De bortvalda

Estoniakatastrofens konspirationsteoretiker lyfter gärna fram häpnadsväckande vittnesmål från traumatiserade överlevare och andra. Samtidigt sorterar de bort desto fler vars berättelser stämmer bättre överens med fakta.

Paul Lõiv och hans tre vänner i den silverfärgade Golfen var så peppade på utlandsresan till Sverige att de såg till att vara bland de första i personbilskön. Så snart lastbilarna hade lastats och bilar släpptes ombord passerade de biljettkontrollen och tullen och rullade den korta biten fram till färjan. Där väntade en gränsvakt för att kontrollera ett sista papper: bilens ägarbevis. 1994 fick man bara föra ut sitt eget fordon, annars krävdes ett särskilt tillstånd.

Pauls kompis hade lånat en firmabil och kände inte till regeln. Sällskapet som redan var på väg uppför rampen in till Estonias bildäck fick snopet vända om. Golfen parkerades på kajen bredvid fören medan Lõiv och kompisen försökte lösa problemet.

De fick tag på en styrelseledamot i företaget som ringde för att ge sitt tillstånd, men det hjälpte inte. Kunde han ordna fram ett papper? Det måste vara vidimerat av en notarie, och det gick inte att lösa så sent på kvällen. Hur de än argumenterade och trixade – de erbjöd till och med gränsvakten en muta på hundra dollar – så var det kört. Tiden gick och avfärden närmade sig.


Den här artikeln är låst!

För att läsa vidare behöver du välja något av följande alternativ:

35 kr
Köp artikeln!

Efter köpet har du tillgång till artikeln direkt.

39 kr Prenumerera

Betalningen dras varannan månad (78 kr) från ditt kort.

Har du redan ett konto? här! Fakturaprenumerant? Aktivera ditt konto

Artikeln publicerades i Filter #82 (27 september 2021) och är skriven av .