Vi har gjort tre poddavsnitt om Estonia, och bland annat ett helt avsnitt baserat på denna artikel där vi går igenom fakta kring förlisningen. Vill du lyssna hellre än läsa? Gör det här.

När det skett stora katastrofer finns det ofta människor som lanserar förklaringar som bryter mot de vedertagna. Coronaviruset sägs av somliga ha skapats av en profithungrig maktelit, World Trade Center-skraporna ha sprängts av CIA och Olof Palme ha skjutits av poliser. Ibland är dessa idéer så retoriskt skickligt framförda att de får ett stort genomslag, som i exempelvis Oliver Stones drama JFK eller antivaccinationsrörelsens dokumentärfilm Vaxxed.

Under dramaturgin döljer sig emellertid diverse brott mot vedertagna principer för rationellt tänkande som alla kan lära sig att känna igen. Eftersom konspirationsteorierna kring Estoniakatastrofen på ett närmast systematiskt vis bockar av samtliga tankefel, fungerar förlisningen som skolexempel för den som vill bli bättre på att avfärda och bemöta nonsens.

1. Körsbärsplockning, tillgänglighetsbias och konfirmeringsbias

Ett av de vanligast förekommande påståendena är att Estonias sjunkförlopp – beräknat till cirka 55 minuter av den internationella haverikommissionen JAIC – var osedvanligt snabbt. När denna »sanning« etablerades, kort efter katastrofen, hänvisades ofta till färjan Jan Heweliusz som föregående år slagit runt men förblivit flytande upp och ner i uppemot en vecka. Att dra slutsatser utifrån enstaka datapunkter – så kallad körsbärsplockning – är alltid tokigt, och här blev det helfel: bland de 25 större färjekatastrofer som inträffade under decennierna kring Estonias förlisning höll sig Jan Heweliusz flytande längst.

Sjunktiden för de sex stora passagerarfartyg som förliste efter Estonia varierade mellan fem minuter och sex timmar. Varje fartygskatastrof är helt enkelt resultatet av unika förutsättningar i form av skeppskonstruktion, väderförhållanden och mänskliga åtgärder. Genom att prata om hur lång tid det tog för just Jan Heweliusz att sjunka plockade man det körsbär som kunde användas för att framställa Estonias förlisning som underligt snabb.

Att detta exempel valdes kan också förklaras med tankefelet tillgänglighetsbias, det vill säga att det är lätt att fästa alldeles för stor vikt vid sådana fakta som råkar finnas till hands. Jan Heweliusz förlisning var känd eftersom den precis hade inträffat och svenskar hade drabbats. Att förloppet varit mycket snabbare vid massor av andra fartygskatastrofer kände de flesta helt enkelt inte till.

Det faktum att påståendena om Estonias ovanligt snabba förlisning bitit sig fast även efter att de visat sig felaktiga kan förklaras med ännu en tankevurpa, nämligen konfirmeringsbias. Människan har en stark benägenhet att bara se sådana omständigheter och fakta som kan stärka hennes övertygelse om sådant hon redan tror är sant. Därför lyfter konspirationsteoretiker gärna fram enstaka ögonvittnesmål som bryter mot det etablerade händelseförloppet, framför allt avseende klockslag, tidsrymd och slagsida. Men sådana diskrepanser i vittnesmål är förväntade och ett resultat av det tunnelseende människor drabbas av vid katastrofer. När minnesforskaren Emma Roos af Hjelmsäter kartlade samtliga polisförhör med de överlevande fann hon exempelvis att de uppskattat tiden från att färjan fick slagsida till att den sjönk till allt mellan 5 och 60 minuter. Av just den anledningen var JAIC tvungen att jämka samman alla vittnesmålen till vad som var mest sannolikt, med betoning på besättningens uppgifter samt objektiva fakta som fartygets nödtrafik eller tidpunkten då fartygets radareko försvann.

Men det betyder inte att vittnesmål har mörkats eller gömts undan, alla har varit tillgängliga för den specialintresserade. Uppföljande utredningar av forskarkonsortierna SSPA och HSVA gjorde något annorlunda bedömningar av vittnesuppgifterna, och förlängde katastrofförloppet med några minuter.

