Alla som avhandlar historia ställs inför ett klassiskt dilemma: Hur värdera dåtidens handlingar utifrån dagens kunskap? Det är lika lätt att vara efterklok som det är svårt att med säkerhet veta vad som vägledde historiska aktörer. Men att det finns goda skäl att undvika moraliska eller alltför värdeladdade omdömen innebär naturligtvis inte att man bör låta bli att påpeka vad som gjorts fel rent sakligt.
Den havererade Palmeutredningen utgör ett tacksamt exempel. Dåtidens aktörer gjorde sannolikt så gott de kunde, men utöver att det vetenskapliga läget avseende vittnespsykologi och utredningsmetodik var sämre 1986 så hade svensk polis uppenbarligen inte ens tagit till sig den kunskap som fanns. Därför vidtog man åtgärder och drog slutsatser som i efterhand kan konstateras var både irrationella och kontraproduktiva.
Första gången utredningen utsattes för något slags vetenskaplig prövning var under rättegångarna mot Christer Pettersson. Åtalet vilade i princip helt på den vittneskonfrontation utredarna arrangerat åt Lisbet Palme, vilken systematiskt underkändes av dåtidens svenska vittnespsykologiska expertis. Det som fastnade i folks minne var den felaktiga sammansättningen av figuranter, som fick Pettersson att sticka ut från gruppen på flera sätt, samt att Lisbet fått förhandsinformation om att den misstänkte var missbrukare. Men minst lika viktigt var att mycket lite talade för att hon hade sett mördarens ansikte, en slutsats man kunde dra både utifrån de signalementsuppgifter hon lämnat och en brottsplatsrekonstruktion som demonstrerade ljus- och siktförhållandena vid mordet.
Friandet av Christer Pettersson kunde ha blivit en väckarklocka för utredarna: Vilka andra missar hade gjorts på liknande grunder? Istället fortsatte de att år efter år jaga någon form av stöd för idén att Pettersson hade utfört mordet, länge anförda av Solveig Riberdahl – samma åklagare som genomfört den felaktiga vittneskonfrontationen. Det gick inte.
»Axberger ger en överslätande och försåtlig bild av utredningsåtgärderna mot Pettersson.«
För den som applicerade moderna kunskaper om källkritik och tillförlitlighetsbedömningar på utredningsmaterialet fanns emellertid mer att upptäcka. Dold bland polisens osystematiska noteringar fanns en kärna av centralt placerade vittnen som lämnat överlappande signalementsuppgifter och gärningsbeskrivningar som matchade en person som bevisligen befunnit sig på brottsplatsen vid tiden för mordet. Denne Stig Engström motsvarade även beskrivningarna av den undflyende mördaren. Själv hade Engström förklarat saken med att han bara varit ett vittne, vilket också accepterats av utredarna – trots att inga uppgifter talade för att Engström befunnit sig vid brottsplatsen efter mordet. Det som fällde avgörandet var polisernas magkänsla: en medelålders grafiker motsvarade inte deras bild av en statsministermördare. När de sedermera, av formella skäl, blev tvungna att avföra Engström från utredningen rörde poliserna ihop sitt eget underlag så att Engström bland annat förväxlades med en bilist som stannat på Sveavägen.
Berättelsen om Stig Engström publicerades 2018 i Thomas Petterssons bok Den osannolika mördaren, som jag var redaktör för, och 2020 lade chefsåklagare Krister Peterson ner Palmeutredningen med motiveringen att Engström var huvudmisstänkt; eftersom han var avliden fanns inget annat att göra. I våras, ytterligare två år senare, publicerade så toppjuristen Hans-Gunnar Axberger sin bok Statsministermordet som ytterligare fördjupar bilden av några av de krafter som styrde ner mordutredningen i diket. Axberger är professor i konstitutionell rätt med ett förflutet som bland annat pressombudsman och justitieombudsman, men viktigast i det här sammanhanget är att han under 1990-talet var huvudsekreterare för Granskningskommissionen om polisutredningen av mordet på Olof Palme, vilket gav honom unika kunskaper om de sociologiska förhållandena kring Palmeutredningen.
Även om Axbergers uttalade ambition, både i bokens inledning och i intervjuer han gett, inte har varit att uttala sig i skuldfrågan intar han samma hållning till Engström som de poliser som en gång avförde honom från utredningen. Det är förstås smidigt för Axberger – på så vis faller ingen skugga över hans historiska insatser för Granskningskommissionen – men det finns ett mycket större problem med hans bok: att han istället återlanserar den friade Christer Pettersson som tänkbar gärningsman.
