut och barnen får varsin genomskinlig förvaringslåda, fylld med material och verktyg. Ilectra drar loss locket och börjar gräva i sin låda. Under de färgglada snörena, buntbanden, saxen och tumstocken gömmer sig ett något större verktyg: en limpistol.

När labbet undersökte hur ett hem kan se ut laborerade de med olika material. Upphöjande skor kom till efter en diskussion kring hur barn kan öka sin makt i samhället. Foto: Sanna Lindberg

Drygt två veckor senare välkomnar kulturminister Alice Bah Kuhnke de journalister som tagit sig till pressrummet på Rosenbad. Med sammanflätade fingrar håller hon ett kort anförande. Sedan överlämnar hon ordet till Ann-Christin Nykvist, Konstnärspolitiska utredningens särskilda utredare, som i famnen bär den 480-sidiga luntan Konstnär – oavsett villkor?

Ann-Christin Nykvist tar sats mot mikrofonerna och ställer frågan:

– Vilka blir konstnärer? Jo, de med välbeställda föräldrar.

Rapporten, som behandlar villkoren för professionellt verksamma konstnärer, fastslår än en gång att konsthögskolorna tillhör de lärosäten som har »mest omfattande snedrekrytering«.

– Vi föreslår åtgärder, säger Ann-Christin Nykvist och presenterar huvudförslaget: konstnärliga produktionshus med placering i kommundelar med socioekonomiska utmaningar.

– Produktionshus där ungdomarna kan prova på konstnärliga uttryck. Där de kan få ett intresse, utvecklas och kanske ta steget till att börja på en konstnärlig högskola.

Ungdomarna, fortsätter hon, ska få konstnärer till mentorer.

Innan presskonferensen avslutas påminner hon åhörarna om de kulturpolitiska målen:

– Jag snittar ut några av de väsentliga delarna, säger hon. Kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft. Mångfald och konstnärlig kvalité ska prägla samhället.