Är Skandiamannen verkligen gärningsmannen?

Alla tillgängliga fakta talar för att så är fallet: han befinner sig bevisligen på brottsplatsen, både generella och specifika vittnesuppgifter om mördaren stämmer in på honom, han lämnar själv en uppgift från brottsplatsen som bara gärningsmannen kan känna till och han ljuger om vad han gjort under kvällen. Det var därför Palmeutredarna startade en förundersökning mot honom i juni 1986 och det är därför det är så viktigt att åklagaren Krister Petersson och utredarna nu tagit upp utredningen igen – för att en gång för alla slå fast huruvida han kan bindas till brottet.

Varför lades utredningen mot honom ner?

Våren 1986 ansåg utredarna att Skandiamannen inte var en trovärdig person, man såg honom som en mytoman. Han stämde även dåligt in på personer man inledningsvis såg som tänkbara gärningsmän: organiserade terrorister eller högerextremister. Mer specifikt gjordes en summarisk och felaktigt genomförd utredning av honom i februari 1987 som blev tungan på vågen. Han kom att avföras som »varande« på brottsplatsen.

Varför har han inte utretts igen då?

När han avfördes kom det beslutet att gälla, trots att alla frågetecken som kvarstod runt honom. Man visste helt enkelt inte vad han hade gjort. Men eftersom det utretts om han varit närvarande på brottsplatsen ifrågasattes aldrig beslutet att avföra honom från utredningen. Skandiamannen »diskades av« och fördes aldrig upp som ett ärende till Palmeåklagarna att ta ställning till. Det har skett först nu, mer än 30 år senare.

Var ligger polisens ansvar i det här?

Först och främst ansvarar Hans Holmér. Det var under hans tid han som Skandiamannen plockades upp för utredning, lades på is och slutligen avfördes från utredningen.

Hans Holmér såg Skandiamannen som en knepig person som bara lade sig i och försvårade utredningen. Han kunde inte se honom som en tänkbar gärningsman, trots att chefer på våldsroteln ville utreda Skandiamannen. Istället valde Holmér det spår han själv fastnat för: PKK.

Hans Holmér hade ingen erfarenhet av mordutredningar och spaningsmord – det visade sig tydligt i fallet med Skandiamannen.

Likaledes gagnades Skandiamannen av polismyndighetens lamslagna åtgärder direkt efter mordet: vittnen förhördes summariskt och i flera fall först lång tid efter mordet. Även de förhören var i många fall bristfälliga och någon egentlig analys av vittnesuppgifterna och mördarens signalement genomfördes inledningsvis inte. Den så kallade fantombilden, som släpptes sex dagar efter mordet, skapade ytterligare förvirring.

Varför började man ändå utreda Skandiamannen?

De erfarna utredarna på våldsroteln med framförallt spaningschefen Arne Irvell i spetsen såg att det var något skumt med honom – han ljög ju om allt han varit med om. Irvell startade en diskret utredning med hjälp av en före detta polis och utredare inne på Skandia, Per Häggström.

Häggström gjorde bra ifrån sig, resultatet förstärkte misstankarna och gjorde Arne Irvell starkt optimistisk. I en kvällstidning dagen innan sin pensionering lät han förstå att mordet snart borde vara uppklarat – att Skandiamannen skulle utredas ordentligt tog han som en självklarhet.

Kan inte Skandiamannen bara hållit sig i närheten av brottsplatsen, sett allting på avstånd och sedan gått fram och sett vad som skett?

Det finns inget i förundersökningsprotokollen som stödjer att han varit i närheten. Och på själva brottsplatsen har han inte varit efter skottögonblicket, enligt de vittnen som tillfrågats. Liksom kommissarie Gösta Söderström som var första polis på plats. Det var få personer på brottsplatsen, han kunde inte försvinna i mängden.

När Palmeutredarna försökte lösa problemet med vad Skandiamannen hade gjort på brottsplatsen, försökte man koppla ihop honom med ett annat brottsplatsvittne, Lars Jeppsson.

Tanken var att de skulle ha känt varandra och haft anledning att träffas i korsningen Tunnelgatan-Sveavägen. Den förklaringen höll inte, men kom ändå att leva kvar länge i »korridorsnacket« på Polishuset.

Men utredarna tog alltså ändå en sista titt på honom i början av 1987. Vad gick fel då?

Till att börja med fastnade man för att han kunde plocka ut bilder på fyra personer som de facto befunnit sig på brottsplatsen efter mordet. Men i ett fall hade han fel och i två fall rörde det sig om personer som medverkat i media, och att Skandiamannen samlade på medieuppgifter om Palmemordet är bekräftat från flera källor. Den fjärde personen han identifierade gav han en felaktig beskrivning av hur han uppträdde på brottsplatsen.

Därtill tolkade polisen ett brottsplatsvittnes beskrivning av en person som rörde sig på Sveavägen minuterna efter mordet som överensstämmande med Skandiamannen. Där hade de fel: den beskrivna personen var ett annat brottsplatsvittne.

Sist, men inte minst, ombads ett brottsplatsvittne studera en bild på Skandiamannen för att avgöra om han var identisk med den flyende gärningsmannen. Hon kommenterade sju specifika detaljer i signalementet varav fem stämde överens med Skandiamannen. En invändning gällde den rock gärningsmannen burit, och där menade vittnet att rocken på den bild hon förevisades var grövre än den hon sett på gärningsmannen. Men misstaget var polisens. De hade valt ut en bild där Skandiamannen bar en rock som var både tjockare och längre än den rock han enligt egna och andras uppgifter burit under mordkvällen.

Trots att Nieminens minnesbild stämde väl in på Skandiamannen på fem av sju punkter ansåg ansvariga utredare det konstaterat att det INTE var Skandiamannen hon mött. Och även på en sjätte punkt, den viktiga detaljen med rocken, pekade hon alltså ut Skandiamannen även om utredarna inte begrep det.

Hur lyder då de nya uppgifter som fått Filter att publicera och dagens Palmespanare att utreda honom på nytt?

En viktig pusselbit var att dagens utredare släppte material som möjliggjorde en granskning av avförandet av Skandiamannen från utredningen. När det visade sig felaktigt på samtliga punkter, vilka redovisats ovan, framstod han per automatik som den mest sannolika gärningsmannen utifrån redan kända fakta.

Därtill kom ett antal upplysningar som Thomas Pettersson kunde bidra med tack vare sin tolv år långa research: Skandiamannens personliga motiv och egenskaper, att han varit berusad under mordkvällen samt att han stämde skrämmande väl in på den Gärningsmannaprofil och analys av brottet som rikskriminalen presenterade 1994.

Men allra viktigast var upptäckten att en nära vän till Skandiamannen samlade på revolvrar och att han därmed hade tillgång till vapen av den sort som är aktuell för Palmeutredarna. Dessa vapen har tidigare varit okända. Sist, men inte minst, visade han sig ha ett förflutet som aktiv i en skytteförening.

Läs del 1 av Thomas Petterssons reportage »Den osannolika mördaren« här.

Övriga delar, inklusive källhänvisningar och noter, finner du här.