Statsministermordet rör sig huvudsakligen på andra plan än själva brottet och saknar löpande noter, men för envar som kan källmaterialet går det inte att missa hur Axberger på punkt efter punkt ger en överslätande och sammantaget försåtlig bild av utredningsåtgärderna mot Pettersson. Som krona på verket återupprättar han Lisbet Palmes utpekande i en passage som delvis vidkänner de mest omtalade missförhållandena, men likväl avrundas: »Konfrontationens primära syfte är att utreda om vittnet känner igen någon av figuranterna, vilket hon att döma av sin reaktion gjorde.« Att Lisbet Palme skulle ha identifierat Pettersson, och att detta än i dag skulle äga något slags bäring, har Axberger dessutom upprepat i både intervjuer och föredrag.
Det är faktiskt oanständigt.
Som sagt underkändes Lisbet Palmes utpekande av rättens experter redan 1989. I sin friande dom hänvisade hovrätten särskilt till Devlinrapporten, en brittisk utredning från 1976 som visat hur ögonvittnesidentifieringar lett till att oskyldiga dömts och särskilt varnat för mål där det saknas annan bevisning. Utöver att ifrågasätta Lisbets möjligheter att alls observera och minnas gärningsmannen särskilt väl underkände hovrätten vittneskonfrontationens suggestiva karaktär: »Christer Pettersson skiljde sig från övriga figuranter i fråga om klädsel, frisyr, ansiktsfärg och ansiktsuttryck.« När rätten bad Solveig Riberdahl förklara hur det hela gått till yttrade hon, som själv ledsagat Lisbet Palme genom processen, olika varianter av »jag minns inte« sammanlagt 83 gånger.
Vetenskapen om ögonvittnesmål och identifieringar har emellertid utvecklats en hel del sedan dess, varför det enda rimliga sättet att utvärdera vittneskonfrontationen är att göra det utifrån dagens kunskap.
Till skillnad från mycket annan psykologi är vittnespsykologi praktisk och mätbar. Kärnan är experiment där man utsätter försökspersoner för intryck och därefter olika slags påverkan för att kontrollera vad som förbättrar respektive försämrar tillförlitligheten hos deras uppgifter. På sistone har verkligheten dessutom bjudit forskarna på ett fantastiskt komplement: oskyldigt dömda som friats genom DNA-bevisning. Eftersom över 70 procent av de knappt 400 amerikaner som friats på detta sätt hade pekats ut av ögonvittnen har vittnespsykologer även kunnat undersöka vad som leder människor fel i realistiska fall. Sist men inte minst har man genomfört fältobservationer av tusentals amerikanska identifieringsprocedurer.
»Misstankar måste vara evidensbaserade och exempelvis bygga på mycket specifika signalementsuppgifter.«
2020 formulerade en expertgrupp inom the American Psychological Association nio rekommendationer för hur vittneskonfrontationer bör genomföras. Att polisen har brutit mot en av rekommendationerna räcker för att en av rätten inkallad vittnespsykolog ska kunna ifrågasätta ett utpekande på proceduriella grunder.
APA:s två första rekommendationer rör hur polisen bedriver sina utredningar innan en konfrontation ens bör komma på tal.
Ett: förhör vittnena så snart som möjligt efter brottet; spela in förhören; be vittnena, utan ledande frågor, att återge allt de minns om gärningspersonen; få dem att själva beskriva siktförhållandena på platsen och vart de riktat sin uppmärksamhet; instruera dem att inte prata med någon annan om händelsen. Detta för att människors detaljminne är kortlivat och selektivt och dessutom extremt påverkbart av vad vi får höra från andra. Två: misstankar måste vara evidensbaserade och exempelvis bygga på mycket specifika signalementsuppgifter eller fysisk bevisning som kopplar den misstänkte till brottsplatsen; dessa indicier måste dokumenteras före vittneskonfrontationen. Detta för att eliminera chansningar som riskerar att leda till att utredningen låser sig på fel person.
Om allt är väl så långt kan det vara på sin plats att kalla ett nyckelvittne till polisstationen för att se om vederbörande känner igen en misstänkt.
