URPREMIÄR. Magnus Thomson, Fredrik Ljungberg, Olof Wallberg, David Wiberg, Anders Andersson och Marcus Olsson inför Salmonella – berättelsen om ett hårdrocksband.

Vad hände med Varanteatern?

Efter två SVT-serier, en Kalasturné och flera utsålda teater­uppsättningar var de på väg att ta över efter Killinggänget som Sveriges smartaste och roligaste humorgrupp. Istället försvann de.

I våras samlades Magnus Thomso­n, Fredrik Ljungberg, Fredrik Åkerma­n, Olof Wallberg, Anders Andersson och David Wiberg i Jonas Sykfonts villa i centrala Malmö. En gång i tiden utgjorde de sju vännerna det populära humorkollektivet Varanteatern. Nu hade de inte befunnit sig i samma rum på åtta år. De slog sig ner med varsin kopp kaffe runt ett bord på en inglasad veranda och började prata. Magnus Thomson plockade fram tre tjocka pärmar med bilder och tidningsurklipp från åren tillsammans. De skrattade och skämdes om vartannat.

Magnus Thomson, som kallat till mötet, hade dock högre ambitioner än att bara prata minnen. År 2012 är det 20 år sedan Varanteatern startade, och nu lyfte han frågan: »Vore det inte kul att göra någonting nytt?« En försiktig optimism spred sig bland medlemmarna. Kanske kunde de hitta tillbaka till varandra igen?

 

Annons

Fem av Varanteaterns medlemmar gick i samma klass på Polhemsgymnasiet i Lund, de två övriga i parallellklasser. När 1992 års skolrevy skulle sättas upp var det ingen tvekan om att alla skulle vara med. Föreställningen var ett gyllene tillfälle att tillfredställa de två gemensamma behov som fått dem att dras till varandra från början: att vara roliga och att spela teater.

Timmarna före premiären sprang alla omkring och förberedde sig i skolans aula. Magnus var så spänd att han istället satte sig ensam och lyssnade på sin freestyle för att lugna nerverna. Plötsligt small det till i hans högeröra. På akuten konstaterade en läkare att Magnus hade spräckt trumhinnan och att han hade »ett riktigt sjukt öra och under inga omständigheter skulle stå på scen«. Gråtande sprang Magnus ut i korridoren och slog sönder en stol.

Skolrevyn var ju allt han hade levt för de senaste nio månaderna.

»De stackars människorna skrek, de blev ju helt chockade.«

Föreställningen, som innehöll referenser till såväl Terminator som Lars Norén, blev en succé, och uppmuntrade de sju vännerna att fortsätta med amatörteater på fritiden efter att de gått ut gymnasiet. De fick låna skolans aula på kvällarna då de »lekte« ihop sketcher. Ingen visste riktigt hur de skulle använda materialet, men de var säkra på att de var något unikt på spåren.

– Vi vaskade bort 98 procent av leken, vi vaskade guld, säger Magnus. Man tillät sig att vara förvildad, som i Flugornas herre, fast utan det morbida.

Av de två återstående procenten formades så småningom föreställningen Salmonella – berättelsen om ett hårdrocksband. Då bildades även den fiktiva syntgruppen Tyskarna från Lund, som blev ett återkommande inslag i deras shower.

Ju fler föreställningar de satte upp i skolans aula, desto större blev publiken. Magnus flickvän skötte ljuset, någons kompisar hade hand om ljudet och rekvisitan lånades av bekanta.

 

En dag hittade de två sunkiga Buttericks­masker föreställande en gammal gumma och en vampyr. Kanske man kunde använda dem till något kul i nästa föreställning? Under Kulturnatten några månader senare hade 138 personer samlats på Månteatern i Lund för att se Sagan om den dumma hatten. Skyltarna där det stod att lokalen endast rymde 50 personer var överklistrade med svart tejp och nödutgångarna var täckta med svarta skynken. Mitt i föreställningen släcktes ljuset så att rummet blev becksvart, samtidigt som musiken från filmen Hajen skruvades upp på närmast öronbedövande volym. Två av medlemmarna drog på sig maskerna och ställde sig med ansiktena några centimeter från åskådarna på första raden.

