Foto: Fasad

Upptäcktsresan

Det var dokumentärfilmaren Marcus Lindeens mest ambitiösa projekt hittills – historien om ett socialt experiment där elva främlingar drev över Atlanten på en flotte för att undersöka hur konflikter uppstår. Frågan var bara: Hur mycket hjälp skulle verkligheten behöva på vägen?

Det var för två, tre år sedan, och radioproducenten Roger Dackegård märkte direkt att något inte var som det skulle med hans gamla kollega Marcus Lindeen.

Roger hade följt Marcus karriär ända sedan slutet av 90-talet då han, bara 17 år gammal, fick ett hedersomnämnande av Stora journalistprisets jury. De arbetade sedan tillsammans på radioprogrammet Flipper, där Marcus förbluffade alla med sin förmåga att hitta berättelser där ingen brukade leta.

Som vän gladdes sedan Roger över Marcus efterföljande framgångar som dramatiker och filmmakare. Debutpjäsen Ångrarna hyllades och sattes upp över hela världen, och Roger gratulerade Marcus när han vann en guldbagge och en Prix Europa-statyett för filmen med samma namn.

Annons

Därefter hade Roger sett hur Marcus knegade vidare med mindre kortfilmer och uppsättningar medan han letade efter stoff till nästa stora filmprojekt. Ämnet för filmen hade han hittat i en tysk bok om vetenskapliga experiment: 1973 valde en mexikansk antropolog ut sex kvinnor och fyra män med vitt skilda bakgrunder för en seglats över Atlanten på en minimal flotte. I den utsatta situationen studerade antropologen sedan deras beteende, aggressioner och sexuella impulser.

Marcus lät bygga en skalenlig modell av flotten, flög in de resenärer som fortfarande var i livet till en studio i Trollhättan, tiggde till sig finansiering från en handfull länder och anlitade ett filmteam som var flera gånger större än vad som är brukligt i dokumentärfilmsvärlden.

Satsningen var större än något Marcus Lindeen gjort förr.

Efter avslutad inspelning låste han in sig i ett klipprum på Liljeholmen.

– Han hade hållit på med flottfilmen i flera år när jag träffade honom, säger Roger Dackegård. Pengarna var slut. Han hade förbrukat flera klippare och visste inte hur han skulle ta sig vidare. Gud, tänkte jag. Till och med Marcus kan misslyckas.

Replikan av flotten Acali ställdes efter inspelningen ut på Centre Pompidou i Paris och Kunsthal Charlottenborg i Köpenhamn. Foto: Måns Månsson

Marcus Lindeen var bara 15 när han byggde om radhusgaraget i Saltsjöbaden till en tidningsredaktion och anlitade ett dussin bekanta med murveldrömmar.

Deras tidning, Blixt, blev en av Sveriges första webbpublikationer och gjorde flera grävjobb som uppmärksammades i nationella medier. Efter att ha wallraffat sig in i Moderata ungdomsförbundet avslöjade Marcus att ungmoderaterna ägnade sig åt systematisk alkoholförsäljning till underåriga för att värva nya medlemmar. Dagen därpå toppade Ekot sina sändningar med nyheten.

Chefredaktör Lindeen bjöds in till TV-soffor, kontaktades av nystartade teknikföretag och fick, som outbildad 16-åring, ett vikariat på DN.

De reporterromantiska ambitionerna uppskattades inte lika mycket bland de jämnåriga eleverna. Skoltidningen på Saltsjöbadens samskola hette Elit och innehöll artiklar om hur man med hjälp av sandpapper patinerade ett par Timberlandkängor.

– Jag blev närmast mördad, säger Marcus Lindeen. Moderatbarnen tyckte ju att det var ett svek. En klasskamrat genomförde något slags hämnd genom att sätta in en tidningsannons med mitt nummer om ett badkar med förgyllda lejontassar. Det började ringa klockan fem på morgonen.

Det fanns emellertid alldagligare anledningar att inte känna sig hemma i den välbärgade förorten. Mamma var sjuksyster, pappa pilot.

– Jag växte upp i ett radhusområde, en borgerlig och privilegierad medelklassituation, fast omgiven av extrem överklass. Vår familj hade inte samma resurser som de andra i skolan. Jag blev snabbt alternativ och vänster.

