Foto: Magnus Bergström Retusch: Jussi Öhrvall

Fula fiskar

Sportfiskaren Mikael Frödin är dömd till fängelse för att ha filmat några laxar. Vad är det den norska laxindustrin absolut inte vill att du ska få veta?

det norska kustsamhället Alta börjar halvön som leder till Nordkap, Europas nordligaste spets. Därefter: Barents hav och de eviga isvidderna.

I den bråddjupa Altafjorden, omgiven av höga berg och världsarvslistade hällristningar, guppar laxodlingsindustrins enorma nätkassar som svarta rockringar vid ytan; här utfodras miljontals laxar tills de blir slaktfärdiga. In över land slingrar sig den nästan 25 mil långa Altaälven med sitt världsberömda vildlaxfiske bland Finnmarkens flacka fjäll.

Hit anlände journalisten och sportfiskaren Mikael Frödin i mitten av sommaren 2017. Som så ofta förr skulle han coacha långväga besökare som sökt sig till Alta för fiskets skull. Uppdragsgivare den här gången: den 78-årige miljardären Yvon Chouinard, grundare av friluftsföretaget Patagonia och världsberömd miljöaktivist.

Annons

Chouinard landade på Alta flygplats tillsammans med flera andra Patagoniahöjdare och ett amerikanskt filmteam. De första dagarna tillbringade sällskapet vid Altaälven, där Frödin tog dem till några av de mest eftertraktade fiskesträckorna. Redan efter ett dygn hade gruppen fångat ett dussin vildlaxar enligt principen »catch and release«, som innebär att fisken krokas av och återförs till vattnet efter fångst. En och annan öring tog gruppen däremot med sig och tillredde över öppen eld om kvällarna. »Det här är bättre än de vita dukarna inne i stan«, konstaterade Chouinard.

Yvon Chouinard och Mikael Frödin vid flugfiskelägret längs Altaälven. Frödins rekord, en lax på 22,9 kilo, slogs inte den här gången. Foto: Ben Moon

Inte bara fisket hade tagit Frödin och amerikanerna till Nordnorge – syftet med expeditionen var framför allt att dokumentera laxindustrins påverkan på ekosystemet. Efter åtta dygn längs älven gav sig därför gruppen av till en småbåtshamn några kilometer söder om Alta, och förmiddagen den 21 juli puttrade de ut i Altafjorden.

Regnet piskade ner i motorbåten samtidigt som de tog sikte mot det mål Mikael Frödin hade valt: en laxodlingsstation tillhörande Grieg Seafood, ett världsledande fiskodlingsföretag som producerar 800 000 måltider om dagen. Här göddes hundratusentals instängda laxar i kassar under vattnet. Frödin hade fått nys om att en enda kasse på stationen innehöll uppåt 70 000 slaktfärdiga fiskar.

Låga, täta moln låg som ett täcke över bergen när de lade till ett par hundra meter från stationen. Det är förbjudet att färdas med båt närmare än 100 meter från anläggningen, och ytterligare ett förbud stipulerar att ingen får vara närmare än 20 meter från stationen utan tillstånd. Det senare var Mikael Frödin väl medveten om att han måste bryta. Han trädde på sig sin svarta våtdräkt, bröt vattenytan och tog sats mot en av nätkassarna. Om någon upptäckte honom nu skulle han bara fortsätta. Det hade de kommit överens om.

Laxodlingsanläggning i den nordnorska Altafjorden. Foto: Ben Moon

Varje simtag krävde en kraftsamling i det iskalla fjordvattnet. Frödin hade tänkt filma fiskarna genom odlingskassens nät men upptäckte att det var alltför täckt av sjögräs, tång och alger. Istället hävde han sig upp på den relingsförsedda gummiplattform som omringade odlingskassen. Där var risken för upptäckt betydligt större än nere i det mörka vattnet, men han hade knappast något val.

Frödin lutade sig mot relingen och kunde se rakt ner i kassen. Han trodde knappt sina ögon. Laxar var täckta av svampangrepp och stora köttsår. Vissa var hårt uppätna av lus, andra saknade gällock och ryggfenor. Några hade skolios med krökta ryggrader.

En medelstor laxodlingsanläggning producerar årligen ungefär lika mycket avföring som hela Oslo. Totalt producerar de norska laxodlingarna cirka 670 000 ton skit som packas i metertjocka lager under kassarna och tvingar bort de arter som normalt lever där. Foto: Ben Moon

– Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, säger han. Men det här var jävligare än vad jag någonsin kunnat ana. Jag såg fler sjuka fiskar än vad jag såg friska.

Ingen noterade hans närvaro och snart fick han sällskap av det amerikanska filmteamet. De filmade och fotograferade fiskarna i över en timme innan de självmant simmade tillbaka till båten. Gruppen gav sig av lika obemärkt som den hade kommit.

Filmteamet hade fått bekräftat vad de befarat: laxarna var sjuka, och nu var det dokumenterat.

Några dagar senare skingrades sällskapet. Frödin tog flyget till Sverige och amerikanerna vände hemåt med material som skulle utgöra en viktig pusselbit i en framtida dokumentärfilm.

