Något brast i mig när lunchpriset på ett av stamhaken höjdes till 135 kronor. Höjde de inte alldeles nyss? Och tänkte jag inte samma sak då?
Maten var god, jag led inte av pengabrist och betalade förstås utan att knorra. På väg därifrån försökte likväl vi i lunchsällskapet att återskapa prishistoriken. För inte så oerhört länge sedan gick samma måltid på 89 spänn. Därefter hade priset stigit till … 104? Hursomhelst upplevdes den efterföljande 119-kronorsperioden, i efterhand, som alldeles för kort.
Det störande var att första gången ett lunchställe skrev 135 på griffeltavlan så sparkade vi bakut. Var maten verkligen bättre där än på de andra restauranger vi valde mellan? Den nya koreanen sorterades snabbt bort och vi blev våra thailändska, indiska och svenska hovleverantörer trogna. Nu, ett halvår senare, kostade det lika mycket att äta hos flera av dem. Likt boskap återvände vi ändå till samma fållor.
En dag stoppade en kollega in en pappkartong med fryst thaimat i jobbmikron, och när hon petade i sig innehållet såg det inte alltför äckligt ut. En tur till frysdisken i närmaste Willys visade att lådorna kostade 29,90 kronor styck. Fascinerande! Tanke och handling blev ett: jag köpte genast tolv stycken, en av varje smak.
Där och då bestämde jag mig för att äta mig igenom sortimentet i jakt på en favorit och se om det inte gick lika bra att leva på thaiboxar i en månad.
För säkerhets skull startade jag med en klassiker – kyckling i panangcurry med jasminris. Instruktionerna var busenkla: bort med skyddsplasten och in i mikron på högsta effekt i sju minuter.
Curryn var rykande het när jag hällde den från den separata innerkartongen över riset i boxens botten. Den diarréfärgade geggan bröts av röda chilifragment, åtta bleka kycklingbitar och ingenting annat. Men doften var det inget fel på. Nästa positiva överraskning: kycklingen var precis lagom spänstig, inte så där papptorr som den kan vara på många thairestauranger. Det bästa: curryns komplext sötsyrliga smak, som dessutom hade rejält med sting.
Den lilla styrkemätaren på boxen visade två av tre chilifrukter. Här betydde det att hettan var på nivån att skulten började fuktas, modigt för svenska förhållanden och precis som det ska vara enligt mig. Tre chilifrukter och svetten ska rinna.
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara prenumerant för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden för digital prenumeration!
Har du redan ett konto? Logga in här.
Du har väl inte missat?