2. Frågefokusering

Den sannolikt vanligaste frågan bland Estonias konspirationsteoretiker: Varför bestämde man sig för att täcka över vraket med betongmattor? Svaret finns dels bland Etiska rådets mötesprotokoll från hösten 1994, vilka är digitaliserade och tillgängliga på Riksarkivets hemsida Estoniasamlingen, dels bland Sjöfartsverkets remissvar på regeringens beslut utifrån Etiska rådets rekommendation, vilka återfinns på samma plats.

Men konspirationsteoretiker intresserar sig inte för svar, utan för frågor – helst sådana som får saker att verka suspekta. Så fort de har väckt ditt intresse kommer därför en ny fråga: Varför skulle man täcka över vraket om man inte hade något att dölja?

Den obesvarade grundfrågan agerar alltså bara språngbräda till ett självbevisande påstående. Detta för att bereda mark för den alternativa förklaringsmodell man vill lansera, oavsett om den går ut på att färjan sprängdes av en bomb, krockade med en ubåt eller sänktes av besättningen. Retoriskt finurligt, men sakligt en nullitet. Se alltid upp för folk som drar långtgående slutsatser utifrån obesvarade frågor.

Planerna på att täcka över Estonia var märkliga, men allt talar för att de – som så mycket annat här i världen – var resultatet av de inblandades orutin, stress och inkompetens. Tanken var att skydda vraket från intrång, och att de anhöriga aldrig tillfrågades har av en statlig utredning bedömts »utgöra den djupaste och starkaste grunden till det misstroende och missnöje som kommit att prägla många efterlevandes hållning till det offentliga agerandet i Estoniaärendet«. Det är också viktigt att komma ihåg att övertäckningen inte genomfördes.

3. Bisaksfokusering

Varför Estonia sjönk gick att fastslå utifrån vittnesmål, tekniska bevis, hållfasthetsprov, matematiska beräkningar, modellprov och jämförelser med liknande förlisningar och tillbud. Det står envar fritt att lansera en alternativ förklaring – men då måste man naturligtvis först överbevisa den rådande, eftersom elementär sannolikhetslära säger oss att två katastrofer rimligen inte kan ha drabbat färjan samtidigt. Hon kan exempelvis inte både ha sjunkit av naturliga orsaker och ha sänkts av en ubåt.

Under 27 år har ingenting framkommit som ruckat den preliminära bedömning som gjordes hösten 1994. Den förklaringen befästes i JAIC:s rapport 1997 och har sedan bekräftats i ett otal oberoende granskningar och studier. För konspirationsteoretiker leder det till ett svårhanterligt problem: att visa att, och exakt hur, ett stort antal myndigheter och forskningsinstitut i bland annat Sverige, Finland, Estland, Tyskland, Skottland och Nederländerna haft fel.

Lösningen blev, som så ofta hos konspirationsteoretiker, att helt enkelt strunta i huvudsaken och istället fokusera på en mängd bisaker.

En bisak som ofta har framhållits är det faktum att små mängder vatten noterades på passagerardäcket under Estonias bildäck förhållandevis tidigt under katastrofförloppet. Exakt hur vattnet läckte dit råder det delade meningar om, men det finns enkla och rimliga förklaringar: dörrarna till bildäck var brandsäkra men inte vattentäta, och en uppgift talar för att samtliga inte ens var stängda. JAIC nöjde sig med konstaterandet att vattnet kan ha runnit ner den vägen, och att mängderna varit så små att de hursomhelst inte spelat någon avgörande roll för sjunkförloppet. Senare utredare lokaliserade ytterligare några vägar som vattnet kan ha tagit.

Att det ibland finns mer än en möjlig förklaring till enskilda fenomen under en så komplicerad process som en fartygskatastrof är egentligen självklart. Men konspirationsteoretikern riktar in sig på varje enskild detalj där hundraprocentig säkerhet inte går att nå, och använder detta som argument för sina egna, oftast extremt osannolika, hypoteser. Osäkerheten kring vattnets väg används således som argument för att vattnet på det nedersta passagerardäcket kan ha haft ett annat ursprung, förslagsvis ett hål under vattenlinjen. Att ett sådant kunde finnas framkastades tidigt av människor som blivit övertygade om att Estonia sjönk osedvanligt snabbt. Sedan kunde idén om detta okända hål fogas samman med något av de cirka 40 spekulativa förslag på olycksorsaker som cirkulerade efter katastrofen.

