Hjälpsam. Ervin hjälper pappa att packa upp och tvätta de dumpstrade mat­varorna. Paprika är en av favorit­grönsakerna. Andra populära fynd är drickyoghurt, juice och frukt.

Käka skräp

Andreas Jakobsson undrade om det går att leva på sopor. I ett års tid har han rotat efter s­varet i matbutikernas containrar.

Det började en dag i slutet av juli 2013. Jag och min kompis Susanne, som nyligen flyttat till Uppsala, drack öl i solen i Stadsparken.

– Jag trivs jättebra här och affären bredvid där jag bor är helt suverän, sa hon.

– Vadå? undrade jag. Är den billig?

Annons

– Nej, deras soprum är bra. Man bara trycker på en knapp så öppnas dörren­ – och allt ligger uppdelat i tunnor så det är bara att ta vad man vill ha. ­Grön­saker i en, ost i en. I Göteborg var man ju tvungen att klippa upp låsen med bultsax, men här är det bara att trycka på knappen, så finns allt där.

Mitt intresse var väckt.

– Du måste ta med mig på en tur.

– Absolut. Jag trodde inte du var intresserad.

De följande veckorna kunde jag inte s­läppa tanken på att dumpstra. Jag googlade ämnet och hittade bloggar som frigan.se och dumpstr.at där det publicerades­ ­bilder på berg av ostar, kaffe, choklad och ­perfekta grönsaker.

Susanne reste bort, så hon kunde inte ta med mig ut. Istället cyklade jag själv omkring i stan och rekade ställen där man skulle kunna hitta saker. Min närmaste butik hade sina sopor ­inlåsta. Den näst närmaste butiken förvarade dem i ­tunnor på baksidan och jag lyfte på ett lock, men tordes inte börja gräva i säckarna – det kunde komma någon när som helst och det skulle bli alltför pinsamt. Jag behövde ha med mig någon, åtminstone första gången.

Tre veckor senare kom kvällen när Susanne var tillbaka i stan och våra scheman passade ihop. Vi möttes runt stängningstid vid en bänk bakom hennes favorit­butik, en medelstor affär ett par kilometer från där jag bor. En vakt kom ut på lastkajen och såg sig omkring innan han gick in igen. Några anställda gick till sina bilar och åkte iväg. Till slut var det dags. Vi gick nerför slänten och tryckte på knappen. Porten gled långsamt upp. Inne i soprummet stod gröna tunnor med lock på höger sida, stora kärl med säckar i till vänster. En frän doft av förmultning. Vi lyfte på några lock. I en tunna fanns blandade saker: ett ägg­paket med ett trasigt och fem hela ägg som jag tog, en flaska juice som Susanne plockade. I två av tunnorna fanns grön­saker. Jag tog av allt som ­verkade fräscht: tio tomater, några ­paprikor, några ­persikor, en rödlök, en bit ingefära, ­broccoli, några­ äpplen, en palsternacka, två ­knippen rädisor.

Ett fläktsystem fick mig att haja till när det bullrade igång utanför sophuset, men annars kändes det hela lika odramatiskt som att gå och handla. En annan tjej kom in. Hon fiskade upp ett vitkålshuvud och några grönsaker.

– Är ni ofta här? undrade hon.

– Det är första gången för mig, svarade jag.

– Välkommen hit.

 

Dagen därpå tvättade jag grönsakerna och äggen i diskhon och lät dem torka i diskstället. När min sambo Sara kom hem efter jobbet visade jag stolt upp fynden, kanske värda ett par hundralappar. Hon gillade det. Min son Ervin är tre år och för ­liten för att förstå ­helheten, så jag nöjde mig med att säga att jag hade »hittat« sakerna jag kom hem med.

Som frilansjournalist bestämmer jag över mina tider själv, men Susanne, som började sin möbel­snickar­utbildning tidigt varje vardagsmorgon, var inte lika flexibel. Jag hade inget annat val än ge mig ut själv nästa gång. Jag var nervös. Gick ett varv runt affären för att försäkra mig om att ingen som jobbade där var kvar. Tvekade innan jag vågade gå ner till soprummet.

Även vid min tredje tur bultade ­hjärtat hårt när jag tryckte på knappen, och jag blev snopen när dörren inte gick upp. Jag tryckte igen, men inget hände. Då fick jag syn på en ström­brytare bredvid porten. Jag tvekade en stund innan jag vågade vrida på den. Dörren öppnade sig.

Annons

Fem, sex tunnor med grönsaker. En tunna med läsk och kolsyrat vatten. En tunna full med skinka med bäst-före-datum om fyra månader och otinade frysta ankbröst. Jag plockade lite bland frukterna och grönsakerna när en annan kille kom in i soprummet.

