I hörnen av Mustafa Cans nya lägenhet tronar ouppackade kartonger och många väggar gapar tomma. Men utsikten över Södermalms snötäckta takåsar fungerar gott som kompensation. Minstingen i familjen, Adela, har öroninflammation och är hemma från förskolan. Hon springer runt med en energi som bara en tvååring kan uppbåda och visar upp en adventskalender med Pixiböcker. I köket bakar hennes mamma, regissören och dramatikern Astrid Menasanch Tobieson, saffransbullar.
En hög med Svenska Dagbladet på vardagsrummets fönsterbräde visar upp den andra delen av Mustafa Cans verklighet de senaste två åren. Första sidan täcks av en kornig bild på tre stridsklädda soldater. En stirrar rakt in i kameran med uppspärrade ögon över rubriken »Fienden finns bara några hundra meter bort«. Där befann sig Mustafa Can för några månader sedan, på sin femte resa till krigets Ukraina. Totalt har han tillbringat åtta månader i landet sedan invasionen i februari 2022 och levererat långa reportage till SvD.
Samma tidning har precis hamnat i en rasande nätdebatt om en artikel där den amerikanske säkerhetsexperten Charles Kupchan i en intervju framfört åsikten att Ukraina borde överväga att förhandla med Ryssland eftersom deras utsikter att vinna kriget såg mörka ut. Sociala medier fylldes med kräkemojis och hot om uppsagda prenumerationer. Författaren och bloggaren Lars Wilderäng, som sedan det ryska anfallet blivit en sorts krigsinfluerare som enligt egen utsago »vill driva narrativet att Ukraina klarar detta«, skrev på X: »Hur känns det att gå Kremls ärenden och släppa in en av deras påverkansoperatörer? Får ni betalt i pengar eller naturatjänster, eller har de kompromat på er?«
– Det här har jag helt missat, utbrister Mustafa Can. Jag har haft sjuka barn och kalas.
När han satt sig in i saken konstaterar han:
– Det finns idioter till allting. Det är som om Wilderäng har ett jävla patent på sanningen om Ukraina. Jag har folk som hör av sig till mig efter varje text jag publicerat: Det där kan du inte skriva, ta bort det. Då brukar jag svara: Vem fan är du att tala så till mig? En del svenskar tror att de själva är i krig – det är Ukraina.
Då har han ändå inte haft någon granskande ansats med sina artiklar, utan skrivit om mormödrar som begraver sina söner, unga narkossköterskor som plötsligt befinner sig vid fronten och rockstjärnor som trotsigt fortsätter hålla konserter.
Idén att åka ner kom inte från honom själv, utan från Svenska Dagbladet.
– Jag följde rapporteringen, precis som alla andra. Men ärligt talat tröttnade jag ganska snabbt på de svenska tidningarna: det var bara »här kommer lilla familjen som flyr« – allt skrapade på ytan. Det enda jag läste var utländska tidningar och magasin som The New Yorker, Der Spiegel, New York Times och The Atlantic. Gedigna grejer. Så hörde Svenska Dagbladets redaktionschef av sig. Han ville ha »en penna« i Ukraina och gav mig friheten att göra precis vad jag ville, så länge jag levererade en stor berättelse.
Det var ett erbjudande som historieberättaren Mustafa Can inte kunde motstå.
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara prenumerant för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden för digital prenumeration!
Har du redan ett konto? Logga in här.
Du har väl inte missat?
