Hon hade äntligen haft en helg för sig själv, och varit iväg på ett yogakonvent i Malmö. När Tilda hoppade in i duschen efter hemresan var hon upprymd och piggare än på länge. Kanske var det för att Rosa bandet nyss hade haft en kampanj, det är svårt att minnas så här sju år senare, men den här söndagskvällen klämde hon hursomhelst på brösten som man ska göra emellanåt. Och kände något.
På grund av julen och alla ledigheter var det svårt att snabbt få en tid till mammografin på Sahlgrenska universitetssjukhuset, så Tildas man ordnade en privat undersökning genom sitt företags sjukvårdsförsäkring. Där bedömde läkaren att cystan var liten och inget att oroa sig över, men värd att kolla upp för säkerhets skull. När hon för att få veta svaret på vävnadsprovet blev kallad till kirurgiavdelningen på Sahlgrenska insåg hon direkt vad det innebar.
Tilda var 45 år, hade två nyss utflugna barn och en treåring där hemma och tänkte: Jag dör ifrån dem.
Hennes egen mamma hade diagnostiserats med bröstcancer drygt tio år tidigare, och blivit opererad, genomgått krävande efterbehandlingar och slutligen förklarats cancerfri. Nu var mammans sjukdom tillbaka och spridd och hoppet mer eller mindre ute.
»Redan då visste jag att jag hellre skjuter mig i huvudet än tar cellgifter.«
Några veckor senare lämnade Tilda sonen på förskolan och traskade genom ett januarigrått Göteborg till sjukhuskolossen på Guldheden. I mötesrummet väntade en bröstkirurg, en sjuksköterska och en läkarstudent. Hon fick veta att hon hade så kallad hormonkänslig, medelaggressiv bröstcancer. Tumören bedömdes inte vara större än 7,5 millimeter. Tilda fick klä av sig på överkroppen och kirurgen ritade ett kors på ena bröstet för att markera var knölen satt och förklarade hur hon skulle utföra ingreppet.
– Jag kände mig som en sak, säger Tilda. Och läkarstudenten var en man. Det är klart att just det inte spelade så stor roll, men allt sammantaget var avhumaniserande – du sitter mot en vägg, avklädd, med tre människor i uniform som vet något som du inte vet, och lägger fram en plan som du bara förväntas följa.
När operationsdatumet bestämdes till maj blev hon ännu mer kritisk: Hur kunde något vara både så farligt att det måste opereras bort – och så ofarligt att det fick vara kvar i kroppen i fyra månader? Dessutom hade det redan gått två månader sedan hon upptäckte knölen. Samtidigt ekade privatläkarens lugnande ord i hennes öron: kanske var tumören egentligen harmlös.
Vid sidan av kontakterna med vården läste Tilda om alternativa behandlingar och teorier om sjukdomens uppkomst. Hon fastnade för tanken att cancer är ett tecken på att kroppen är sjuk och att det bästa man kan göra är att stärka hela sin organism, snarare än att likt vården fokusera på enstaka symtom. Hon begärde också ut sina journaler och bad Sophiahemmet i Stockholm om en second opinion, men den avvek inte från göteborgarnas.
Strax därefter uppstod en lucka i Sahlgrenskas schema och en tisdag under sportlovet blev tumören bortopererad. Efter några dagars återhämtning flög Tilda till Tyskland och en privat klinik som erbjuder alternativa behandlingar för cancersjuka. Under tre veckor avverkade hon en veritabel provkarta av populära metoder: ozonterapi, värmebehandlingar, sound healing, reiki, intravenöst C-vitamin, olika teer och drycker, diverse kosttillskott.
»Om du väljer en annan väg – då säger man att det är det valet du dör av.«
Mot slutet av vistelsen ringde en läkare från Sahlgrenska för att meddela resultatet av operationen. Till att börja med hade tumören varit tre gånger större än beräknat – 22,5 millimeter. I samband med borttagandet hade man även gjort en så kallad portvaktskörtelundersökning, för att se om cancerceller spridit sig till lymfkörtlar i armhålan. Det hade de.
Läkaren sade att Tilda skulle få en vårdplan, och att den gick ut på att hon först skulle genomgå cellgifts- och strålningsbehandlingar, därefter en så kallad axillutrymning där armhålan töms på lymfkörtlar. För att minska risken för återfall rekommenderades hon ta det östrogenblockerande medlet Tamoxifen i minst fem år.
– Redan då visste jag att jag hellre skjuter mig i huvudet än tar cellgifter, säger Tilda. En så stor attack på hela din organism – det är som att beställa misshandel. Min mamma genomled alla deras behandlingar, och vad fick hon i slutändan för det?
Tilda kände inte längre något förtroende för sjukvården. Hennes man övertalade henne att ändå gå på mötet – det kunde aldrig skada att lyssna på läkarnas argument.
Vad vill du att Filter ska skriva om? Tipsa oss!