– Finns det mycket i kväll? frågade han.

– Äter du kött? undrade jag.

– Nej.

– Synd. Inte jag heller. Det finns en hel tunna med ankbröst och skinka.

Killen nickade åt två säckar på golvet som jag inte hade lagt märke till.

– En gång var någon i personalen snäll och ställde en säck med massor av godsaker i precis där.

Han öppnade en av säckarna:

– Jäpp! Nu blir det fest.

Han langade upp mängder av torrvaror: choklad­godis, kakor, pasta, ris. Det han inte ville ha själv lade han vid mig.

– Jag ska just flytta så det är ingen idé att jag tar för mycket.

Jag började gräva i den andra säcken och ­hittade ett sexpack folköl – i en burk var det hål, men fem var intakta. Dessutom fanns det en refill­förpackning med Dovetvål.

– Varför har de slängt den här?

– Den har kanske en tvilling som gått sönder, svarade killen.

Mycket riktigt: på tvålförpackningen stod det att den utgjorde ena halvan av ett tvåpack. Jag fyllde flera papperskassar med fullkornspasta, risottoris, chips, knäckebröd, müsli, flytande tvål …*

Annons

Jag cyklade hem med en märklig känsla i ­kroppen. Grönsaker och andra färskvaror i all ära, men kunde dumpstrandet även förse mig med torrvaror, hygienartiklar och öl behövde jag knappt handla någonting.

Det var omöjligt att sova den natten. Istället skrev jag dagbok, eftersom jag ville berätta. När Sara och Ervin gick upp för att äta frukost studsade jag upp ur sängen och hämtade in kassarna med mat från balkongen.

– Det här är ju helt sjukt, sa Sara när jag fyllde köksbänken med matvaror.

Det hela kändes för absurt för att hålla tyst om, jag var helt enkelt tvungen att skriva om mat­svinnet.

Jag bestämde mig för att börja som leva som dumpstrare. Under ett år skulle jag ­dokumentera allt. Hur lågt kunde jag få ner ­matkostnaderna?

Att döma av det jag hade hunnit uppleva så långt borde det vara enkelt att halvera våra kostnader från runt 4 000 till 2 000 kronor i månaden.­ Samtidigt hade jag knappt ens börjat glänta på dörren till en okänd värld jag bara anade konturerna av.

Utrustning. Plasthandskar, mattkniv för att skära upp säckar, pannlampa för att se med händerna fria. Och extra påsar, spännband och cykelkorg att frakta fynden i.

En kväll väntar någon på bänken bakom ­affären när jag ­kommer dit. Hon har rakat hår på sidorna och praktiska kläder, och jag drar slutsatsen att hon också ska dumpstra. De anställda har just åkt iväg så jag frågar henne om hon ska följa med ner.

Lilian visar sig ha bestämt möte med en man via Facebookgruppen Dumpster Diver Troop, och det är första gången hon är ute. Efter en stund ­dyker mannen upp i soprummet, men han säger inte så mycket, mumlar bara något när jag delar med mig av ett paket ägg. Det är en usel tur. Jag får bara med mig några ägg, mjölk, lite juice och en burk keso.

Lilian och jag bestämmer oss för att testa en annan affär i en stadsdel en kilometer bort och drar dit tillsammans. Där förvaras soporna i en container på bak­sidan med luckor som går att bända upp en bit, så att man åtminstone kommer åt säckarna som ligger ytterst. Vi gör det och hittar en gurka och ett par paket tomater. Innan vi skiljs åt byter vi telefonnummer.

Lilian är student, läser kreativt skrivande på distans och bor i närheten av båda affärerna. Efter att ha studerat i några år har hon bara kvar studie­medel för halvfartsstudier, vilket gör att hon har det svårt ekonomiskt. Istället för att försöka skaffa ett deltidsjobb provar hon på att dumpstra­ – att spara 1 000 kronor är ju lika bra som att tjäna 1 000 kronor efter skatt, och för att ­dumpstra krävs varken ansökningar eller arbetsintervjuer.

Min egen situation är inte lika ansträngd. När jag började frilansa på heltid för sju år sedan fanns det ganska gott om jobb, och en del vikarie­inhopp på Upsala Nya Tidning i kombination­ med låga omkostnader gjorde att jag kunde stoppa ­undan pengar till en buffert. Att jag börjar dumpstra­ beror i första hand på nyfikenhet.