För Mikael Frödin handlar aktionen om mer än att avslöja dålig djurhållning. Han ser laxodlingarna som boven i ett drama som rör hela ekosystemet. Foto: Toni Corenius

Hemma i Knivsta kände Frödin frustration över vad han sett. På sin egen Facebooksida, med över 10 000 fiskintresserade följare, lade han ut några av bilderna från odlingskassen och skrev: »Att fisken skulle se så sjuk ut och att det skulle vara så vidrigt var värre än mina värsta farhågor. Undra vad som hade hänt om detta pågick ovanför ytan!? Vad ni än gör – ÄT INTE ODLAD NORSK LAX!«

Inlägget delades över 600 gånger och Frödins utbrott spreds i såväl svenska som internationella fiskemagasin. Några månader senare fick han ett brev med posten. Grieg Seafood hade sett hans bilder på nätet och anmält honom för olaga intrång – nu var han kallad till förhör hos Uppsalapolisen.

I november 2018 trängdes så norsk press med representanter för fiskbranschen och olika miljöorganisationer i Alta tingrett för att följa förhandlingen mellan den norska staten och den 57-årige sportfiskaren. Vid sin sida hade Frödin en av Norges mest omtalade jurister, 45-årige Svein Holden, som bland annat varit åklagare vid rättegången mot Anders Behring Breivik.

Annons

I rätten sade Grieg Seafoods representant att Frödin borde ha frågat om lov, och att de gärna bjuder in journalister till anläggningen. Men nu gjorde han inte det och olaga intrång är olaga intrång.

Frödins advokat Holden hävdade att intrånget var en journalistisk handling som utgjorde en räddningsaktion: detta var enda sättet att avslöja ett missförhållande. Därför menade han att den måste vägas mot den fara som industrin utgör för laxarna, och vara straffri enligt de norska nödrättsbestämmelserna.

»Ett PR-stunt« menade domarna och dömde Frödin till 24 dagar i fängelse alternativt 12 000 kronor i böter.

97 PROCENT

av den lax vi äter i Sverige är odlad och norsk.

År 1969 kunde norrmännen följa i direktsändning hur kung Olav tog emot en glasburk med den första oljan från Ekofiskfältet, Nordsjöns största oljefyndighet som upptäckts utanför Stavanger. Oljan skulle bli Norges viktigaste exportvara, bli omnämnd som »det svarta guldet« och förvandla den karga fiskenationen till en av världens rikaste.

I skuggan av oljeindustrins framfart förändrades även den näring som tidigare utgjort landets livsnerv. I Hitra, en liten kommun utanför Trondheim, satte bröderna Sivert och Ove Grøntvedt ut burar som de fyllde med 20 000 laxyngel. Den djupa fjorden, med sina växlande strömningar och sin blandning av salt- och sötvatten, erbjöd perfekta förhållanden för laxarna, som snabbt blev slaktfärdiga.

Världens första industriella laxanläggning gav vinst redan första året och längs hela den norska kusten hakade snart fler pionjärer på. Entreprenörerna samarbetade tätt med myndigheterna och forskarsamhället och i början av 1970-talet ökade produktionen av odlad lax med 40 procent om året.

År 2000, 30 år efter att bröderna Grøntvedt dragit igång, producerade Norge 350 000 ton odlad lax och dominerade världsmarknaden tillsammans med Chile. Vid samma tid uppmärksammades att det industrialiserade fisket med bottentrålar hade minskat de viktigaste matfiskbestånden med uppemot 90 procent. Nio av tio fiskar över 50 centimeter var helt enkelt borta – det gällde tonfisk och svärdfisk, men även skandinaviska arter som torsk, vildlax och hälleflundra.

När allt fler fisksorter hotades av utfiskning utmålades den odlade laxen som det rätta valet för den medvetna konsumenten. »För att få ett kilo lax krävs endast ett kilo marint foder«, sade representanter från laxindustrin, och budskapet fördes fram genom stora kampanjer.

Det var inte sant. Istället krävde uppfödandet av ett kilo slaktfärdig lax 2,5–3 kilo foder, som bestod av fiskar i de lägre bestånden som makrill, sill och inte minst chilensk ansjovis. Småfisken maldes, pressades och kokades ner till fiskmjöl och fiskolja, som försåg laxarna högst upp i näringskedjan med protein och omega-3. Just omega-3-halten, med sina hälsobringande effekter, blev ett viktigt försäljningsargument.

Samtidigt ansamlades även andra ämnen i laxen: cancerogena dioxiner samt tungmetaller som kvicksilver och bly. 2005 stoppade Ryssland all import av norsk lax på grund av för höga kadmiumnivåer. De norska myndigheterna menade att ryssarna var felinformerade, men när Claudette Béthune på Nasjonalt institutt for ernærings og sjømatforskning, Nifes, undersökte saken upptäckte hon att de var något på spåren. Då blev hon av med sitt forskaruppdrag. I en norsk tidning anklagade hon den dåvarande norska fiskeriministern för påtryckningar och sina överordnade för försök att förfalska hennes resultat.