Bisaker kan alltså leda till fantasieggande tankelekar och resonemang, men så länge de inte vidrör kärnfrågan – att vi redan vet varför fartyget sjönk – är de irrelevanta.

4. Omvänd bevisbörda

En av de viktigaste grundreglerna för rationellt tänkande är att det alltid åligger den som framför ett påstående att leda påståendet i bevis. Detta allmänt vedertagna förhållningssätt ignoreras dock av konspirationsteoretiker, som istället placerar bevisbördan hos den som argumenterar emot: Hur vet du att det inte finns ett hål under vattenlinjen? Hur vet du att myndigheterna inte har mörkat den egentliga olycksorsaken?

Den som går i fällan hamnar snart i en återvändsgränd, eftersom det ofta är omöjligt att bevisa vad som inte finns. Det är exempelvis omöjligt att bevisa att det inte finns osynliga tomtar i Sveriges skogar, eller att alla världens makthavare inte ingår i en gigantisk konspiration. Men det betyder inte att påståenden om tomtar och världskonspirationer är sannolika.

Kom därför ihåg vem som är svaret skyldig. Det är den som hävdar att den verkliga orsaken till Estoniaolyckan har hemlighållits som måste bevisa det påståendet. Kräv en förklaring: Vilka ingår i denna transnationella konspiration? Vilka resurser har den till sitt förfogande? Hur kan den utöva kontroll över så många människor? Hur har den lyckats hemlighålla sin verksamhet under så många år?

5. Ad hoc-hypoteser

Det finns inga vittnesuppgifter som talar för att Estonia krockade med ett fartyg. De närliggande färjor som följde henne på radar såg inga skepp i närheten och i nödradiotrafiken nämndes ingen kollision. Lösningen för den som ändå vill framhålla kollisionsteorin är att konstruera en så kallad ad hoc-hypotes: Estonia kolliderade med ett osynligt fartyg.

En ad hoc-hypotes är ett slags stödargument som endast tillkommer för att förhindra att en tidigare hypotes falsifieras och faller sönder. Problemet med dem är att de sällan håller för en egen prövning, och därför behöver nya ad hoc-hypoteser för att inte falla samman. Idén att en ubåt kolliderat med Estonia utgör inget undantag.

De ubåtar som fanns i Östersjön var väsentligt mindre än Estonia och borde därför ha vållats avsevärda skador vid en ramning. Dessutom hade de något i fören som man ogärna rammar fartyg med: torpedtuber. Inga uppgifter talar för att någon Östersjöubåt förlist eller demolerats vid tiden för Estoniakatastrofen.

I Henrik Evertssons dokumentärserie Estonia – fyndet som ändrar allt staplas ad hoc-hypoteserna på varandra. Han finner en skada på en yta av skrovet som tidigare vilat mot bottnen, men filmar inte – så vitt känt – den intilliggande bottnen för att se om där finns sten eller berg som matchar skadan. Att sådana stenformationer torde finnas framgår av de geologiska undersökningar som gjordes under det avbrutna övertäckningsprojektet 1995–1996. I dokumentationen från Nordic Marine Geotechnics syns en uppskjutande rygg av hårdare bottenmaterial med skrovkontakt just där hålet hittades. Under de förnyade undersökningar som gjordes i somras, ironiskt nog som en följd av den uppmärksamhet Evertssons dokumentär vållade, bekräftades saken: på sonarbilderna som presenterats av Statens haverikommission syns inte bara stora stenblock utan även »berg i dagen« invid vraket.

Men Evertsson är inte intresserad av logiska förklaringar. I dokumentären uppvisas ett irrelevant dokument – det härstammar från företaget Rockwaters tidiga rapport om möjligheten att bärga färjan, med andra ord innan de geologiska undersökningarna utfördes – där det generella bottenunderlaget beskrivs som lera. Med den saken avklarad drar han ubåtskortet, trots att det beramade hålet befinner sig cirka två meter över Estonias vattenlinje.

