Vad hände med Varanteatern? Del II

BAKGRUND:

Humorgruppen Varanteatern bildades i början av 90-talet av sju kompisar på Polhemskolan i Lund. Efter att ha satt upp ett antal skolrevyer och föreställningar upptäcktes de av en beställare på SVT, som något oväntat gav dem en egen TV-serie på bästa sändningstid. 

Enligt Expressens recensent Nils Schwartz var serien så dålig att Varanteatern borde tvingas att betala den svenska statsskulden. Istället fick de göra en andra säsong och därefter sätta upp en pjäs, turnera med Riksteatern och spela in ett eget radioprogram i P3. Deras band Tyskarna från Lund släppte samtidigt skivor och turnerade med Kent och Thåström. 

I början av 00-talet spelade Varanteatern in ett pilotavsnitt till en ny TV-serie kallad Den döda vinkeln, som många i gruppen hatade. När SVT inte ville sända serien splittrades humorkollektivet. Fredrik Ljungberg och Olof Wallberg utbildade sig till gymnasielärare. Jonas Sykfont blev brandman, Magnus Thomson inledde en karriär som kommunal tjänsteman i Varberg och Fredrik Åkerman flyttade till Norge för att jobba inom finansbranschen. Anders Andersson var dramapedagog vid sidan av sitt jobb som lärare, men den ende som på heltid blev kvar i kultur- och underhållningsvärlden var David Wiberg.

Våren 2011 samlade Magnus Thomson hela gruppen i Malmö och föreslog att de skulle återförenas i samband med det stundande 20-årsjubileet. När Filters reporter Nina Brevinge skrev om försöket (»Vad hände med Varanteatern?«, Filter #23) framträdde en bild av sju medlemmar med olika förväntningar och ambitioner. Magnus Thomson och ett par andra ville satsa stort. Anders Andersson ville göra en »Beatles på taket-grej« och med kort varsel ge en enda föreställning på Mejeriet i Lund. David Wiberg ville »utforska killhumor« genom showen Nu spränger vi bajslådan 2. När han och Anders Andersson drog sig ur projektet med bara några timmars mellanrum anklagade andra medlemmar dem för att ägna sig åt »fittfågelfasoner« och för att inte längre bry sig om Varanteatern. »Tack«, skrev Fredrik Ljungberg. »Nu minns jag varför jag inte har saknat det här en enda gång de senaste åren.«

Det skulle dröja nästan ett decennium innan hela gruppen samlades igen.