Med en ny vän som är lika engagerad som jag, och som kan dra ut nästan när som helst, utvecklas dumpstringen snart till huvudkällan för mitt hushålls matförsörjning. Vid affären med en container på baksidan kommer vi på att det går att dra ur sprinten som håller upp luckorna. Då faller de ner, och man kan antingen lyfta ur säckarna och gå igenom dem, ­eller hoppa in. När vi är klara sätter vi tillbaka sprinten och lämnar containern likadan som när vi kom, förutom att den tömts på några kassar mat.

Den första affären, som vi kan kalla Favorit­butiken, är bäst. Där finns det så gott som alltid mer grönsaker och frukt än det ens är möjligt att ta hand om, ganska ofta mejeriprodukter och ­enstaka gånger även torrvaror. Och den andra ­affären kompletterar Favoritbutiken på ett bra sätt. Inte så mycket grön­saker, men mängder av mejeriprodukter­ och nästan alltid fynd i form av torrvaror, godis eller hygien­artiklar – och ibland ost. Fyndaffären är ett bra epitet.

Min syn på matbutiker förändras. Tidigare­ ­bedömde jag dem utifrån prisnivå, sortiment­ och var de ligger, nu blir deras baksidor viktigare.­ Jag kan inte gå förbi en butik utan att ta ett varv runt för att se om dess soprum, tunnor ­eller ­containrar är tillgängliga. De flesta ställena har tyvärr ­soporna inlåsta, eller kompri­meringscontainrar­ som demolerar innehållet.

Det blir inte jackpott varje tur, men jag lär mig att bättre utnyttja mina fynd. Äpplen blir äppelmos. När det finns mycket tomater hackar, kokar och fryser jag in dem i portionsförpackningar som motsvarar en konservburk krossade tomater. Ingefära, vitlök, chili och pepparrot går bra att frysa in hela, men champinjonerna skivar jag först. På ett par månader går dumpstringen från ett sätt att spara pengar till att bli grunden för ett liv i lyx och överflöd: fruktskålar som ständigt är överfulla, ett kylskåp som knappt går att stänga och en frys som bågnar av olika slags ostar.

Våra matvanor förändras. Överflödet på gratis­tomater gör att det blir otänkbart att inte göra alla tomatsåser – som tacosås och pastasås – från ­grunden. Vi blir också mer flexibla, planerar maten utifrån vad jag har hittat för tillfället, och blir bättre och bättre på att byta ut ingredienser i recept.

Jag hittar även barnböcker, barnfilmer, en leksaksspis, ­diverse leksaker och en hel säck full med oanvända barnkläder bland ­affärernas sopor. När det är dags för lördagsgodis har Ervin en hel kasse godis att välja från. Snart är flera av hans favoritsaker sådant jag har »hittat på natten«: den animerade filmen Lorax, en grå huvtröja med Hello Kitty-tryck, en Barcelonakudde i form av en matchtröja.

Jag börjar oroa mig för att han ska få en skev världsbild.

 

Favoritbutiken är ett populärt ställe bland dumpstrare. Under hösten delar jag ofta ­soprummet med en eller ett par andra, men vissa gånger är vi uppemot 50 personer därinne samtidigt. Några träffar jag bara på någon ­enstaka gång, vi byter några ord om hur sjukt det är att det slängs så mycket och sedan ses man aldrig igen. Andra återkommer ofta, som de två erfarna killar med bil som dyker upp varje söndag och berättar att de brukar torka bananer och plantera om vissna kryddväxter, och tjejen som dyker upp var och varannan natt och som aldrig plockar med sig mer mat än för en till två dagar oavsett vad som finns. De flesta är studenter som drygar ut studiemedlen. Många är vegetarianer och miljömedvetna.

En bit in i december reser Lilian till Tanzania för att fira jul med sina föräldrar. Bakom Favorit­butiken träffar jag en ny dumpstringsvän, en kille eller tjej – jag har svårt att avgöra vilket – som heter Pax. Hen är kort och smal, bär glasögon och har en mörkgrön jacka med huva. Eftersom hen bor i närheten gör vi sällskap.

Pax är amerikansk medborgare och befinner sig illegalt i Sverige i väntan på uppehållstillstånd, och kan därför varken jobba eller studera. För att överleva säljer hen hembakt bröd, olivolja – som var en del av ersättningen för ett sommarjobb som olivplockare i Slovenien – och tvål (som hen tillverkat av olivoljan) på ett torg i Uppsala. Och så dumpstrar hen.

– Första gången jag dumpstrade var hemsk. Jag och några vänner var hungriga en natt i London och tog första bästa soptunna bakom en affär. Jag kommer ihåg att jag lyfte på locket och möttes av ett stirrande grishuvud. Och då var ändå lukten ännu värre.