Under tonåren ägnades all ledig tid åt att vara chefredaktör på Blixt eller vikarie på Aftonbladet eller Svenska Dagbladets inrikesredaktioner.

– Jag kunde komma till mina kompisars midsommarfest i betald taxi från ett kvällspass på Aftonbladet. Ibland fick jag lajva ungdom och bestämma: på fredagskvällar får jag inte jobba, då måste jag försöka leva som en normal tonåring.

I efterhand har många psykologtimmar ägnats åt att analysera ambitionens rötter.

Annons

– Vi har pratat om att det hade med det olevda homosexuella livet att göra, säger Marcus Lindeen. Jag var tidigt öppen för min familj och mina vänner, men bestämde att jag inte skulle vara det i skolan, eftersom det var ett sammanhang jag inte kunde välja själv. Jag ville inte bara vara bögen som folk tyckte saker om. Först skulle jag vara killen som gör den där tidningen, sedan kunde jag vara bögen. Jag ville kontrollera människors bild av mig.

Marcus Lindeen om Santiago Genovés experiment: »Jag tror att han tog på sig alldeles för stora frågeställningar. Och jag tror inte att man kan sammanfatta en grupps sociala beteenden i statistik och staplar. Jag tror inte heller att han förstod att hans egen närvaro kontaminerade hela experimentet. Han trodde att han kunde förhålla sig objektiv och studera även sig själv. Men det var dömt att misslyckas.« Foto: Hervé Véronèse/Centre Pompidou

1997 belönades Marcus Lindeen, då 17, med Stora journalistprisets hedersomnämnande för arbetet med Blixt. I priset ingick en stipendieresa till New York, som ledde till att Marcus fick ett reporterjobb på Teen People Magazine.

Han inrättade ett liv på Manhattan. Skaffade lägenhet, fick sin första pojkvän – och slukade amerikanska medier. Han upptäckte This American Life, ett radioprogram i den Chicagobaserade kanalen WBEZ som varken bygger på nyheter eller vanliga intervjuer. Istället innehåller varje avsnitt ett antal journalistiska och fiktiva berättelser på ett sammanhållet tema.

Efter ett år på Teen People kom ett jobberbjudande från Sverige: Internetföretaget Spray skulle göra om skateboardtidningen Edge till ett kulturmagasin med målet att fylla luckan efter de hippa tidskrifterna Pop och Bibel. Ville 19-årige Marcus Lindeen bli chefredaktör?

– Jag lämnade min första riktiga pojkvän, reste hem, förhandlade lön, köpte lägenhet och var jättepeppad. Men så bestämde sig Spray för att lägga ner hela satsningen. Jag stod i radhuset med pappa och grät. Vad ska jag göra nu?

»Jag kände bara oh my fucking lord, vad är det här?«

Så småningom fick han jobb som programledare för P3-programmet Flipper, då ett ganska konventionellt kulturmagasin där Roger Wilson och Karin Magnusson intervjuade aktuella personer. Marcus ville göra något helt annat: Flipper skulle bli ett svenskt This American Life.

Alla kollegor som arbetade med honom under den här perioden nämner tre utmärkande egenskaper. Först: Marcus Lindeens oändliga researcharbete. Någon beskriver honom som »en torr arkivarie i grunden«, samtliga nämner Pendaflex-hängmapparna där han sparade tidningsklipp och idéer.

– Han var ostoppbar och samlade in så mycket material att han knappt visste hur han skulle navigera i det, säger Roger Dackegård som var producent för programmet.

– Han gjorde intervjuer in i det sista. Jag fick alltid ha långa diskussioner med honom om att vi var tvungna att följa P3:s regler om att ha 50 procent musik. Han hatade det och tyckte att vi skulle fylla hela timmen med material.

Den andra egenskap kollegorna nämner är Marcus arbetsförmåga, att han var »otroligt jävla ambitiös och vild i hjärnan« och var så noga med rytmen i reportagen att han kunde sitta och klippa ihop andningar och stavelser från intervjuer för att få meningar som lät bättre, men som ändå var så sanningstrogna att de intervjuade inte själva märkte någon skillnad.