Plötsligt tändes ljuset i en mikrosekund.

– De stackars människorna skrek, de blev ju helt chockade, säger ­Magnus Thomson. Sedan höjdes musiken ytterligare, och då visste publiken att de här jävlarna kommer att gå runt och skrämmas.  Sista gången ljuset tändes stod Jonas naken på scenen med ryggen mot publiken, och då rann det ut i något komiskt igen. Det fanns ingen logik i det, men det var jävligt kul.

Under samma period åt TV-producenten Petter Bragée middag med några kollegor. Han var nyanställd på SVT Syd i Växjö, och hans första uppdrag var att hitta komiker till en ny humorsatsning. När han berättade om uppgiften för sina bordsgrannar föreslog en av dem att han skulle kolla upp Varanteatern. Följande dag ringde Bragée upp Magnus Thomson, och fick snart en skakig VHS-film där Varanteaterns medlemmar porträt­terar ett gäng rollspelare som tar sitt Star Wars-lajv på lite för stort allvar. Någon vecka senare åkte Bragée till Ängelholm för att se föreställningen Åtta as går på kalas. Han blev så förtjust att han där och då bestämde sig för att ge gruppen en chans.

– Det var helt unikt att en oerfaren humorgrupp fick sända vad de ville på bästa sändningstid, säger Bragée.

Klockan 22:00 torsdagen den 10 april 1997 visades det första avsnittet av Varan-TV, Rollspel och sånt. Ett par dagar senare skrev ­Expressens recensent Nils Schwartz att programmet var »så katastrofalt att de ansvariga – en samling förvuxna elvaåringar som blivit refuserade från ›roliga timmen‹ – borde tvingas att betala den svenska statsskulden«.

Annons

– Jag skulle personligen vilja tacka Nils Schwartz för de orden, säger Fredrik Ljungberg. De gjorde folk nyfikna på att se vad det egentligen var för skit som visades i TV.

 

Den andra säsongen blev mer välvilligt mottagen, men Varanteatern var trötta på TV och längtade efter att stå på scen igen. Istället för att följa upp med ytterligare en säsong satte de ihop pjäsen Latinamerika, som spelades för utsålda hus under år 2000.

– Det var vår absoluta höjdpunkt, säger Olof Wallberg. Vi gjorde bra grejer samtidigt som vi hade otroligt kul.

Hos publiken var de populärare än någonsin. De turnerade med Riksteatern och gjorde ett program i P3. Det påhittade bandet Tyskarna från Lund fick en egen karriär. De släppte skivor, spelade på festivaler över hela Sverige och åkte med på Kalasturnén tillsammans med Kent och Thåström.

Varanteatern hade blivit en anar­k­istiskt studentikos arvtagare till humorkollektivet Killinggänget, vars några år äldre medlemmar lämnat sketchhumorn för en mörkare och mer mångbottnad komik.

När Dan Zethraeus, nytillsatt projekt­ledaren på SVT Malmö, beställde en ny humorsatsning bestämdes det att de skulle skriva manus tillsammans med regissören Hans I­ngemansson, som tidigare bland annat skrivit och regisserat sketch­erna med Felix Herngren-karaktären Dan Bäckman. Varanteatern, som tidigare alltid lekt fram humorn genom att jobba nära varandra, skulle plötsligt ta instruktioner från en regissör och arbeta med statister.

Samtidigt hade de flesta av medlemmarna skaffat andra liv vid sidan om Varanteatern, bara David Wiberg jobbade med humor och teater på heltid. Jonas Sykfont pluggade till brand­ingenjör i Norge, Fredrik Ljungber­g, Anders Andersson och Olof Wallberg var färdiga gymnasielärare. Några hade börjat bilda familj och de flesta hade flyttat från Lund.