Den dåliga starten till trots fortsatte dumpstrandet på andra håll. På resor hem till familj och vänner i USA. Och i Berlin, där Pax bodde i flera år.

– Den roligaste upplevelsen var definitivt när jag och några vänner tog oss in på området till en dildofabrik som heter Fun Factory. Det måste ha blivit något fel i tillverkningen, för många av ­dildosarna hade smält samman och såg ut som sexleksaker för rymdvarelser, med fem kukar. Andra såg ut som vanligt och vi fyllde flera säckar som vi lämnade i några vänners ­kollektiv i ­närheten. När en nazistdemonstration­ tågade förbi några dagar senare haglade det rymdvarelse­dildos över skinnskallarna.

Inför julen svämmar soprummen över av ­klementiner i nät; det räcker uppenbarligen att en klementin är möglig för att hela rasket ska kastas. Dessutom finns det mycket grönkål, men annars märks inte julen av så mycket i tunnorna.

Jag och Pax dumpstrar tillsammans en andra gång mellan jul och nyår. Vi möts vid bänken ­bakom Favoritbutiken och ser personalen åka hem.

– Jag kom lite tidigt så jag gick in i affären och tittade lite, säger hen. Det var skitmycket folk som handlade nu innan stängning, och jag kunde inte låta bli att tänka att de var idioter. Varför i helvete betalar man för mat när man kan hitta lika bra mat gratis om man bara väntar en halvtimme, och går in i soprummet? Det är ju jättedumt.

Som vanligt hittar vi grönsaker och frukt, men också en julöl. Vi delar på den på väg till Fynd­affären. Där hittar vi kastanjer, massor av kakor, godis, mjölk och ett 70-tal ägg. Jag tar också hem sex liter fil.

Bäst-före-datumet på filmjölken har passerat redan när jag bär hem den, och eftersom det är så mycket­ dröjer det innan den går åt. Det går en vecka, det går två veckor och det går tre veckor, men ingen fil är dålig när vi öppnar den. En k­ompis till Lilian som fått en yoghurt och där­efter rest bort öppnar den efter sex veckor och den smakar fortfarande bra. Jag börjar tänka i banor av komplott. Är datumen satta för att få oss att kasta bra mat så att till­verkarna får sälja mer?

Innan jag började dumpstra­ litade jag på bäst-före-datumen. Inte så att jag slängde varor samma dag datumet var passerat, men jag kastade saker efter några dagar utan att reflektera så mycket över det. Nu besöker jag Livsmedelsverkets hemsida och läser dess rekommendationer. Om mjölk, fil och yoghurt står det att det som gäller är att lukta och smaka.

Jag bokar ändå en tid med statsinspektören Alexander Sobestiansky. Vi träffas på hans kontor på Livsmedelsverket.

– Bäst-före-datumen sätts av tillverkaren utifrån tester de har gjort på hur lång tid livsmedlet håller, säger han. Det betyder att tillverkaren garanterar att livsmedlet håller minst så länge om inte kyl­kedjan bryts.

Det är alltså producenterna själva – som dels är livrädda för att förknippas med otjänliga ­produkter, dels tjänar mer pengar om deras varor kastas och ersätts så ofta som möjligt – som sätter datumen.

– Jag äter fil som gått ett par dagar efter bäst-före-datum, men två veckor skulle jag värdera som för mycket, säger Sobestiansky.

– Men kan det vara farligt att äta fil och dricka mjölk långt efter bäst-före-datum om de luktar och ­smakar bra? undrar jag.

– Nej, kanske inte farligt, men det finns ju andra aspekter, som att mjölk som står länge kan ta smak av andra saker i kylen. Jag kan inte rekommendera att man äter så gammal fil eller mjölk.

Vi går igenom ett antal olika livsmedel. Bröd och torrvaror är okej så länge de inte möglat eller smakar illa. Grönsaker och frukt likaså, liksom hårdost. Alexander Sobestiansky rekommenderar dock inte att man tar en möglig ost och skär bort med en centimeters marginal om man ­dumpstrar, bara om man har köpt den. Varför det är så svarar han inte på, men efteråt inser jag att han antagligen är rädd att hans svar ska tolkas som rekommendationer­ från Livsmedelsverket.

Stefan Roos, som forskar i mikrobiologi vid ­Sveriges lantbruksuniversitet, är rakare i sina svar.

– Skulle du dricka en mjölk som glömts i kylen en månad efter bäst-före-datumet? undrar jag.

– Tveklöst. Mjölk och liknande pastöriserade produkter är riskfria livsmedel. De kan smaka illa, men är de oöppnade så kan bara de bakterier som fanns i mjölken från början växa i dem och de är i princip aldrig farliga.