– Han tjuvjobbade hela tiden, säger reportern Anna Åkerlund. Vi kunde ha bestämt något ena dagen, och när man kom dagen därpå hade han hittat en ännu bättre person och bytt spår. Även om han respekterade människor tog han till alla medel för att göra reportagen roliga. Han kunde bli frustrerad över att intervjupersoner inte levererade replikerna så bra som han tyckte att de borde.

Till sist lyfter de fram hans övertalningsförmåga.

– Jag har aldrig stött på någon som han, säger Roger Dackegård. Han kunde få en trött och utarbetad redaktion att jobba stenhårt i hans riktning och han kan övertala intervjupersoner inte bara att ställa upp, utan också att svara på hans frågor timme efter timme. Dessutom ställde han ofta samma frågor gång på gång för att han skulle få bra material att klippa i.

Ett reportage handlade om Mikael, en svensk man som bytt kön men sedan ångrat sig.

Annons

– Det är ett bra exempel på att Marcus alltid lyckades skruva saker ett varv till, säger Anna Åkerlund. Han gjorde inte reportage om någon som bara bytt kön, utan någon som dessutom ångrat sig efteråt.

Samma kväll som programmet sänts ringde en lyssnare till redaktionen och presenterade sig som Orlando Fagin. Han berättade att han lyssnat – och känt igen sig, för första gången i livet. Han hade själv bytt kön på 60-talet, och sedan inte berättat för någon att han fötts som man, inte ens för sin make som han varit gift med i elva år. Efter att ha avslöjat hemligheten, och förhållandet tagit slut, hade Orlando genomfört en ny operation – och blivit man igen.

Marcus bestämde sig omedelbart för att han ville sammanföra Orlando och Mikael och göra en film om mötet. Men Mikael, som anonymiserats i radioinslaget, vägrade.

När Marcus efter två år på Flipper kom in på Dramatiska institutets regilinje bestämde han sig för att göra teater av »Ångrarna«. Om skådespelare gestaltade samtalet skulle ju Mikael slippa vara med själv.

Marcus sammanförde Mikael och Orlando och filmade samtalet. Sedan intervjuade han dem enskilt, klippte ihop replikerna till ett manus och anlitade skådespelare för att spela upp dialogen.

Under manusarbetet uppstod ett problem: en nyckelscen skulle vara den där Orlando, mannen som blivit kvinna och sedan man igen, berättar hur hans make, efter elva års äktenskap, insåg att han var gift med en kvinna som fötts som man.

– Jag hade frågat honom hundra gånger, men han gav olika svar, säger Marcus Lindeen. Någon gång hade hans arbetskompis sagt något. En annan gång var han full. En tredje gång fick han stryk av sin man. Men jag ville ha en scen där hemligheten avslöjas. Vad sa han? Vad sa du? Orlando förstod vad jag behövde så han sa: Kan inte du skriva ihop hur det var själv, då? Så jag gjorde det. Jag hittade inte på några nya detaljer, utan använde bara ingredienser från sådant han berättat för mig. Orlando tog det till sig: »Så hade det kunnat vara.« Vi nådde fram till något slags sanning.

Marcus Lindeen regisserar Mikael Johansson (till vänster) och Orlando Fagin när de spelar sig själva under inspelningen av Ångrarna. Foto: Erik Persson/Atmo

Arbetet med Ångrarna blev början på en sällsynt yrkesmässig rollförskjutning. Det är förvisso inte ovanligt att reportrar lämnar journalistiken och dess sanningsanspråk för att skriva påhittade berättelser i form av romaner eller TV-manus. Marcus övergång var speciell eftersom hans arbetsmetod förblev densamma. Han fortsatte med sin omfattande journalistiska research och hittade de flesta av sina uppslag i sitt växande arkiv av tidningsklipp. De historier han berättade var i princip helt verklighetstrogna, det var bara det att han finjusterade detaljer i händelseförlopp, eller repliker. Som om Marcus var en alltför perfektionistisk berättare för att helt nöja sig med verkligheten.

Pjäsen, som sattes upp på Stockholms stadsteater, mottog massiva hyllningar och översattes till en rad olika språk. Marcus bjöds snart in till premiärer av pjäsen runtom i världen.

Under processen berättade Mikael att han var redo, om Marcus fortfarande ville göra en film av det inspelade mötet. Men i klipprummet upptäckte Marcus hur mycket materialet förändrats under arbetet med pjäsen. För att få ihop dramaturgin anlitades Orlando och Mikael som avlönade skådespelare för att spela sig själva och läsa in de bitar som saknades.