För att få ihop den argumentationen krävs ytterligare en ad hoc-hypotes: antingen att kollisionen inträffat när färjan redan hade slagsida, det vill säga drabbades av två katastrofer samtidigt, eller att ubåten på något vis ridit på vågorna. Men inte heller den hypotesen leder någon vart. Evertssons egen dokumentation av skrovskadan visar en ingångsvinkel snett akterifrån, vilket faller sig naturligt om man betänker att Estonia slog i botten med aktern före och sedan föll framåt innan hon slog emot diverse objekt. För att en ubåt ska kunna vålla skadan krävs däremot att ubåten körde avsevärt mycket snabbare än Estonia – som färdades med 14,5 knop – och sedan rammade henne snett från sidan, i ovädret, utan att efterlämna några skrapmärken. Så snabba ubåtar finns inte.

Icke desto mindre utsåg juryn för Stora journalistpriset Evertssons skapelse till Årets avslöjande. När utnämningen kritiserades försvarade sig flera jurymedlemmar med att han oavsett vilket hade upptäckt ett tidigare okänt hål i vraket, vilket ansågs vara en bragd i sig. Men inte heller detta ad hoc-argument tål en prövning.

Hålet hittades som sagt på en yta som tidigare vilat mot bottnen, och kunde därför inte observeras innan vraket vridit sig ur sitt viloläge. Vem som än hade varit kallsinnig nog att bryta mot gravfriden hade upptäckt hålet och att förklaringen är trivial.

6. Cirkelresonemang

Som en följd av den kataklysm Estland precis genomlevt – självständighet till följd av Sovjetunionens sammanbrott – präglades landet 1994 av nybyggaranda och allmän oreda. I denna miljö där ingenting var säkert och allt var möjligt florerade en okontrollerad ryktesspridning efter Estoniakatastrofen. Bland påståendena fanns vissa med koppling till Estonias möjliga last (se »De bortvalda«, Filter #82), som sades ha rymt alltifrån ett större knarkparti till en liten kärnreaktor eller den begärliga metallen kobolt. Att vissa rykten närdes av verkliga händelser är uppenbart: bland annat smugglade den svenska militära underrättelsetjänsten kvarlämnad rysk militärelektronik i civila bilar ombord på Estonia vid åtminstone två tillfällen, och i flottbasen Paldiski – hemort för den kärnreaktor som felaktigt påstods ha stulits – bedrev Must ett annat hemligt projekt. Andra nationer ägnade sig säkerligen åt egna operationer. Oavsett vilket kokades det hela ner till en eller flera mystiska lastbilar som sades ha rullat ombord på färjan.

Eftersom allt talade för att Estonia sänkts av konstruktionsfel i kombination med väderlek begränsades haverikommissionen JAIC:s intresse för lasten till huruvida den varit säkert surrad. Likt alla haverikommissioner var dess syfte nämligen att utreda olycksorsaken samt ge rekommendationer som förhindrade att saken upprepades, inte att utkräva ansvar eller utreda brott. Sådant är det upp till åklagare, polis och försäkringsbolag att ta tag i. Mycket riktigt så undersökte den estniska polisen diverse påståenden om Estonias last, men så vitt känt utan att någonsin finna belägg för att något anmärkningsvärt fraktats på olycksnatten.

Värt att hålla i minnet: även om polisen mot all förmodan funnit att 100 militärgröna lastbilar befunnits på bildäck, fanns inget som talade för att lasten hade med olyckan att göra.

2004 berättade en svensk tulltjänsteman i SVT:s Uppdrag Granskning om två diskreta Must-transporter som skett veckorna före förlisningen. Inga uppgifter pekade mot att samma sak hänt olycksnatten, men avslöjandet väckte likväl enorm uppmärksamhet eftersom många oavsett vilket såg det som en bekräftelse på att Estonia fraktat smuggelgods just olycksnatten, vilket i sin tur ansågs bekräfta både ryktesspridningen och tanken att den egentliga förlisningsorsaken hade mörkats. Detta slags tankefel kallas för cirkelresonemang.

Saken upprepades när Sara Hedrenius 26 år efter katastrofen berättade i Evertssons dokumentär att hon mindes militära lastbilar som rullat ombord precis före avgång. Hedrenius frågade sig även varför ingen annan hade sett dem, och det enklaste svaret är att inga militärlastbilar funnits att se. Åtta identifierade och levande personer befann sig vid Estonias lastramp precis före avgång och ingen av dem har någonsin vittnat om några militärlastbilar, tvärtom har fyra av dem vittnat offentligt om motsatsen. Allt talar alltså för att Hedrenius drabbats av ett så kallat falskt minne, där en eventuell observation av den lastbil med mjölkpulver som rullade sist ombord på färjan gradvis har korrumperats av vad hon läst och hört på andra håll: ryktena skapar minnet, som i sin tur »bekräftar« ryktet, alltså ännu ett cirkelresonemang.

