»En barndomskompis sa nyligen till mig: Det är konstigt att du inte blev missbrukare eller kriminell. Jag kan hålla med, men trots allt som hänt mig har jag alltid varit positiv och vågat drömma stort.
Jag växte upp i Göteborg, i Masthugget alldeles vid Slottsskogen. Mina kompisar bodde i finare lägenheter och hade båda föräldrarna hemma, de red och åkte på skolläger. Jag bodde ensam med min mamma som alltid hade svårt att betala räkningarna. Hon var en av de sista i Göteborg som utbildade sig på något som hette Hushållsskolan och jobbade som städerska. Jag minns hur jag brukade vakna till ljudet av The Supremes och mammas dammsugare. Hon älskade Motown och det var alltid tipptoppstädat hemma.
Jag bodde hos pappa varannan helg, han och mamma separerade när jag var ett, men hans nya kvinna gjorde att jag aldrig kände mig välkommen. Jag fick sova bakom soffan. Det slutade med att hon reste bort på mina helger.
Sommaren 1992 när jag var sex år började mamma få en massa blåmärken. Det visade sig vara leukemi och hon lades in på Sahlgrenska sjukhuset. På den tiden fick inte barn vara med på avdelningen, för vi kunde föra med oss bakterier. Jag fick i princip inte träffa henne på ett helt år. Istället fick jag bo hos hennes pojkvän, en kille hon mött ganska nyss.
Vill du läsa mer? 0 kr första månaden!
Vi ger dig oväntade avslöjanden, möten med kulturens mest intressanta personer och berättelserna du inte vill missa. Bli Filterprenumerant.
Har du redan ett konto? Logga in här.
Du har väl inte missat?