Uppfödarna slet med andra bekymmer. Den vilda laxen kläcks normalt i sötvattenbäckar, varpå den strävar hundratals mil genom öppna hav där den äter småfisk och växer till sig innan den simmar tillbaka till sin födelseplats för att fortplanta sig. Instängda på en begränsad yta med tiotusentals andra laxar drar de däremot till sig ett litet djur som kallas för laxlus. Odlingskassarna blev som lusfabriker och varje år dödades miljontals laxar av parasiten.

Emellanåt rev starka vindar och förbipasserande båtar dessutom upp hål i kassarna: enbart 2005 rymde över 700 000 laxar från norska odlingar. Utöver att de parade sig med sina vilda släktingar, vilket inverkade negativt på den genetiska mångfalden, förde de över laxlusen till vildlaxbeståndet – som snart hade halverats.

Därtill påverkade det intensiva foderfisket näringskedjan. Länge trodde man att det var omöjligt att radera ut småfisken, men mot slutet av 00-talet minskade även de lägre bestånden kraftigt. Internationella havsforskningsinstitutet påpekade att fisket var ohållbart och förordade sänkta kvoter. Norge satte sina egna kvoter, många gånger 50 procent över de rekommenderade, och 2008 konstaterade Havforskningsinstituttet att fisket av tobis och vitlinglyra, två vanligt förekommande sorter inom den norska foderindustrin, hade kollapsat. 95 procent av tobisbeståndet var borta.

Annons

En lax med trasiga ryggfenor. I det vilda hade den haft svårt att klara sig, men eftersom laxarna i kassodlingar inte behöver jaga mat kan även skadade individer överleva. Foto: Ben Moon

Lösningen blev att importera ännu mer foder från Sydamerika, i synnerhet Peru och Chile. För att inte fettet skulle härskna och explodera under de långa transporterna tillsattes etoxikin, ett gulbrunt, trögflytande ämne som används i däckindustrin där det förhindrar sprickbildning.

Redan på 70-talet hade försök med råttor visat att etoxikin kunde framkalla cancer i mage och njurar, och människor som kom i kontakt med ämnet rapporterade om hudutslag och allergier. Alina Błaszczyk vid universitetet i Lódź hade kommit fram till att det även kunde orsaka kromosomavvikelser, och kontaktades nu av Victoria Bohne vid Nifes i Norge.

Bohne hade fått bidrag från Forskningsrådet i Norge för att undersöka etoxikins biverkningar, och tillsammans med sin forskargrupp kom hon fram till att en enda måltid lax kunde överstiga WHO:s gränsvärden. Hon fann också att ämnet kunde tränga igenom blod-hjärnbarriären, det membran som skyddar vår hjärna mot giftiga ämnen, samt eventuellt framkalla cancer även hos människor. När hon ansökte om ytterligare forskningsbidrag avslogs hennes ansökan. Relationen mellan Bohne och Nifes blev allt frostigare och hennes resultat slutade publiceras på deras hemsida. Till slut sade hon upp sig.

Samtidigt debatterades riskerna med ämnet i flera EU-länder, och Tyskland införde en maxgräns för etoxikin i livsmedel, en gräns som all odlad norsk lax skulle överstiga.

I Fiskeridepartementets lokaler på Grubbegatan i centrala Oslo samlades representanter för laxnäringen för att diskutera följderna för den norska exporten. Sjømat Norge kontaktade etoxikinproducenterna för att be om deras dokumentation om ämnets skadeverkningar. Att de saknade sådan dokumentation öppnade för en retorisk undanmanöver, och icke-beskedet ledde till att Nifes i sin tur försäkrade det norska livsmedelsverket att etoxikin inte utgjorde någon fara för konsumenten. Det norska livsmedelsverket skickade vidare beskedet till det tyska livsmedelsverket, som litade på sina norska kollegor. Tyskland behöll sin maxgräns – men gjorde ett undantag för fisk.

När det norska livsmedelsverket senare publicerade en databas med oönskade ämnen i sjömat var etoxikin inte med. All norsk forskning om ämnets skadeverkningar upphörde under några år.

Laxbranschen fortsatte växa alltmedan haven blev allt mer rensade på småfisk. Producenterna började därför växla över till vegetabiliskt foder, huvudsakligen brasiliansk soja. I Brasilien används å andra sidan bekämpningsmedlet endosulfan, ett insektsgift som kan påverka hormonbalansen hos människor och som är förbjudet i EU och på många andra håll.

Även endosulfanet ansamlades i laxen, varför norska myndigheter prompt beställde forskning som talade för att riskerna var överdrivna. EU gick med på att tiodubbla gränsvärdet för endosulfan i fiskfoder.

Beskedet var ytterst viktigt för Norge; som en följd av den globala finanskrisen hade oljepriset rasat. Under ett möte på Lerchendal gård i Trondheim 2012 formulerade representanter för sjömatsnäringen ett nytt mål för industrin: den skulle öka exportvärdet till 500 miljarder norska kronor år 2050.

