Det svenska rättssystemets sätt att döma så kallat otillräkneliga för brott är världsunikt: domstolarna fäller oftare psykiskt sjuka än friska som utfört samma slags gärning.
I veckan tar Visby tingsrätt upp målet mot Ing-Marie Wieselgrens mördare Theodor Engström. Eftersom han bedöms lida av en allvarlig psykisk störning har nyhetsmedias kommentatorer framställt det som mer eller mindre självskrivet att han kommer att dömas till sluten rättspsykiatrisk vård. Men det är det inte alls.
Även sådana brottslingar kan nämligen få fängelsestraff, trots att två statliga utredningar dömt ut påföljden som olämplig för just individer som Engström.
Likt många andra förutsatte jag att människor som lider av en allvarlig psykisk störning särbehandlas positivt. Under året har jag pratat med flera rättspsykiatriker som förklarat att det är tvärtom: domstolarna fäller oftare psykiskt sjuka än friska som utfört samma slags gärning. Det svenska rättssystemets sätt att döma så kallat otillräkneliga för brott är världsunikt, så när som på en handfull amerikanska delstater som betraktas som allt annat än progressiva.
En av de experter jag pratat med beskriver det svenska undantagstillståndet som en följd av »lappande och lagande och väldigt mycket symbolpolitik«. Hur vi har kunnat hamna här kan du läsa om i »Ett stört tillstånd«, en artikel ur vårt kommande nummer som vi på grund av Visbyrättegången webbpublicerar redan nu.
Mattias Göransson, chefredaktör
- Mer:
- Filterbubblan