I den färdiga filmen berättar Orlando med inlevelse om hur hans man förstod att Orlando inte var född som kvinna – episoden som i själva verket skrivits av Marcus.

– Det var inte så lätt, säger Marcus. Men det blev väldigt starkt. Några år senare såg jag Orlando bli intervjuad av Malou och när hon frågade honom om äktenskapet så berättade han i princip ordagrant den text som jag skrivit åt honom. Han hade på något sätt accepterat den som sin egen sanning.

Efter biopremiären 2010 nådde filmen en ovanligt stor publik för att vara en svensk dokumentärfilm. Den turnerade runt på internationella filmfestivaler, visades på TV och renderade Marcus en guldbagge i dokumentärklassen.

Under de följande åren gjorde han flera kortare filmer och teateruppsättningar där han utforskade sin metod att iscensätta dokumentära skeenden. Samtidigt fylldes hängmappssystemet kontinuerligt med berättelser som Marcus Lindeen hoppades skulle kunna utgöra stoffet för hans nästa stora film. Vissa idéer ägnades flera månaders arbete innan han lade ner dem. Allt han visste var att han ville göra ytterligare en dokumentär i studiomiljö.

 

En dag bläddrade han i De galna experimentens bok, där ett av kapitlen har titeln »Sexflotten«. 1973 hade den mexikanske antropologen Santiago Genovés låtit bygga en tolv gånger sju meter stor segelflotte av stål, trä och glasfiber. Sedan satte han in annonser i tidningar över hela världen där han sökte besättning till en färd över Atlanten. Flotten skulle, enbart med hjälp av segel och havsströmmar, ta sig från Kanarieöarna till Yucatán i Mexiko.

Santiagos syfte var att undersöka hur konflikter uppstår. Ombord på den trånga flotten skulle passagerarna inte ha plats för något privatliv.

Bland hundratals sökande valde Santiago ut sex kvinnor och fyra män utifrån tydliga kriterier. För att öka risken för bråk och gräl ville han att de skulle komma från så skilda bakgrunder och kulturer som möjligt. De skulle dessutom helt sakna sjövana. Då Santiago trodde att de flesta konflikter har sin grund i sexualitet och känslan av att bli avvisad skulle samtliga i besättningen vara attraktiva och i sexuellt aktiv ålder. Eftersom sexdriften ofta är kopplad till skamkänslor lät han dessutom en ung katolsk präst från Angola ingå i besättningen. Och för att ytterligare stärka förutsättningarna för friktion bestämde han sig för att kaptenen skulle vara kvinna: Hur skulle männen ombord klara att underordna sig henne? Kaptenen hittade han i Sverige. Eftersom moderna hjälpmedel saknades fick hon navigera utifrån stjärnorna.

Under resans gång delade Santiago regelbundet ut formulär, med detaljerade frågor om vilka resenärerna tyckte var mest attraktiva ombord, vilka de retade sig på, om de onanerat eller haft sex. Santiago jämförde sedan svaren med de iakttagelser han systematiskt nedtecknat – om vädret, om sömnen ombord, om månens form, om var i menstruationscykeln de kvinnliga deltagarna befann sig …

Eftersom Santiago själv var med på resan hade han som avsikt att förhålla sig så objektiv att han även skulle kunna studera sig själv.

I tidningarna, som följde det hela på håll, benämndes experimentet som »sexflotten«.

– Jag kände bara oh my fucking lord, vad är det här? säger Marcus Lindeen. Här har vi ett äventyr som utspelar sig på en begränsad plats med människor från olika delar av världen, ett experiment med storslagna vetenskapliga ambitioner att besvara stora frågor om konflikter och våld. Och flotten hade en kvinnlig svensk kapten. Det var för bra! Varför hade jag aldrig hört talas om det här?

Marcus beställde de två tegelstenstjocka böcker som Santiago Genovés skrivit om expeditionen. Av hänsyn till besättningens integritet hade han dock anonymiserat dem.