»Det fanns inget kvar att hålla tag i, så då stöp vi. Varanödlan föll.«

Inom gruppen blev medlemmarnas olika viljor allt synligare. Några ville fortfarande »spela live, ha skoj och dricka sprit« medan andra ville ta chansen att ta allt till en ny nivå.

Eftersom alla inte hade förmågan att sitta ner och skriva manus blev vissa personer mer drivande i det kreativa arbetet.

– Det var David som mer eller mindre bestämde allt, säger Fredrik Ljungberg. Visst hade vi andra kunnat ta striden mer men jag hade helt enkelt inte drivkraften kvar.

– Jag ångrar att jag drev på så hårt, säger David Wiberg. Jag ville göra något nytt och smart, något som jag egentligen borde gjort på egen hand och inte med Varanteatern.

Manuset för sex halvtimmes­program med titeln Den döda vinkeln blev aldrig mer än ett pilotavsnitt.

– En pilot som blev jävligt kass, säger Fredrik Åkerman. Jag kan inte titta på den utan att må illa.

Annons

Han fortsätter:

– I början byggde allt på vår interna humor. Vi kunde sitta och dricka öl och plötsligt tog någon på sig en hatt och så tyckte någon annan att det var roligt och att vi borde göra en sketch av det. Det kunde ju folk känna igen sig i, för de hade gjort precis likadant själva. Vi började tänka på vad folk skulle tycka var roligt istället för att köra på vår egen grej – och då dog hela grejen.

När SVT:s ledning i Stockholm, mot beställaren Dan Zethraeus vilja, tackade nej efter att ha sett piloten vältes tio år av vänskap och samarbete över ända. Varan­teatern blev plötsligt en löst sammansatt och geografiskt splittrad grupp utan uppdragsgivare.

– Vi orkade inte dra ihop gruppen längre, säger Olof Wallberg. Hade Den döda vinkeln blivit succé hade vi säkert fortsatt. Nu fanns det ingen motivation kvar.

– En motgång och så gav vi upp direkt, säger Magnus Thomson. Det fanns inget kvar att hålla tag i, så då stöp vi. Varanödlan föll.

 

Efter mötet hemma hos Jonas S­ykfont i april 2011 mejlade gruppmedlemmarna idéer till en ny föreställning fram och tillbaka, och Magnus Thomson bokade in ett möte med ett produktionsbolag. Varanödlan skulle resa sig igen. I ett mejl sammanfattade Magnus Thomson sin ambition med projektet: »Genomföra en värdig, fantastisk, rolig, chockerande, bullrande, finstämd hyllning till våra 20 år tillsammans som nyskapande scengorillor.« Gänget spånade kring att följa upp flera av deras tidigare, nu åldrade, karaktärer.

I slutet av sommaren skickade David Wiberg ett mejl till de övriga som inleddes: »Bajsbröder, först och främst stort tack för blomsterkransen till min pappa. … Och tack Anders, Åkerman, Jonas och Mange för att ni kom till begravningen.« Han fortsatte: »Tyvärr måste jag meddela att jag inte har lust att vara med i föreställningen. […] Jag skulle gärna göra en föreställning som heter Nu spränger vi bajslådan 2 och gå till grunden med tramset, kisset och bajset. […] Helt enkelt jobba konstnärligt med trams, buskis, lösskägg osv. Men jag är ganska övertygad om att ni inte är så sugna på det.«

Kort därefter kom ett liknande mejl från Anders Andersson som skrev att han tyckte att projektet växt sig för stort.

