Läs mer om dokumentären Hatet
Vi på Filter har publicerat ytterligare två artiklar om SVT:s dokumentärserie Hatet. Dels en stor intervju med journalisten bakom granskningen, Bo-Göran Bodin, där han berättar om arbetet med dokumentären och vad han anser om debatten som efterföljt den.
Dessutom har Mattias Göransson skrivit en artikel där han, med anledning av att Joakim Lundell nu sagt att hans traumatiska hågkomster uppkom först vid 31 års ålder, pratar med några av landets främsta experter på bortträngda minnen – och det mest kända exemplet på riskerna med fenomenet, Sture Bergwall.
Skribenterna Lisa Magnusson och Anna Gullberg på Dagens Nyheter respektive Expressen – och många med dem – är arga på SVT.
I Dokument inifrån granskar nämligen den garvade grävaren Bo-Göran Bodin, tillsammans med reportrarna Linnea Burén och Filterbekantingen Marcus Lundblad-Joons, vårt lands kanske största influerare: Joakim Lundell.
Efter att under namnet »Jockiboi« ha gjort sig känd som gränslös dokusåpaprofil och bloggare, tog han 2017 klivet in i finrummet med självbiografin Monster, där han målade upp en djupt tragisk uppväxt. Det fanns inte en morgonsoffa eller kultursida som inte intervjuade honom om den psykiska och fysiska misshandel han hade utsatts för av sin missbrukande mamma. Sedan dess har Lundell återkommit till ämnet om och om igen – i sitt sommarprat, i TV4-dokumentären Joakim – ett övergivet barn och i SVT-serien Hudlös om unga människor som överkommit tuffa motgångar.
I den första delen av tre visar Dokument inifrån dock att de traumatiska händelser som Lundell öppet berättat om inte är dokumenterade i de journaler från Bup och Socialtjänsten som han själv återkommande hänvisat till. »Skenhängning, elstötar, monsterinsekter, missbruksutlösta vanföreställningar – allt det som Joakim så målande berättat om – ingenstans finns det beskrivet«, säger Bo-Göran Bodin i Hatet.
Efter att avsnittet sänts skrev DN:s Lisa Magnusson att dokumentären gjorde henne »illa till mods«: »Ingen kan säkert veta något om en barndom – utom de som var där. Och till dem ska vi lyssna varsamt.«
»Låt åttaårige Joakim vara, SVT«, klagade Anna Gullberg på samma sätt i Expressen och menade att Hatet utgör en backlash för alla »utsatta barn som faktiskt vågar göra sina röster hörda«.
Utöver det snedtänkta i att man inte får misstänkliggöra barns berättelser – som Filter skrivit om upprepade gånger är barn de sämsta vittnena som finns – är Magnussons och Gullbergs argumentation dubbelt knasig. Joakim Lundell berättade som sagt om de påstådda övergreppen först när han släppte Monster på sin 32-årsdag. Det är alltså inte en åttaårings trauman som ifrågasätts, utan en vuxen människa som kapitaliserat på sina utsagor; Monster har exempelvis sålt i 200 000 exemplar.
»SVT har inga bevis« för att Lundell faktiskt ljuger, skriver Magnusson också – medan psykologen David Waskuri i en intervju med Expressen påtalar: »Att något inte finns dokumenterat i en journal betyder inte att det inte har hänt.« Men bevisbördan bör rimligen vara den omvända: det är Joakim Lundell som anklagat sin mamma för misshandel – och som själv hävdat att han har stöd för denna just i myndigheternas dokumentation.
Dokument inifrån visar även att såväl medier som bokförlag underlåtit sig att faktiskt kontrollera källorna. Förlaget Forum slår ifrån sig kritiken med att »författaren är juridiskt ansvarig för texten« och att Monster »inte är ett journalistiskt reportage utan Joakim Lundells egen berättelse« – »det är premissen för hela boken och utgivningsbeslutet«.
Vad den sortens slappa inställning till faktakontroll kan få för konsekvenser erfor jag själv när jag granskade amerikanen Manuel Knight – som föreläste, sommarpratade och framträdde i TV med sin berättelse om att han var en psykolog och före detta elitsoldat som deltagit i tre krig. Varenda redaktion och uppdragsgivare hade förutsatt att de som tidigare intervjuat eller anlitat Knight hade kontrollerat uppgifterna, varför hans påhittade historia fick stå oemotsagd i 20 års tid.
På samma sätt har Joakim Lundell obestritt fått upprepa sina påståenden, i dokumentärer, Youtubevideor och intervjuer – tills nu. Ska man vara arg på något, är det på att det tog så lång tid för någon att faktiskt göra jobbet.
