Du och Bo Sjökvist har jobbat med den här dokumentärfilmen i över tre år. Varför lägger man ner så många år för att kanske hitta några nedgrävda dragspel i en liten ort i Dalarna?
– För att vara helt ärlig så har jag levt med den här historien ännu längre än så – kanske hela mitt liv. Jag är uppvuxen i Ransäter i Värmland där det årligen anordnas världens största dragspelsstämma, och då hörde man ofta den myten. Första gången jag stötte på den var från några kompisar i Karlstad som startade bandet Detektivbyrån, där de bland annat spelade dragspel. Men historierna var alltid så svävande och spretiga att jag avfärdade det som en skröna. Det enda som alla var överens om var att det fanns hundra, kanske tusentals, dragspel begravda under en Ica-parkering i Älvdalen.
Vad fick dig att omvärdera historien?
– För några år sedan köpte jag ett hus som ligger mitt på dragspelsstämmans camping. Från att inte ha varit på festivalen sen jag var barn blev den plötsligt väldigt påtaglig för mig igen. Inte minst tack vare alla fulla norrmän som pissade i min trädgård. Det gick så långt att jag behövde köpa en soft air gun för att vakta marken. Och det var på en av de stämmorna som jag stötte på en gammal gubbe som berättade den här historien igen, men den här gången lyssnade jag som en journalist och tänkte: Varför har ingen tagit reda på om det här verkligen stämmer?
Vad var det han sa som övertygade dig?
– Hans berättelse var mer detaljerad. Han kände till att Hagströms dragspeltillverkning legat i anslutning till den där parkeringsplatsen. Enligt honom blev det för kostsamt att lagerföra så många dragspel som inte gick att sälja, och att företaget i slutändan kom fram till att det var en bättre affär att gräva ner dem.
- Mer:
- Intervju
Vad vill du att Filter ska skriva om? Tipsa oss!
