På väg till jobbet i morse lyssnade jag som vanligt på P1. Och, som vanligt, innehöll Ekonyheterna ett inslag om en sprängning under natten. Det är konstigt vad man vänjer sig vid.
En som försöker motverka den här känslan av vardaglighet kring våldsdåd är journalisten Diamant Salihu. Med sin bok Tills alla dör satte han för första gången ansikten på människorna bakom gängkonflikten i Järvaområdet. I vår är han aktuell med en ny bok på samma tema, När ingen lyssnar, och jag porträtterar honom i kommande Filternummer. Han säger att han vill fortsätta att berätta om gängkriminaliteten på nya sätt, så att »folk bryr sig om att det dör unga killar«.
Jag följde med Diamant Salihu till Attunda tingsrätt, där sex unga män stod åtalade för »mord m m«. Det var Alla hjärtans dag, och saken gällde mordet på den 12-åriga flickan Adriana som dog en sommarnatt 2020 av en missriktad kula vid McDonald’s. På förmiddagen vittnade Adrianas jämnåriga kompisar som haft sällskap med henne på mordnatten, två barn som sett sin vän dö. Även Adrianas pappa hördes, som sa att han fått information om vilka som skjutit, men att han inte kunde berätta från vem –de skulle ändå inte vittna, och nämnde han deras namn försatte han både dem och sig själv i fara.
På eftermiddagen hördes en av de åtalade. Han inledde med ett långt anförande, där han beklagade Adrianas död och hävdade sin oskuld. Han var iklädd skjorta och använde ord som »sociolekt«. Åklagaren undrade hur det kom sig att han, som tagit studenten från det naturvetenskapliga programmet med höga betyg, nu var kriminell. Den åtalade spottade fram: »För att jag är dum i huvudet!«
