Paul Lõiv och hans tre vänner i den silverfärgade Golfen var så peppade på utlandsresan till Sverige att de såg till att vara bland de första i personbilskön. Så snart lastbilarna hade lastats och bilar släpptes ombord passerade de biljettkontrollen och tullen och rullade den korta biten fram till färjan. Där väntade en gränsvakt för att kontrollera ett sista papper: bilens ägarbevis. 1994 fick man bara föra ut sitt eget fordon, annars krävdes ett särskilt tillstånd.
Pauls kompis hade lånat en firmabil och kände inte till regeln. Sällskapet som redan var på väg uppför rampen in till Estonias bildäck fick snopet vända om. Golfen parkerades på kajen bredvid fören medan Lõiv och kompisen försökte lösa problemet.
De fick tag på en styrelseledamot i företaget som ringde för att ge sitt tillstånd, men det hjälpte inte. Kunde han ordna fram ett papper? Det måste vara vidimerat av en notarie, och det gick inte att lösa så sent på kvällen. Hur de än argumenterade och trixade – de erbjöd till och med gränsvakten en muta på hundra dollar – så var det kört. Tiden gick och avfärden närmade sig.
Samtidigt var lastbilschauffören Raivo Tõnisson på väg mot hamnen. Han hade anlänt med Estonia samma morgon och skulle egentligen vara ledig, men speditionsfirman han jobbade för hade ont om personal och han ombads med kort varsel att ta en vända till. Lastningen av mjölkpulvret som skulle till Sverige hade dragit ut på tiden, därefter hade han upptäckt att han behövde fylla på bränsle. Så Tõnisson var försenad och stressad men speditionsfirman var en stor kund hos Estline och sannolikt kontaktade någon rederiet för att be dem att hålla en plats åt honom.
Du har väl inte missat?