Vi går igenom de flesta livsmedelsgrupperna och utifrån hans utlåtanden gör jag en lista på vad som kan vara farligt. Det enda egentliga­ ­varningstecknet gäller mjuka ostar, som mozzarella­ och färskost. Men mögelostar kan i princip aldrig bli farliga, bara mer lagrade. Övriga livsmedel är okej att äta så länge de luktar och smakar bra, till och med kött och fisk.*

* Charkvaror eller rökt och gravad fisk bör man dock inte äta. I alla fall inte utan tillagning. Dessa livsmedel kan i värsta fall innehålla livsfarligt botulinumtoxin, som inte känns på lukten.

Öppet. De flesta affärer har sina sopor inlåsta, men Favoritbutiken väljer att ha öppet efter att låsen limmats igen av dumpstrare så att de fick brytas upp av personalen flera gånger.
Urval. Att hitta bra mat är sällan något problem för dumpstrare. Svårigheten ligger istället i att bestämma vad man ska välja att ta med hem och hur mycket förvaringsutrymme man har för tillfället.

En bit in i januari är vädret perfekt ur dumpstringssynpunkt: temperaturen ­ligger ganska stadigt runt fem plusgrader, det vill säga kylskåpskallt i containrar och soprum, men inte för kallt. Sedan slår kylan till. Några få ­minusgrader är inga problem, visar det sig, men när det närmar sig tio minus blir det kämpigt.

Den 13 januari visar termo­metern tolv minusgrader när jag åker ut. I ­Favoritbutikens soprum är ­grönsakerna frusna och sitter­ ihop. Jag och Pax sliter och ­bänder och lyckas gräva fram några ­palsternackor och potatisar som är okej, men inget mer.

Bakom Fyndaffären har sprinten som håller upp luckorna frusit fast. Vi får hälla på varmvatten för att tina upp den, sedan lyckas vi banka ur den med en tjock träplanka som vi hittar i närheten. ­Containern är full av säckar, men de innehåller­ nästan bara skräp och kött. Jag får med mig två påsar Tom och Jerry-godis, lite yoghurt och lättdryckskoncentrat. Fötterna värker när jag kommer hem till värmen igen.

Den 9 februari är Lilian tillbaka och den värsta kylan har släppt, men vi möter annat motstånd i form av en ung man i en bil. Han stannar, vevar ner rutan och är upprörd:

– Vad fan har ni gjort? Ni har ju demolerat hela containern.

– Nej då, svarar jag. Vi stänger den igen innan vi går.

– Jo, ni har förstört hela containern. Varför gör ni så här?

– Vi hämtar mat.

– Ni får väl handla i affären.

– Varför ska vi göra det när det finns gratis här?

Han försvinner iväg och vi fyller våra korgar, plockar upp efter oss och stänger containern igen. När vi är på väg hem möter vi en polis ute vid bilvägen, 300 meter från Fyndbutiken.

– Kan jag få byta några ord med dig? säger han och tittar på mig.

Mina cykelkorgar svämmar över av matvaror. Ingen idé att försöka komma undan eller ljuga sig ur situationen. Bäst att bara erkänna, och kanske klara sig undan med en förmaning. Så jag stannar cykeln.

– Vet du var det finns en containermodul någonstans? frågar polisen.

– Containermodul? svarar jag tafatt, förvånad över att han inte verkar det minsta intresserad av mina förehavanden eller varför jag cyklar omkring med mat för flera hundra kronor klockan ett på natten.

– Containrar. Var det finns containrar?

– Ja … där bakom affären finns det två containrar.­

– Tack för hjälpen, säger polisen och skyndar åt det hållet.

Och Lilian och jag cyklar hem.

Försöker man ta reda på vad som är lagligt blir man lätt förvirrad. Enligt vissa tidningsartiklar äger affärerna sina matvaror även om de är kastade och dumpstring klassas därmed som stöld. Men i så fall vore det ju stöld att plocka tomburkar ur papperskorgar på stan också, vilket framstår som absurt. På andra ställen kan man läsa att dumpstring kan vara egenmäktigt förfarande, men ingen vet riktigt eftersom inget fall lett till rättegång än.

Jag ringer Christer Nordström, presstalesman på Uppsalapolisen. Enligt honom är det aldrig ett brott att ta sopor från en container. Undantaget är om soporna i fråga har ett uppenbart andrahandsvärde på skrotmarknaden, till exempel bilbatterier och kopparskrot. Dit räknas inte fil med passerat bäst-före-datum. Det är inte heller något brott att gå in i ett olåst soprum och inte heller att ta sig in i en låst container, så länge man inte har sönder låset.