En sexdubbling.

Året därpå proklamerade fiskeriminister Elisabeth Aspaker: »När produktionen av olja och gas är över kommer fiskbranschen att vara för evigt.«

39 000 TON

odlad norsk lax importerade Sverige 2017, vilket ger en snittkonsumtion på

4 KILO

per svensk

Mikael Frödin var tio år gammal när laxpionjärerna Grondvedt startade sin odlingsstation. Han växte upp i en akademikerfamilj i Uppsala, pappan var läkare och mamman lärare. Själv fann han sitt kall när den fiskeintresserade pappan tog med honom och hans två bröder för att meta abborre och gädda. Om de övriga familjemedlemmarna tröttnade drog Mikael bara ner kanoten i vattnet igen och fortsatte ensam.

Vid ett besök i Älvkarleby upptäckte han att de bastanta rovfiskar man kunde fånga i Dalälven var betydligt mer spännande än insjöfisk. Laxfiske med flugspö blev hans grej.

Under hans gymnasietid i början av 1980-talet ledde bygget av ett kraftverk i den nordnorska Altaälven till långvariga protester i vårt västra grannland. Eftersom den samiska byn Mazi skulle läggas under vatten slog samer upp kåtor och hungerstrejkade utanför Stortinget, och då även vildlaxens vandring uppför älven skulle påverkas fick de stöd av miljövänner och fiskeentusiaster. Mikael Frödin spred protestlistor i sin gymnasieskola och i sportfiskebutiker och fick veta att han var den svensk som lyckats samla in flest namn.

Planerna på att bli kemist lades åt sidan när en norsk företagare anställde Mikael som guide på en nyöppnad, exklusiv sportfiskeanläggning. Därefter tillbringade han vårarna och somrarna vid den norska älven Gaula utanför Trondheim, där han hjälpte amerikanska senatorer, Coca-cola-chefer och andra inflytelserika män och kvinnor att fiska lax. Resterande delar av året reste han jorden runt på jakt efter det ultimata fisket.

I Sverige blev Mikael Frödin, genom sin laxrapportering i sportfiskepressen, en sådan laxkännare att självaste Fiskeriverket bad honom om hjälp när myndigheten lade grunden för den svenska laxförvaltningen. Trots att han inte var någon vetenskapsman rymde hans journaler information om hur stigningen i älvarna såg ut och hur mycket fiske man kunde tillåta utan att bestånden utarmades för mycket.

Vid sidan av guidandet försörjde han sig på att utforma fiskeutrustning, leda SVT-programmet Vildmark fiske och skriva för några av världens mer ansedda sportfiskemagasin. Under sina expeditioner blev Mikael alltmer beklämd över laxindustrins avtryck på det ekologiska systemet. På Kolahalvön, hundratals mil från närmaste norska odlingsstation, drog han upp laxar som tveklöst härstammade från norska odlingar. I nordnorska Alta beklagade sig i sin tur kollegorna över att vildlaxen hade blivit mindre, svagare och alltmer lusäten, något Mikael själv kunde bekräfta när han gick till sina egna journaler. Av de 200 första laxar han fångat där, flera decennier tidigare, vägde den minsta åtta kilo. Numera bestod fångsten till 30 procent av laxar på fyra till sex kilo, fiskar med en genetisk förändring som inte hade där att göra.

[Kristina Furnes, kommunikationsansvarig på Grieg Seafood, påpekar att företaget tar problemet med smitningar på största allvar. Deras anläggning i Altafjorden har inte haft någon smitning sedan 2014 och resultatet av deras och andra odlares ansträngningar syns numera i Altaälven: där upptäcktes en enda odlad lax under 2017 och inte en enda 2018.]

När Frödin i mataffärerna möttes av högar med fettglänsande, vitrandiga laxar – i en vild lax syns knappt fettet – kunde han spontanpredika att det som låg där nog var det giftigaste livsmedlet i hela butiken, och som för allt i världen inte borde säljas till barn och gravida kvinnor.

– Då tittade folk konstigt på mig och trodde att jag var någon hysterisk vegan, säger han.

Laxlusen dödar tiotals miljoner odlade laxar och ställer till stora problem för producenterna. De olika bekämpningsmetoderna – kemikalier, varmvattenbehandling och mekanisk avlusning – riskerar också att skada fiskarna. Foto: Mikael Frödin

Mikael Frödins rykte som duktig och engagerad sportfiskare gjorde honom till förgrundsfigur för »The Scandinavian style«, ett sätt att fånga lax med flugor som anammats över hela världen. På så vis uppmärksammades han även av en flugfiskande miljardär på andra sidan jordklotet.

Yvon Chouinard började klättra i berg vid 14 års ålder, som medlem i Southern California Falconry Club. Kollektivet ägnade sig åt en egendomlig form av jaktsport: att fånga vilda djur med hjälp av tränade rovfåglar. Chouinard utvecklades till en formidabel friklättrare och eftersom den utrustning som fanns på 1950-talet var anpassad för bergsbestigning med rep och säkringar började han tillverka sin egen.