Efter att ha gått igenom gamla pressklipp hittade Marcus den svenska kaptenens riktiga namn. Det visade sig att Maria Björnstam gått i land efter ett liv till sjöss och bodde i Kungshöjd i Göteborg. Men flottfärden och Santiagos experiment hade hon ingen lust att tala om. För henne hade resan präglats av konflikter med Santiago, som hon menade hade svårt att underordna sig ett kvinnligt ledarskap. Dessutom tog hon väldigt illa vid sig av att båten beskrevs som en »sexflotte«.

– Det var inget positivt minne för mig, säger hon. Jag var faktiskt den första kvinnan i Sverige som tog sjökaptensexamen, och innan dess hade jag varit till sjöss i tio år. I dag är jag 75 och har alltså seglat i över 50 år. Vi blev beskrivna på ett sätt som jag inte tyckte om. Dessa tre månader på denna flotte var en väldigt liten del av mitt liv till sjöss. Jag talade om det hela så lite som möjligt.

– Men så ringde Marcus, och jag började prata. Så mycket har jag inte pratat med någon om det. Det kändes som om han försökte få upprättelse för alla oss som var med ombord. Jag hade sett Ångrarna, som handlar om ett udda ämne men är väldigt kärleksfullt gjord, så jag fattade förtroende för honom. Han fick komma hit och gå igenom mina oordnade papper som legat på vinden i 40 år. Där var ritningar till flotten och en adresslista. Genom den fick han tag på resten av gänget.

De elva experimentdeltagarna på Acali vinkar adjö inför avfärden. Foto: Fasad

De sju personer ur besättningen som fortfarande var i livet var spridda över världen och gav en helt annan bild av expeditionen än den som utmålades i Santiagos böcker. De mindes en manipulativ forskare som gjort allt han kunde för att skapa spänningar ombord. När besättningen varken engagerade sig i sexuella svartsjukegräl eller andra konflikter blev han själv alltmer frustrerad. För att tvinga fram friktion började han öppet sprida den privata information som besättningen lämnat i förtroende till honom. Men istället för att bli osams slöt sig besättningen ännu mer samman.

Till slut bröt Santiago ihop och blev liggande till sängs där han omhändertogs av besättningen medan de fullföljde seglatsen.

Fé Seymour var hemma i sitt hus i Anchorage i Alaska när Marcus ringde.

– Flottfärden var en av mitt livs viktigaste händelser, säger hon. Men det är inte ofta jag talar med folk om den. Jag hade läst lite i Santiagos bok, men den var så hemsk. Han ljög om oss och porträtterade oss genom sina fördomar. Hans vetenskap ger jag inte mycket för. När Marcus ringde blev jag chockad. Jag var förbluffad över hans öppna nyfikenhet. Han fick oss att känna oss viktiga, och var fantastisk på att få oss att berätta sådant vi vanligtvis inte hade berättat.

Santiago Genovés själv visade sig vara okontaktbar och ligga för döden, men när Marcus en tid senare bjöds in till Mexiko för att bevista premiären av en uppsättning av Ångrarna passade han på att kontakta Santiagos son. Forskaren hade precis dött, men sonen släppte in honom i faderns kontor och källarförråd.

– Jag satt där i flera dagar och markerade upp lådor. Det hade bara gått ett par veckor sedan han dött och allt stod kvar. Fotoalbum, röntgenplåtar på hans sjuka lungor och arkivmappar från ett helt forskningsliv.

Bland minnena fann Marcus en rapport från ett fotolaboratorium om framkallandet av 42 rullar film som lämnats in först tio år efter att expeditionen gått i land. Sedan hittade han filmerna på ett universitetsarkiv. Det omfattande materialet visade vardagslivet på båten: från dåsig tristess och nakensolning på däcket till toalettbesök hängande över relingen och Santiagos misslyckade försök att reparera ett trasigt roder.

Doktor Santiago Genovés arkiv som Marcus Lindeen fick gå igenom strax efter forskarens död. Foto: Marcus Lindeen

Nu började dokumentären ta form i Marcus huvud. Han skulle korsklippa de gamla filmerna med nyinspelade studiosekvenser där han återförenade besättningen.

Budgeten för dokumentärfilmer är betydligt skralare än för spelfilmer och bygger i princip på att regissören inte ska göra mer än att själv filma ett händelseförlopp med sin kamera, kanske komplettera med några intervjuer och sedan klippa ihop det hela till en film.