– Men att ta sig in på ett inhägnat område för att komma åt sopor måste väl ändå vara olagligt? undrar jag.

– Då kan det bli egenmäktigt förfarande, men det är inte helt säkert. Det beror på hur man ­förklarar det, alltså i vilket syfte man är där. Hur som helst är det här inget brott som vi prioriterar.

 

En dag i mitten av februari råkar jag befinna mig i närheten av Fyndaffären och inser att jag aldrig varit inne i själva butiken. Jag går in för att handla och ser mig omkring. ­Varorna vi brukar hitta i de svarta sopsäckarna står prydligt uppställda på hyllorna. Jag går till ostavdelningen, kollar bäst-före-datumen och ser att tio brännvinsostar snart »går ut«.

Lilian, som bor i närheten, får i uppdrag att hålla koll. Samma dag som datumet går ut är de borta. Lilian messar mig och jag skickar ett SMS till Pax: »The cheese is gone. Meet us at the usual place.«

Vi går igenom några säckar och börjar tvivla på att vår plan fungerar, det känns för bra för att vara sant, men till sist ramlar sju ostar ut ur en säck.

Under våren ökar fyndens omfattning. Viljan att berätta blir starkare, och i början av mars startar jag bloggen Dumpstringslyx.com. Istället för att, som flera andra bloggar, fokusera på miljöpolitik och på mängderna mat som kastas lyfter jag fram det jag lagar av maten. Första inlägget blir ett eget recept på en indisk paneergryta med paprika. Då har det precis börjat kastas 15–20 liter mjölk i veckan på Fyndaffären, och det är för mycket att dricka upp. Lösningen blir att göra egen ost – paneer – att ha i grytor.

Jag startar bloggen för att visa det absurda i att man kan leva lyxliv genom att ta hand om sopor. Mottot blir: »Jag är gärna fattig så länge jag kan leva i överflöd.«

Mycket slängs av självklara anledningar. När bäst-före-datumet är nära går produkterna inte att sälja, samma sak om förpackningarna gått sönder. Pressade scheman gör antagligen att de anställda inte heller anser sig ha tid att plocka ut två fina paprikor ur förpackningar med tre, när en blivit dålig. Det samma gäller klementinnäten. Annat är mer gåtfullt. Som när man hittar godis och kaffe med månader kvar innan de går ut. Eller låg­energilampor, schampo och tvål, som inte ens har något bäst-före-datum.

Pax flyttar till Göteborg i mars. Jag och Lilian börjar dumpstra vid en brödgrossist i ett industri­område i en annan del av stan, där vi efter att ha ­krupit ­under ett stängsel finner säckvis med Polarbröd i alla varianter, de flesta med flera ­dagar kvar till bäst-före-datum. Så mycket för deras miljöprofilering.

Sedan kommer kvartalsrensningen på ­Fynd­affären. Lilian har under dagen sett hur ­anställda kastat mer än 20 lagrade ostar, så på ­kvällen cyklar vi dit för att hämta dem, men ­affären är fortfarande tänd och full av anställda som ­jobbar febrilt. Vi väntar en timme, sedan två och tre. Vi vill inte ge oss. Dels med tanke på ostarna, dels för chansen­ att få ta del av allt annat som rensas ut.

Till slut, klockan 3.30 på natten, ser vi hur de anställda hoppar in i sina bilar. Vi dyker ner i ­containern och hittar direkt över 50 paket vegetariska burgare och biffar, som fortfarande är ­stelfrusna. Vi har fyllt två cykelkorgar när två anställda kommer ut på lastkajen.

– Är det ni som brukar vara här? frågar den ena.

– Nej, vi brukar inte vara här, ljuger Lilian. ­Varför undrar du?

– Det brukar bli saker förstörda här. Folk klipper upp låsen och annat.

– Nej, vi gör inte sådant, säger jag.

– Varför är det öppet nu, är den trasig? frågar Lilian.

– Nej, nu är den upplåst. Ni ser till att det är snyggt runt containern när ni går, va?

– Absolut.

– Bra!

De går in, och vi fortsätter. Jag känner på ­säckarna och längst bak i containern hittar jag en som är tung och välfylld. Jag skär upp den och 23 ostar ­väller fram. Vi roffar åt oss dem och cyklar snabbt iväg, ifall personalen skulle komma på andra tankar.