Under vintermånaderna smidde han verktyg hemma på föräldrarnas bakgård, vårarna och somrarna tillbringade han på nordamerikanska bergväggar. Från bilens baklucka sålde han egentillverkade tillbehör till andra klättrare för att överleva. Chouinards hantverksskicklighet gjorde att efterfrågan växte och med tiden utvecklade han starkare, lättare och mer funktionella verktyg. 1970 var Chouinard Equipment den största leverantören av klätterutrustning i USA.

1973 grundade Chouinard företaget Patagonia, som även tillverkade kläder och annan vildmarksutrustning. Utöver att växa till världens näst största friluftsföretag och göra Chouinard till mångmiljardär blev Patagonia ett medel för att sprida grundarens livsåskådning: företaget var exempelvis först i världen med att byta till enbart ekologisk bomull och tio procent av vinsten avsätts till miljöbevarande projekt. 2014 finansierade Patagonia dokumentärfilmen DamNation, om riskerna med kraftverksdammar, och 2017 låg man i startgroparna för nästa filmprojekt: Artifishal.

Mikael Frödin var redan konsult och »ambassadör« åt Patagonia när Chouinard undrade om han ville hjälpa filmbolaget med laxdokumentären. Erbjudandet var för bra för att tacka nej till, dessutom visste Mikael precis vart han skulle ta dokumentärfilmarna: Alta kände han utan och innan, och där hade själv kunnat följa industrins framfart.

När Mikael Frödin har vägt de fiskar han fångar släpps de. En femtedel av de vilda stammarna i norska fjordsystem befinner sig på gränsen till utrotning, enligt Norsk institutt for naturforskning. Foto: Toni Corenius

2012, samma år som begreppet sexdubblingen började spridas i norsk press, guppade 3 444 odlingskassar i fjordar från Oslo i söder till Kirkenes i nordost. Över en miljon ton färsk lax skickades till marknaden varje år.

Att förverkliga fiskeriministerns vision skulle inte bli lätt. Odlingarna släppte ifrån sig kemikalier, laxarnas avföring ledde till övergödning och allt färre kommuner gav tillstånd till nya satsningar. Ett av företagen försökte expandera i Bohuslän istället, men de svenska myndigheterna konstaterade kallsinnigt att odlingsmetoden var oförenlig med miljöbalken.

Dessutom tog laxlusen död på över 50 miljoner laxar om året, motsvarande runt 20 procent av produktionen. Uppemot fem miljarder norska kronor satsades årligen på att motverka parasiten – med allt starkare kemikalier som ingen visste konsekvenserna av.

För att få bukt med problemet sökte odlarna efter andra lösningar. En biologisk bekämpningsmetod blev att använda så kallad putsarfisk, som livnär sig på att äta lusen på laxen. Fiskar av gruppen läppfiskar började infångas med fartyg i norska och svenska vatten och tillföras till odlingarna. I takt med att metoden blev vanligare växte försäljningen av putsarfisk till en industri i sig, och ännu ett fiskbestånd började utarmas. De läppfiskar som inte åts upp av laxarna avled inom 18 månader av olika sjukdomar i odlingskassarna, jämfört med en livslängd i det fria på uppemot 15 år.

En av de ledande sjömatsproducenterna, Marine Harvest, försökte istället odla upp läppfisken berggylta i stora baljor på land. När berggyltan drabbades av blödningar, magrade och tappade fenor ombads forskaren Stein Mortensen undersöka saken. Han upptäckte att den odlade berggyltan drabbades av bakterieinfektioner, och när småfisken sedan skickades ut i laxodlingarna överfördes smittan till både den odlade och den vilda laxen. När det var dags för Mortensen att publicera sitt resultat fick han av misstag en kopia av ett mejl avsett för andra mottagare. Avsändaren var Marine Harvest: »Då får den gode Mortensen plats på den celebra listan över forskare som vi inte vill samarbeta med. Snacka om att skapa en negativ vinkling av en så positiv sak för näringen.« Mortensens rapport blev aldrig publicerad.

Kollegan Jérôme Ruzzin undersökte å sin sida hälsoeffekterna av miljögifter i fisk och skaldjur. Han kom fram till att de kunde motverka effekten av omega-3 och dessutom orsaka typ 2-diabetes. I färd med att resa till en internationell forskarkonferens i Seoul för att diskutera saken stoppades han av ledningen på Nifes, som menade att han hade viktigare saker att göra. Ruzzin erbjöd sig att offra semesterdagar och bekosta resan själv, men det hjälpte inte. Till veckomagasinet Morgenbladet sade han: »Intresset var stort i början eftersom Nifes var säkra på att fördelarna i fisken skulle övervinna nackdelarna med miljögifter […] men när resultatet visade någonting helt annat blev det problem. När jag prövade att ta upp det med avdelningschefen blev han förbannad, pekade på dörren och bad mig dra.«

Istället var det en barnläkare och en professor i barnmedicin som slutligen tog bladet från munnen. Våren 2013 slog Anne-Lise Bjørke Monsen och Bjørn Bolann på Haukelands universitetssjukhus i Bergen larm i kvällstidningen VG: »Barn bör inte äta odlad lax.« Deras studier visade att miljögifterna i lax kunde skada gravida samt överföras till spädbarn genom amningen. Dagbladet följde upp med att den som äter mer än två måltider fet fisk i veckan passerar gränsvärdena för flera miljögifter och att kvinnor i fertil ålder bör se upp.