Marcus tiggde ihop pengar till att låta den berömda scenografen Simone Grau Roney bygga en ateljé med en skalenlig modell av flotten Acali, samt att flyga in besättningen till en studio i Trollhättan. Därtill anlitade han ett trettiotal filmarbetare, inklusive ljussättare, simultantolkar och en kostymör.

– Det var en kamp att få till finansieringen, men jag ville att det skulle se ut som en riktig film. Kostymören gjorde ett helt kostymarbete, på samma sätt som hon gör med Ruben Östlunds filmer. Så brukar man inte göra i dokumentärer, men jag ville förstärka de medverkandes karaktärer genom kläderna.

Under tio dagars inspelning berättade besättningen inte bara om sina minnen från flottfärden, de fick också motta Marcus instruktioner om hur de skulle gå och stå. Om han inte var nöjd med en replik togs den om.

– Jag kunde filma tio timmars material för en scen som skulle bli några minuter i filmen. Alla personer fick ta rena reaction shots där de bara hummar eller tittar åt olika håll eller ser ut att lyssna för att jag skulle kunna ha så många alternativ som möjligt.

När besättningen rest hem och studion packats ner väntade ett omfattande klipparbete.

– Vi hade pengar för att avlöna en klippare i fem månader. I början kändes det lugnt och vi prövade oss fram. Men ju längre tiden gick, desto mer vilse blev jag. På ytan var det världens mest spektakulära experiment. Vem vill inte höra om »sexflotten«? Men när jag började skrapa på ytan föll allt isär. Det var inte riktigt en sexflotte, och det var inte så spännande rent vetenskapligt. Här hade jag samlat en massa människor till en filminspelning men förstod plötsligt inte längre vad filmen skulle handla om.

Samtidigt visade producenterna som satsat pengar i projektet alltmer nervositet och kom med synpunkter på Marcus beslut att låta en skådespelare läsa in omskrivna delar av Santiagos dagböcker.

När pengarna för att avlöna klipparen var slut kvarstod problemen. Vad handlade filmen egentligen om? Hur skulle den berättas?

Maria Björnstam: »Jag var kapten på en flotte som inte gick att manövrera och tjatade hela tiden på besättningen att hålla i sig.« Foto: Fredrik Wenzel
Fé Seymour: »Under inspelningen tittade jag in i Marcus glasögon och såg reflektionen av mitt eget ansikte från skärmen. Jag tänkte: Jag är inte en särskilt öppen person, men här står jag och berättar allt för honom. Och det känns bra.« Foto: Fredrik Wenzel

Genom fönstren till ett av kontorsrummen på Stockholms konstnärliga högskola syns en lång manskropp sträcka ut sig på golvet. Den guldbaggebelönade regissören Ester Martin Bergsmark tar en kreativ paus. I rummet intill tömmer Marcus Lindeen sin besöksfåtölj från högar med pärmar och block och ber mig sitta ner. Under skrivborden dignar hans välfyllda hängmappssystem.

Kontoret har tillhört Marcus sedan han förra året blev en av 18 konstnärer som tilldelades en doktorandtjänst för att bedriva konstnärlig forskning. I praktiken innebär tjänsten att Marcus får en fast lön och ett kontor för att delta i skolans seminarier samtidigt som han fortsätter med sitt vanliga arbete. Marcus forskningsämne är »den iscensatta dokumentärfilmens möjligheter och problem«. Istället för en avhandling ska arbetet presenteras i form av en trilogi av studioinspelade dokumentärer, där Ångrarna är den första.

Flotten blir den andra.

En natt efter att klippningspengarna tagit slut satt Marcus här vid skrivbordet och stirrade in i väggen.

– Det kändes helt patetiskt, men jag började skriva ett brev till Santiago. Och på något vis förflyttades jag tillbaka till hans arkiv där jag stått fyra år tidigare, bara någon vecka efter att han dött. Jag hade förträngt det, för det hade känts som ett övergrepp. Hade jag haft rätt att vara där? Men det fanns också en stark existentiell känsla i att stå bland hans fotoalbum och arkivmappar med ett helt liv av forskning. Det fick mig att tänka på det jag upplevt som meningsbyggande i mitt liv: att göra saker och att bygga mitt arkiv. Är detta allt det blir av ett liv av drömmar och ambitioner? Några kartonger med dammiga dagböcker?