Istället för att berätta för Hedrenius – eller TV-tittarna – om de vittnesmål som motsäger hennes berättelse, korsklipper Evertsson henne med en före detta estnisk kriminalkommissarie som med hänvisning till »utredningsmappar han kommit i kontakt med« målar upp en historia som inbegriper både det estniska hemvärnet och topphemlig rysk militärelektronik. Cirkelresonemang lagras alltså på cirkelresonemang: att ett rykte har utretts bevisar naturligtvis bara att ryktet har utretts.

7. Brott mot fysikens lagar

Skrönan om militärlastbilarna går hand i handske med en i Sverige lika välspridd teori om att någon resursstark organisation direkt efter förlisningen varit nere vid vraket för att vittja det på dess förmodat hemliga last [se »Lars Ångström om de avsågade räckena«]. Idén vilar främst på spekulativa tolkningar av filmade detaljer tillhörande rampen in till bildäck, vilka sedan länge har vederlagts av Nationellt forensiskt centrum. Men redan grundskolefysik hade räckt för att avfärda saken.

Under sjunkförloppet flöt Estonia ett tag på sidan i 90 graders vinkel, för att sedan falla och slå mot bottnen med aktern före, innan hon slutligen landade på snedden med kölsidan upp. Det säger sig självt att allt på bildäck tumlades runt och slungades akterut och under processen förvandlades till en förvriden röra av metall, glas och plast. Detta faktum ledde till att de dykare som undersökte vraket hösten 1994 anmodades att undvika bildäcket, eftersom det ansågs för farligt att beträda. Därtill saknade JAIC, som sagt, anledning att undersöka lasten. I somras publicerade för övrigt Statens haverikommission nytagna bilder som visade bildäcket sett från fören: det är som att titta ner i en skorsten; ett tomt hål tonas ut i ett suddigt mörker.

Att någon – med hjälp av något slags okänd ubåt med stor lastkapacitet – omedelbart skulle ha tagit sig in på Estonias bildäck för att tömma det på en specifik last, eller till och med flera militärlastbilar, är alltså en rent verklighetsfrämmande tanke.

8. Frånvaro av bevis

Inom vetenskapsteorin finns en princip som hållit streck sedan 1300-talet: Ockhams rakkniv. Denna stipulerar att i valet mellan flera olika förklaringar till ett fenomen så bör man utesluta den enklaste innan man prövar mer komplexa förklaringar. Den franska 1700-talsmatematikern Pierre-Simon Laplace vässade maximen ytterligare ett snäpp: »Ju mer extraordinär en uppgift är, desto större stöd krävs i form av bevisning.« Mot slutet av 1900-talet fann den så sin koncentrerade slutform, myntad av astronomen Carl Sagan: »Extraordinära påståenden kräver extraordinära bevis.«

I praktiken innebär det att den som vill lansera mer komplexa förklaringar till att Estonia sjönk först måste visa att den enklaste förklaringen – att fartyget förliste till följd av materialfel, hårt väder och otillräckliga motåtgärder – inte kan förklara förloppet. Först därefter är det rimligt att sväva ut i teorier som inbegriper en hemlig last, en okänd undervattensoperation, en dold konspiration och en flera decennier lång mörkläggningsoperation. Men då är också beviskraven extra höga.

Estoniakatastrofen har, likt andra stora katastrofer, ett otal smådetaljer som präglas av ovisshet. Detta har konspirationsteoretiker hänsynslöst eller aningslöst utnyttjat för att framställa vansinniga teorier som så troliga att till och med delar av den svenska journalistkåren låtit sig luras. För att lyckas med detta har man använt sig av snart sagt alla tankevurpor som vetenskapsteorin satt namn på.

Vad gäller kärnfrågan har de som hävdar att Estonia sjönk av en annan orsak än den vedertagna, trots 27 år av enträgna ansträngningar, endast lyckats presentera intellektuellt snömos.

Här hittar du alla artiklar och poddavsnitt vi producerat om Estonia och konspirationerna.

Artikeln publicerades 24 september 2021 och är skriven av .

Annons