Sent om cider

Sommaren 2008 satt Filip Vestling på en uteservering i den lilla ­staden Quimper i Bretagne. Han hade ­precis tagit studenten och gett sig ut på en tågluff med sin flickvän.

På torget i den nordfranska medel­tids­staden lade han märke till att fransmännen drack cider ur keramikmuggar. Filip själv ogillade drycken; när han druckit cider hemma i Sverige hade han tyckt att smaken var sliskig och spritig, men nu beställde han trots det in en mugg. Han var ju ändå i Bretagne.

Redan vid första klunken kände han att cidern skilde sig från något han druckit hemma. Drycken var oerhört fruktig och smakade överraskande mycket äpple.

Väl hemma började han leta efter något som liknade det han hade druckit i Quimper. Med tanke på att södra Sverige dignade av äppelodlingar och att snart sagt varenda svensk med en trädgård hade ett äppelträd trodde han att det skulle vara enkelt. Men ju fler cider­sorter han drack och ju fler böcker om äppelodling han plöjde, desto tydligare blev det: den kultur som fanns i andra äppelländer med snarlikt klimat saknades helt i Sverige. I  delar av Frankrike hade cider länge varit mer populärt som måltidsdryck än vin. I  Storbritannien stoltserade flera regioner sedan länge med sin egen smak. West Country-cidern är exempelvis känd för att vara skarp och rik på tanniner medan den kentiska är mer vinös. I  Sverige var det svårt att få tag på något annat än den sliskiga och alkoholsvaga variant som såldes som läsk i livs­medels­butikerna.