Den natten vid skrivbordet omformulerade han sin bild av Santiago Genovés:

– Tidigare hade jag tänkt att han var en machoman som manipulerade sin omgivning, hade förutfattade idéer om kvinnor och förstörde sitt eget experiment. Men så insåg jag något som egentligen är väldigt uppenbart: en man som samlar människor från hela världen för att iscensätta den stora visionen som ska göra honom erkänd, och som sedan går vilse i sitt eget experiment – det var ju jag!

– Jag förstod att berättelsen skulle handla om honom. Och då var jag tvungen att sympatisera med honom, låta honom visa svaghet och få insikt om att gruppen vunnit över honom och att han misslyckats. The fall of a king!

Marcus skrev om manuset och ändrade texten i de delar av Santiagos dagbok som han låtit en skådespelare med mexikansk brytning läsa in. Han sökte finansiering för att slutföra filmen och anlitade den franska klipparen Alexandra Strauss för att hjälpa honom att ta projektet i mål.

Innan de låste filmen för fler ändringar i klipprummet visade Marcus den för kaptenen Maria Björnstam och Santiagos familj. Även om han varit tydlig med att han förstärkt vissa dramaturgiska element och själv bearbetat Santiagos dagbok var han nervös för vad de skulle tycka.

– Jag skulle inte ha kunnat leva med att de tyckt att jag gjorde våld på honom, säger Marcus. Men de tyckte om den.

Maria Björnstam:

– Marcus lade om händelseförloppet så att saker händer i en annan ordning för att få till en story. Men i stort sett är det rätt och bra. Han får fram något väsentligt: att Santiago ville skapa aggressioner ombord, men att vi blev vänner istället för osams.

Originalbilder ur Santiago Genovés arkiv. Antropologen längst upp till vänster, bredvid bilden där Maria Björnstam studerar omgivningen med sextant. Foto: Eisuke Yamaki/Fasad

I våras hade Flotten världspremiär på filmfestivalen Copenhagen Dox – där den också vann festivalens stora pris.

Sedan dess har Marcus och hans producenter ägnat sig åt att planera filmens internationella distribution och att hålla föredrag om sina erfarenheter av iscensatta dokumentärfilmer: Vad händer när man istället för att åka ut i verkligheten bjuder in den till filmstudion, och använder sig av arbetsmetoder från teatern och spelfilmen?

Han lutar sig framåt i doktorandkontorets skrivbordsstol.

– Det är viktigt att säga att allt inte är trixat och omgjort. Ofta är verkligheten så bra att man kan använda den som material. Men jag vill inte låta den begränsa mig. Det tydliggör jag också för dem som är med i filmen: »Vi gör en film om det här som du varit med om, men jag är en regissör som tar mig stora friheter.« Då kan vi sedan förhandla om var gränserna går. Jag flyttade en storm i filmen eftersom jag behövde en tydlig vändpunkt. Och Maria sa: »Jag vill inte som sjökapten sitta på film och prata om något som en storm när det meteorologiskt sett inte var en storm, trots att alla andra uppfattade det som den värsta storm de varit med om.« Okej, då kanske Maria inte ska vara med i klippen där vi pratar om stormen. Det är inte som att jag lägger rena lögner i deras munnar.

Intervjupersonerna blir både subjekt och skådespelare – samtidigt?

– När man sitter i klippningens allra sista fas kan man ibland önska att karaktärerna sagt vissa repliker på ett annat sätt. Därför använder jag något som heter eftersynk: man låter skådespelarna komma in igen och läsa om replikerna mot bilden. Det gjorde vi med Maria, där vi lade till några citat i scenerna där hon går runt och talar om flotten. Sådant brukar man inte göra i dokumentärer, men jag tror att det börjar luckras upp. Och jag försöker ju visa tittarna att de inte ser ett helt omanipulerat skeende genom att tydligt leka med rökmaskiner och ljussättning.

Du berättade tidigare att du i Ångrarna hittade på en bärande replik åt Orlando. Finns det inte en risk att du då ger honom mandat att ljuga för dig och tittarna även i andra sammanhang?

– Jo visst, men det är inte viktigt. Han är en karaktär som spelat så många roller i sitt liv. Men precis som alla vi andra så skapar vi historier av våra minnen. Jag tror inte riktigt på värdet av att hitta absoluta sanningar i människors berättelser. Det viktiga är att det känns sant, och säger något existentiellt om världen eller livet eller personens existens. Så om anekdoten i sig är tillspetsad – even better, så länge den levererar.