Det norska Hälso- och omsorgsdepartementet avfärdade uppgifterna och publicerade ett lugnande meddelande på flera olika språk. Dock visade sig texten vara författad av Norges Sjømatråd – fiskbranschens egen lobbyorganisation.

Då fick det norska livsmedelsverket nog. De bad VKM, Vetenskapskomiteen for mat och miljø, att gå igenom all tillgänglig forskning om miljögifter i fet fisk. Det var dags att en gång för alla ge besked om den norska laxens hälsoeffekter.

Grafik: Erik Nylund

Medan VKM:s nytillsatta forskargrupp ägnade sig åt sitt uppdrag tog laxdebatten ny fart på grund av en fransk dokumentärfilm. Den visade att den odlade laxen innehöll giftiga ämnen och utmålade den norska fiskeriministern som korrupt eftersom hon hade intressen i näringen. Filmen sändes på France 2 i slutet av 2013 och ledde efterföljande år till ett kraftigt fall i exporten till Frankrike, en av Norges viktigaste sjömatsmarknader.

Strax före julen 2014, efter närmare arton månaders arbete, avlade så den norska forskargruppen sin rapport. VKM-rapporten, i vissa medier omnämnd som »nyårsgåvan till den norska laxindustrin«, slog fast att det saknades anledning för gravida att undvika fet fisk. Tvärtom kunde alla vuxna äta upp till 1,4 kilo, motsvarande nio måltider i veckan, innan de nådde gränsvärdena för miljögifter. »En festdag!« jublade kommunikationschefen för Norges Sjømatråd. Fiskeriministern sade: »Detta är en god dag för fisk- och skaldjursmarknaden.«

Parallellt med att VKM gick igenom redan befintliga studier utförde dessutom forskningsprojektet FINS en rad nya. Ansträngningen gick loss på hela 70 miljoner norska kronor och de medverkande hämtades från alla tänkbara institut. Bland annat lät Nifes förskoleelever och skolbarn äta fisk och framför allt odlad lax tre gånger i veckan under fyra månader. Undersökningen visade indikationer på positiva effekter på barnens kognitiva utveckling och prestationer.

Resultatet av de goda nyheterna lät inte vänta på sig: kilopriset sköt i höjden och 2015 exporterades norsk lax för cirka 50 miljarder, nytt rekord. Det tidigare så kritiska Frankrike blev, näst efter Polen, Norges främsta exportmarknad. 2017 slogs rekordet igen: nästan 60 miljarder norska kronor, vilket motsvarar hela den samlade livsmedelsexporten från det dubbelt så folkrika grannlandet Sverige.

Samtidigt publicerades en lång rad andra studier – som alla gick i motsatt riktning.

3 000 000 000

är exportvärdet, i norska kronor, av den svenska laxkonsumtionen.

I en rapport från Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet, EFSA, bekräftade Victoria Bohne, hon som tidigare fått lämna sin norska forskartjänst, att metaboliter av etoxikin kan vara cancerframkallande. Enligt EFSA når en person som väger 70 kilo gränsvärdet för miljögifter redan vid 185 gram lax, och barn vid så lite som 90 gram. Detta alltså alltmedan det norska livsmedelsverket uppmanar invånarna att äta minst 200 gram fet fisk i veckan och hävdar att man utan risk kan proppa i sig upp till 1,4 kilo. En mängd som EFSA utmålar som direkt skadlig.

2017 presenterade Merete Eggesbø på det norska folkhälsoinstitutet resultatet av en epidemiologisk långtidsstudie med 30 000 barn. Den visade att många gravida hade alldeles för höga nivåer av miljögifter som fördes över till barnen, samt att det fanns ett samband mellan miljögifter, hämmad fostervikt och onormalt snabb viktökning hos både spädbarn och barn i skolåldern. Gränsen för negativa hälsoeffekter nåddes vid så lite som en måltid fisk i veckan.

Det hela var bara för märkligt.

De undersökande journalisterna Simen Sætre och Kjetil Østli på Morgenbladet respektive miljömagasinet Harvest gick samman för att granska VKM-rapporten och FINS forskning. I en serie som kom att omfatta 70 tidningsartiklar avslöjade de hur båda processerna varit riggade till laxbranschens fördel.

FINS finansierades huvudsakligen av fisknäringens egen forskningsfond, FHF, som bidragit med 45 av de 70 miljonerna. Med pengarna följde fondens idéer om forskningens syfte: »Dokumentera positiva effekter mellan intag av fisk och hälsa.« På sin hemsida skrev FHF om projektets mål: »Göra så stor nytta som möjligt för näringen.«

Forskaren som utfört det omtalade fyramånadersexperimentet med laxätande barn visade sig ha använt annan fisk än den man kan köpa i butiken. Istället hade det rört sig om ett slags skräddarsydd forskningslax som innehöll 39 procent mindre miljögifter, speciellt framtagen för just den här undersökningen.