Två dagar senare åker vi dit igen för att se vad de rensade ut i övrigt. Bland säckarna ligger choklad­kakor och godis i mängder. Vi fyller kasse efter kasse, hittar viktväktarchoklad, chokladflarn och en hel kartong med M&M:s – den innehåller­ nio lådor med 24 påsar i varje. Jag tar hem ­37 ­kakor Sportlunch, nio paket skivad ost, fyra paket ris, några DVD-filmer, avkalkningsmedel för kaffe­bryggare …

Vi blir tvungna att cykla hem två gånger för att få med oss allt.

Enbart min andel skulle kosta över 3 000 kronor i en butik. I dagboken skriver jag: ­»Tillsammans med fynden från turen tidigare i veckan är det här totalt vansinne.«

Ovanligt. De flesta turer bjuder på några överraskningar. Fem paket krustader, hårt tunnbröd och te hör inte till de v­anligaste fynden.
Fyndsoppa. Soppa av paprika och tomat är en idealisk dumpstrings­rätt, eftersom tomater och paprika hör till de vanligaste grönsaksfynden. Med hembakat bröd, fyra sorters ostar och hittad öl till blir det en gratis lyxmåltid.

När jag tar kontakt med Favoritbutikens ägare för att boka en intervju är jag både förväntansfull och orolig. Äntligen ska jag kanske få svar på sådant jag undrat över när jag rotat i affärens sopor. Men risken finns också att han blir provocerad av att bli intervjuad av en dumpstrare, och att intervjun leder till att han låser soprummet för gott eller skaffar en ­komprimeringscontainer.

För min egen del vore det inte någon katastrof, men många andra, kanske ett 50-tal av de ­regelbundna dumpstrarna i ­Uppsalaområdet, lever på gränsen ekonomiskt. Det skulle kännas hemskt att vara den som sabbar­ ett bra ställe för dem. Det sistnämnda är också skälet till att jag här inte skriver ut namnen på affärerna. Jag tänker också att enskilda affärs­innehavare inte förtjänar att pekas ut, eftersom de antagligen inte kastar mer än vad andra gör.

Ett intervjutillfälle blir uppskjutet, men en vecka senare träffas vi. Det känns ovant att gå in i affären från framsidan.

– Att slänga är inget jag tycker är roligt att göra, det gör jag inte, säger ägaren. Jag kan tycka att det är ett våldsamt slöseri, men saker som jag inte kan sälja måste ju slängas.

Vi sitter på ett litet kontor bakom lagret. Fönstret vetter ut mot sophuset på baksidan där jag har varit på kvällstid många gånger de senaste månaderna.

– Jag har inget emot det ni gör, jag kan verk­ligen förstå det, säger han. Men jag tycker att det är lite otäckt om ni får i er saker som inte är nyttiga. De där kärlen är inte alltid så rena, och åtminstone sommartid kan det bildas bakterier.

På olika dumpster­forum pratas det mycket om att de allt vanligare komprimeringscontainrarna­ ­begränsar soputbudet, och att möjligheten att dumpstra riskerar att försvinna helt. Den här ­butiken går emot den trenden: de hade en komprimerings­container, men gick över till att källsortera för fyra år sedan.

Jag har fått höra att dörren till soprummet var låst i början men att dumpstrare sprutade in super­lim i låset, som fick bytas ut så många gånger att de anställda till slut gav upp. Man kan tänka sig att somliga istället skulle ha gjort allt för att de som förstörde låsen inte skulle vinna.

– Jag kände bara att jag inte ville att det skulle förstöras i onödan, säger butiksägaren. Vi valde att låta det vara öppet för att slippa den onödiga konflikten.

Under många dumpstringsturer har frågan ­»Varför har de slängt det här?« dykt upp, och nu sitter jag till sist med en man framför mig som borde ha svaren.

– Jag måste säga att jag blir förvånad när du ­säger att du kan hitta tio kilo fina tomater. Då är det något som är fel, så ska det absolut inte vara.

Jag har tänkt på att det kanske beror på att det kommer in nya så att det inte finns plats för de gamla. Hur fungerar inköpen? Kommer det nya varje vecka?

– Man har prognoser och lutar sig mot föregående­ års siffror. Det kommer leveranser varje dag, så om det blir över kan man spara dem i kylrum och justera det mot nästa leverans.

Så när jag hittar bra varor är det alltid något som gått fel?

– Ja. Det är bra att du tar upp det här. Det behövs uppenbarligen bättre rutiner.

Jag tar upp fler exempel på saker jag hittat. Först: en lågenergilampa.

– Det måste vara ett misstag. Jag kan inte tänka mig att någon kastar en sådan med flit.

Ett rör med Pringleschips utan en skråma och ett år kvar till bäst-före-datumet?

– Det är slarv. Jag hoppas det inte händer ofta.

Ett sexpack folköl med en trasig och fem hela burkar?