Finns det något problem med att kalla något som inte är helt sant för dokumentärt?

– För mig betyder dokumentär att det bygger på en verklig berättelse. Det är en konstnärlig genre med en glidande skala. Werner Herzog erkänner mer än gärna att han iscensatt saker för att nå the extatic truth – något som är sannare än sanningen och som det är dokumentärmakarens plikt att komma åt. Han gjorde en film med en Vietnamveteran som tillfångatogs under kriget. När Herzog är hemma hos honom ser han tio tavlor som föreställer dörrar som står på glänt mot öppna landskap. Han säger: »Berätta om de här tavlorna, de är som berättelsen om hela ditt liv.« Veteranen svarar: »Men de hängde här innan jag flyttade in.« Men Herzog accepterar inte det och övertalar veteranen att berätta om dem. Resultatet är en bättre berättelse med ett poetiskt lager som inte fanns där tidigare.

Marcus pekar på kartongerna med transkriberade intervjuer i hyllan.

– Jag tror dessutom inte att många förstår hur oerhört mycket manipulation det innebär bara att klippa ett material överhuvudtaget. Vi har ju ingen aning om i vilken ordning filmerna från Acali togs, utan har själva satt ihop dem för att få en berättelse. Kanske blir någon besviken när de inser att stormen inte ligger på rätt ställe, men det tror jag inte, för allt ligger så pass nära det som hände. Jag vill berätta om det som händer psykologiskt med Santiago och de andra ombord. Och manipulerandet kan hjälpa mig att nå dit.

Men om någon ser en spelfilm berättar de efteråt för sina vänner om en fantastisk film de sett. När man sett Flotten går man hem och berättar om den fantastiska berättelsen som de sett en film om. Spelar det någon roll att det de återberättar inte överensstämmer med det verkliga förloppet?

– Jag har inga problem med det, så fungerar berättartraditionen. Jag ser ett bankrån och berättar om det för någon, som återberättar det för någon som i sin tur återberättar det. Historien förändras efter vem som berättar. Till slut är berättelsen inte sann. Och det spelar ingen roll. Historien i sig har ett inneboende värde. Men i dessa post truth-tider är det inte okontroversiellt att tala om manipulation av berättelser. Jag tror helt enkelt att man måste ta sitt ansvar genom att se i vilken genre man verkar. Om jag gjorde Uppdrag granskning eller filmer om samtida politik skulle jag aldrig kunna skriva om repliker. Men jag gör berättelser som är mer tidlösa. Man måste veta om man är en journalist som är ute efter att skildra verkligheten eller en sagoberättare.

Vad tror du att Santiago hade tyckt om hur du använder honom för att berätta din historia?

– Det är klart att han hellre hade velat att det var en hyllningsfilm. Men hade jag bara använt besättningens omdömen om honom hade han karaktärsmördats fullständigt. Jag var tvungen att ge honom en röst för att han inte skulle framstå som en total idiot. Jag ville ge honom värdighet och kände stark stress innan jag visade filmen för hans son, som beundrat sin pappa hela livet.

Du jämförde tidigare dig själv med Santiago i bemärkelsen att ni gick vilse i era projekt. En annan likhet är att ni samlade in människor för att lyssna på deras berättelser – men sedan själva vill styra och ändra i deras svar.

– Så är det verkligen. Men jag tror att det vi har gemensamt är det som gjorde honom till en dålig vetenskapsman. Jag har faktiskt ett utrymme att vara manipulativ som han inte hade. Han borde nog ha varit konstnär istället. Jag vet att han skrev dikter och att han tyckte att vetenskapen också skulle vara förutsättningslös och kunna pröva saker utan gränser. Kanske skulle expeditionen varit mer lyckad som konstperformance. Det finns ju något väldigt romantiskt i att han tog människor från hela världen och placerade dem på en flotte i havet för att undersöka människans inre. Jag får gåshud av att han drömde om något sådant och faktiskt genomförde det. Sedan fick han inget erkännande eftersom det inte ledde till någon lyckad vetenskap. Men jag hoppas att filmen kan ge honom lite av det.