FINS leddes av Livar Frøyland, chef för Havforskningsinstittutet men även »forskningspartner« åt ett företag som säljer omega-3-kapslar. Frøyland ingick också i den arbetsgrupp som författat VKM:s rapport åt livsmedelsverket.

Andra fiskforskare var mindre välkomna – miljögiftsexperten Jérôme Ruzzin hade exempelvis sökt men inte tilldelats någon av VKM:s expertroller. Dessutom hade de forskare som utfört själva arbetet bara fått ge »input« till den stora slutrapporten, som inför publiceringen hade förhandsgranskats av en nytillsatt huvudkommitté. Även denna rymde en rad personer som utförde uppdrag åt eller bedrev egen näringsverksamhet inom fiskbranschen – andra var uppenbart vänskapskorrumperade. En av experterna i huvudkommittén var gift med en känd laxentreprenör som utöver sitt eget bolag satt i styrelser för sju andra odlingsföretag, en annan var gift med direktören för Sjømat Norge.

Jurister, forskare och beslutsfattare uttryckte sin bestörtning över Morgenbladets och Harvests avslöjanden. Stortingsledamoten Torgeir Knag Fylkesnes konstaterade: »Norge är en av världens största exportörer av fisk och därmed är Livsmedelsverkets uppgift av stor betydelse. Att de prioriterar vinst för industrin istället för konsumenternas hälsa är motsatsen till hur de borde arbeta. Detta får inte bli en maffianäring.«

 

Oavsett vilket blev 2018 ännu ett jubelår för den norska laxexporten: den tidigare rekordsiffran passerades redan i slutet av november. Men visionen om en sexdubblad omsättning till 2050 ställer hårda krav på producenterna.

Konsultföretaget PwC konstaterade nyligen att själva produktionen faktiskt inte har ökat de senaste åren – istället förklaras hela tillväxten av stigande kilopriser och produktförädling.

Branschens främsta bromskloss är fortfarande den lilla laxlusen, men även svampangrepp vållar stora problem. På senare tid har industrin tagit till allt tuffare metoder för att bekämpa åkommorna och under en fyraårsperiod spreds mer än 100 000 ton av blekningsmedlet väteperoxid över norska laxodlingar. Ingen vet med säkerhet hur ämnet påverkar miljön och maten vi äter, men skaldjursfiskare längs hela den norska kusten har i åratal varnat för riskerna med lusbekämpningsmedel och kopplat dem till sämre fångster.

I fjol bekräftades deras farhågor av Renée Bechmann på det oberoende internationella forskningsinstitutet Iris i Stavanger. I ett pågående projekt undersöker hon och hennes forskargrupp miljöpåverkan av bland annat väteperoxid och till NRK avgav hon en delrapport: »Hälften av räkorna dog när de utsattes för två timmars exponering av en lösning som var hundra gånger mer utspädd än den som används i industrin.«

Det går fortfarande att finna spår av endosulfan i både fodret och fisken, och EU saknar alltjämt gränsvärden för hur mycket av ämnet som laxen får innehålla. Däremot kräver EU att användningen av etoxikin fasas ut helt, även om Norge har fått tillstånd att använda preparatet under en övergångsperiod.

De gränsvärden för dioxiner, kadmium och kvicksilver som norrmännen tidigare gjort allt för att höja ska man enligt Miljødepartementet inte längre kämpa emot. Istället är målet att sänka halterna i fiskfodret, slår departementet fast i sin senaste handlingsplan.

 

Mikael Frödin har överklagat domen i Alta tingrett och inväntar den nya rättegången i frihet hemma i Sverige. Advokatkostnaderna springer iväg men Patagonia och miljöorganisationer ger honom ekonomiskt stöd.

Frödin ser domen i Alta tingrett som ett pris han fick betala för de reaktioner han väckte. Det senaste året har laxodlingsindustrin varit omdebatterad i Norge, och Frödin hoppas på en liknande diskussion i Sverige. Foto: privat

– Jag blev tillfrågad om jag ville ta den här striden och jag visste att det skulle bli ensamt, säger Frödin. Men jag kommer aldrig att få en liknande chans att påverka något som är så viktigt för mig och många andra. Jag såg ju vad jag såg. Fiskarna mådde skit och det här var enda sättet att bevisa det. Näringen slår ut de unika ekologiska systemen och sprider en gigantisk genetisk förorening som hotar hela vildlaxresursen.

Fallet är unikt, menar hans advokat Svein Holden, som nu förbereder prövningen i lagmannsretten.

– Det finns flera förhållanden som tidigare inte har behandlats av norsk domstol, säger Holden. Frödins syfte med handlingen var att avslöja förhållanden som inte gick att avslöja utan att bryta mot lagen. Därför är det viktigt att domstolen värderar om hans handling fyller kraven för nödrättsbestämmelsen.