Fredrik Ljungberg svarade: »Tack, nu minns jag varför jag inte har saknat det här en enda gång på tio år.«

När Anders Andersson undrade vad han menade svarade Ljungberg: »Jag skiter fullständigt i föreställningen, det är fucking strutsfasoner och en massa jävla dyngprat som stör mig. Sist kostade dessa fucking jävla fittfågelfasoner mig 6 000 spänn och en jävla massa jobbiga telefonsamtal!«

– Mejlen från David och Anders var inlindade i en massa bortförklaringar kring varför de inte ville göra något igen, säger Fredrik Ljungberg. Det gjorde mig så jävla förbannad, att de inte kunde säga som det var rakt ut. Att de inte tyckte Varan­teatern dög längre.

David Wiberg menar att hans anledning att tacka nej snarare var medlemmarnas olika viljor samt att de bodde i olika städer med familj och småbarn. De skulle helt enkelt aldrig få ihop det, något som han klargjorde redan vid mötet i april.

– Det är synd, för vi hade ett gyllene läge att göra något kul och knyta ihop gamla vänskapsband, säger Fredrik Åkerman. Om vi kunnat gå in i det med inställningen att »vi gör vad fan vi vill, vi bryr oss inte om någonting«, så tror jag det hade blivit förbannat skoj och jävligt uppskattat.

– Det vi gjorde skiljde sig radikalt från annan humor, säger David Wiberg. Killinggänget var ju mycket bättre på sätt och vis, mycket bättre paketerat. Vi var små och spretade åt alla håll, vilket ledde till enorma bottennapp men också fantastiska höjder. Först nu kan jag se värdet i Varan-TV. Jag känner en blandning av skam och stolthet.

 

Varanteatern 1992–2002

Var är mor, 1992

Magnus Thomson: »Vi hittade på namnet Varanteatern för att driva med dem som tyckte om riktig teater. Namnet bara lät bra. Det rimmade på Förenade Arab­emiraten.«

Salmonella– berättelsen om ett hårdrocksband, 1993

Jonas Sykfont: »Vi har inte varit produktiva på samma sätt som andra humorgrupper, och suttit och skrivit manus. Vi har lekt fram allt. Man sätter en peruk bak och fram och så blir det kul.«

Sagan om den dumma hatten, 1995

Fredrik Åkerman: »Det var vår första föreställning på Månteatern. Vi höll på att kissa i byxan, vi trodde ingen skulle komma. Men vi sålde slut alla biljetter och för första gången kom det folk som inte var våra kompisar. Efteråt delade vi upp pengarna och köpte pizza.«

De objudna – åtta as går på kalas, 1996

Olof Wallberg: »Varje år spelas nyårsrevy i Lund. Den klassiska revyn blandar buskis med politiska skämt, någon låtsas vara Carl Bildt. Vi gjorde den mer alternativ.«

Varan-TV säsong ett, sänds i SVT 1 på bästa sändningstid, 1997

Petter Bragée: »Egentligen vart det jävligt dumt. Vi skulle ha gjort som man alltid gör, ­smugit in den första säsongen klockan 23.10 på tvåan och låta programmet växa fram.Istället blev det den stora kostymen direkt.«

Varan-TV s­äsong två, sänds i SVT1, 1998

Fredrik Åkerman: »I början filmade vi av teater men det blev kasst och det gick inte att fånga den goa stämningen vi hade live. Det försvann direkt i andra serien.«

Latinamerika, 2000

Magnus Thomson: »Inför premiären bad vi studiofotografen att spänna upp bilden på en fetingguldram och sätta den i skyltfönstret bredvid alla golden retrivers. Det var min bästa marknads­förings­idé.«

Fru Anckarström, 2001

Magnus Thomson: »Vi fick göra ett humor­program i radion som gick fyra gånger. Jag och David skrev det mesta, sedan kallade vi in de andra som lade sina röster. Det var så jävla roligt, fan vad vi skrattade.«

Kalasturnén, 2002

Magnus Thomson: »Vi började parodiera Kent, Knut hette vi då. Vi hade förmågan att skriva texter som lät som Kent och så hade vi en gimmick att Jocke Berg hade fått en ljusrigg i huvudet och reducerats till en femåring.«