– Jag trodde inte det fanns sådant i mina sopor. Det är nog bekvämlighet. Det är ju inga problem att ta bort den trasiga och sälja de hela som singel­burkar.

Nät med en möglig och 24 bra klementiner?

– Där tror jag att det kan bero på klippartier. Om det är överskott av en produkt som är på väg att bli dålig så kan man få köpa den väldigt billigt. Har man köpt en pall ­klementiner så kanske den som är ansvarig bedömer­ att det inte är värt att stå och jobba med att rensa och sortera. Det kan vara bättre ekonomiskt­ att slänga hela nätet. Det låter galet, men det är ju timpenning som tickar när någon står och jobbar.

Bland engagerade dumpstrare finns starka åsikter om den stora matsvinns­problematiken i världen. Många menar att den inte går att lösa så länge det kapitalistiska systemet regerar, enligt logiken att matsvinnet driver på tillväxten.

Själv är jag inte övertygad, det känns helt enkelt omöjligt att det skulle vara lönsamt att kasta mat för tusentals kronor varje dag. Kanske för systemet,­ men inte för en enskild butiksägare. I sin bok om matsvinn, Waste, ger Tristram Stuart e­xempel på affärer och producenter som lyckats öka sin vinst rejält genom att minska svinnet. De utgör visserligen undantag, och svinnet ökar generellt, men att möjligheten finns känns ändå hoppfullt.

När jag drar exemplen för Favoritbutikens ägare lyssnar­ han extra uppmärksamt.

– Ja, högre vinst är ju alltid en drivkraft.

 Skulle man kunna tänka sig att det vore ­lönsamt att ha en extra anställd som bara ­jobbar med att minska svinnet?

– Det är möjligt. Kanske.

Innan vi skiljs åt är det hans tur att ställa en fråga:

– Har du gått ner i vikt då, sedan du började?

Frågan känns så absurd att jag först inte förstår vad han menar. Har han fortfarande inte förstått hur gott man kan leva på kastad mat, trots att han är en av dem som föder mig?

Jag mumlar något om att det »snarare är ­tvärtom«, och tänker på den tunna med gorgonzola­ för över 10 000 kronor jag fann i hans soprum bara någon vecka tidigare.

 

När Lilian och jag kliver in i soprummet en vecka efter intervjun är jag fylld av både hopp och oro. Miljömässigt vore det bra om mötet med mig fått handlaren att dra ner på svinnet. Samtidigt skulle vi och andra dumpstrare tvingas handla mer.

Oron visar sig obefogad. Första turen är ­normal­­bra. Gången därpå plockar vi bland ganska bra grejor – grönsaker, turkisk yoghurt, juice, grädde, mjölk – innan jag kollar en säck och hittar buffel­mozzarella med någon dag kvar till bäst-före-datum.

– Äh! säger Lilian. Jag börjar känna mig ganska nöjd. Ska vi dra?

– Jag ska bara kolla ett par säckar till, envisas jag.

Jag känner på en säck till och hjärtat börjar bulta hårt. Den känns full av tunga och alltså fulla förpackningar. Jag öppnar den och ser fullt med bra saker: chips, öl, ris, pasta, godis. Hur mycket som helst.

– Det är en sådan där sjuk säck! ropar jag till Lilian, och vi gör high five.

Det är bara början. Jag hittar en till, och en till, och en till. Butiken måste ha haft en utrensning. Vi sliter fram olika bra grejer efter varandra, och snart är hela golvet fullt av varor. Hur ska vi få hem allt? Och tänk om det kommer andra dumpstrare … Vi kan ju inte vara så snåla att vi inte delar med oss. Det blir ett upphetsat packande av allt det viktigaste,­ och sedan två vändor hem till Lilian med överfulla cyklar med lådor på pakethållaren.

I ett kärl längst in finns ännu mer. Godis i enorma mängder, konserver med oliver, ett par sexpack med öl, två stora hushållsostar, diverse konserver, mer än tio kilo tvättmedel, kassvis med pasta och ris, knäckebröd, müsli, mjöl, flingor, kakor.

Mitt under upphetsningen, när vi står där i ­soprummet och golvet är så proppfullt med varor att vi inte har en aning om hur vi ska få hem allt, sköljer ett illamående över mig. Havet av mat är så överväldigande att det blir mot­bjudande, lite som när Anna Skipper lägger upp vad någon ätit under en hel vecka på ett bord i TV3-programmet Du är vad du  äter.

Men det går strax över. Vi lastar återigen ­korgarna och kassarna fulla med mat för tusentals kronor och cyklar hem i nattregnet.  

Denna text publicerades i Hunger #4 (2014).