I början av året färdigställer Patagonias produktionsbolag sin laxdokumentär, som utöver scenerna från Altafjorden rymmer klipp från Skottland, Kanada och USA. Artifishal har världspremiär på en naturfilmsfestival i Seattle i slutet av april.

Frödin har grubblat mycket på varför laxarna såg ut som de gjorde i odlingskassen, och tror att svaret är enkelt:

– Man trycker in så mycket fisk som möjligt på så liten yta som möjligt. Svampen kommer ofta på grund av nedsatt motståndskraft och att fisken har dålig kondition. Köttsåren tror jag kommer från manuell avlusning när man högtrycksspolar laxarna med varmvatten. Vattnet är förmodligen så varmt att det tränger igenom skinnet. Ett manuellt djurplågeri.

[Enligt Grieg Seafood har Frödin fel: skadorna är inte resultatet av varmvattenbehandling utan av att laxar skavt sig mot nätkassen, eller vid manuell hantering, och därefter drabbats av infektioner. Dessa skadade individer söker sig mot ytan och är lätta att fånga på film men är inte representativa för populationen i stort.]

Några av de skadade laxar som syns i Mikael Frödins film från Grieg Seafoods odling i Altaälven. Foto: Mikael Frödin

Å ena sidan betalar industrin ett högt pris i form av höga dödstal och kostsamma åtgärder. Å andra sidan överväger de ekonomiska fördelarna uppenbarligen nackdelarna.

Frödin menar att industrin kommer undan för billigt och efterlyser en livligare debatt om den odlade laxen.

– Den här verksamheten sker under vatten och konsumenterna har ingen aning om vilka förhållanden laxarna lever under. Hade en svensk ladugård haft liknande djurhållning hade ägaren dömts för djurplågeri.

Frödin tror inte att Norge kommer att producera mindre lax i framtiden, så fungerar helt enkelt inte marknadsekonomin. Däremot hoppas han att myndigheterna inser allvaret och framtvingar mer skonsamma och hållbara odlingsmetoder – exempelvis på land eller i helt slutna system.

– Teknologin finns, säger han. I slutna system på land slipper man laxlusen, kemikalierna försvinner inte ut i havet och laxarna kan inte rymma och påverka de vilda stammarna.

Det sistnämnda är något av en hjärtefråga för sportfiskaren Frödin.

– När människan spelar Gud går det alltid åt helvete, säger han. Det är bara att ta en titt på den chilenska kusten: där kan du hitta kungslax, havsöring och atlantlax i samma älv. De har rymt från norska odlingsstationer och har fått de ekologiska systemen att kollapsa totalt. Tyvärr är det alldeles för få som bryr sig, men hade du istället sett en isbjörn, ett lejon och en älg tillsammans i den svenska skogen hade det blivit ett jävla liv.

NEDSLAG I NORSK LAXODLING

1970

Bröderna Ove och Sivert Grøntvedt sätter ut 20 000 laxyngel i vad som anses vara världens första burbaserade laxanläggning. Eftersom kilopriset ligger på 80–90 kronor – motsvarande 600 kronor i dag – går bröderna med vinst redan första året.

1972–1975

Produktionen inom det norska havsbruket ökar med 40 procent om året.

1980

Produktionen har sextonfaldigats till 8 000 ton. Odlingsanläggningarna breder successivt ut sig tills de mot slutet av decenniet finns längs hela den norska kusten.

1983

Sjukdomar i burarna blir ett så stort problem att branschen upprättar projektet »Frisk Fisk« för att sprida upplysning och stötta forskning om sjukdomsbekämpning.

1985

Norge stiftar en ny fiskerilag. Kravet på odlingslicenser försvinner och ersätts av ett registreringskrav. Resultatet blir våldsam tillväxt.

1986

Politikern Thor Listau besöker Japan för att undersöka möjligheterna för norsk export av fisk och skaldjur. Det blir starten på »Project Japan«, med fördubblad export som mål. De efterföljande fem åren ökar den istället med 250 procent.

1991

USA anklagar Norge för att dumpa laxpriserna och inför en strafftull på 26 procent av inköpspriset på norsk lax. Exporten till USA minskar med drygt 90 procent.

2000

921 000 laxar rymmer från odlingskassarna och påverkar de vilda bestånden negativt.

2011

Industrin börjar äntligen få bukt med rymningsproblemet. Endast 368 000 laxar rymmer.

2013

Norge exporterar fisk och skaldjur för 61 miljarder norska kronor. Lax och öring står för 42,2 miljarder.

2015

Exportvärdet för norsk lax och öring överstiger 50 miljarder norska kronor. EU är den överlägset största marknaden bland över hundra mottagarländer världen över. Norge producerar 53 procent av all odlad atlantlax, andraplatsen innehas av Chile med sina 25 procent.

2017

20 procent av alla odlade norska laxar, eller 53 miljoner, avlider i odlingskassarna.

2018

Norge exporterar 962 000 ton lax för 62 miljarder norska kronor. Genomsnittspriset för hel färsk lax är 56,24 kronor per kilo.

 

Källa: Norges Sjømatråd