Tre: processen bör vara dubbelblind, det vill säga varken vittnet eller den som administrerar vittneskonfrontationen ska veta om den misstänkte finns med i gruppen. Detta för att undvika verbala eller kroppsliga signaler som påverkar vittnet, samt att administratören övertolkar vittnets reaktion inför den misstänkte. Fyra: den misstänkte får förstås inte avvika från övriga gruppen vad gäller allmän fysik och klädsel. Fem: inför konfrontationen får polisen inte ge vittnet någon information om utredningsläget eller den misstänkte, utan ska tvärtom inskärpa att a) administratören inte ens själv vet vem som är misstänkt, b) det är fullt möjligt att personen inte finns i gruppen, varför »ingen av dem« är ett fullgott svar, c) det är lika korrekt att säga »jag vet inte« om man är osäker, d) vittnet kommer efteråt att avkrävas en konfidensförklaring, och e) utredningen kommer att fortsätta oavsett om någon identifieras. Allt detta för att eliminera att vittnet känner en press att välja någon, och då tar den som känns mest sannolik, när det man vill veta är om vittnet verkligen känner igen någon.
Direkt efter vittneskonfrontationen, rekommendation sex: vittnet ska redogöra för hur säker hen är på sin identifiering. Se ovan. Sju: hela proceduren, inklusive de muntliga förhandsinstruktionerna och den efterföljande konfidensförklaringen, måste videofilmas. För hur ska man annars veta att allt har gått rätt till? Åtta: återanvänd inte vittnen för nya konfrontationer med samma person. Detta för att personen bara kommer att pekas ut igen – eftersom vittnet minns vederbörande från den första konfrontationen, och inte nödvändigtvis från brottsplatsen. Av samma orsak avfärdar APA ögonvittnesidentifieringar i rättssalen som poänglös teater: enbart första identifieringstillfället räknas, sedan är vittnet bränt. Är rätten nyfiken får den titta på videofilmen.
Bonusrekommendation, nio: genomför inte så kallade showups där endast en person visas för vittnet. Sådana utförs ibland om någon har gripits i närheten av en brottsplats kort efter brottet, som ett sätt att spara tid och utredningsresurser. Men med tanke på allt det ovanstående och hur lättsuggererade människor är: nej, bara gör det inte. Nästan 15 procent av alla DNA-friade amerikaner APA refererar till hade sugits in i utredningen på grund av showups.
Med dessa nio rekommendationer i färskt minne: låt oss ännu en gång, förhoppningsvis den sista, återvända till Palmeutredningen och Lisbet Palmes påstådda identifiering av Christer Pettersson.
Olof Palme höll armen om Lisbet när han fälldes av en omedelbart dödande kula, vilket ledde till att även hon föll till marken. Hon blev kvar ett tag nere på trottoaren, med uppmärksamheten främst riktad mot maken, och var så chockad att tre olika mordvittnen beskrev henne som närmast okontaktbar. På sjukhuset bad en polisman henne om ett signalement på mördaren och nedtecknade det följande: »Stor, kraftig, mörkhårig, iklädd midje- eller 3/4-lång blå eller mörkblå täckjacka.«
Nästa dag förhördes Lisbet under mer ordnade former i sin lägenhet, men varken detta eller något annat förhör med henne spelades in. Alla uppgifter hon lämnat är nedtecknade i konceptform; skönsmässiga sammanställningar där det varken framgår vilka frågor poliserna ställt eller exakt vad hon svarat. Enligt denna utsaga hade hon hursomhelst bara sett gärningsmannen bakifrån, när han sprang från platsen.
»Från denna punkt var Lisbet Palme förbrukad som tillförlitlig källa.«
Uppgifterna var skrala: »Mannen som sprang in på Tunnelgatan uppfattade fru Palme som varande i 40-årsåldern, cirka 180 centimeter lång och med ›kompakt‹ kropp med kort hals. Han var mörk men inte på ett direkt sydländskt sätt utan håret var mer brunaktigt. Han var iklädd en blå, något litet ›bullig‹ täckjacka som gick en bit nedanför midjan. Han hade vidare mörka, troligen grå byxor. I övrigt lade fru Palme inte märke till några detaljer vare sig i utseende eller klädsel.«
En vecka efter mordet genomförde spaningsledningen en av sina mest irrationella åtgärder: publicerandet av Fantombilden. I efterhand har det visat sig att den inte hade något med mordet att göra, icke desto mindre gav polisen allmänheten intrycket att Fantombilden visade mördarens ansikte. Mårten Palme har berättat att den inte alls motsvarade den person han själv observerat under mordkvällen och att han diskuterade saken med sin mamma. Dagen därpå ringde Lisbet Palme till polisen och sade sig då för första gången minnas saker om mördarens anlete: »Hon uppfattade det som om mannen som sprang in på Tunnelgatan hade ett något rundare, fylligare ansikte än det på fotot. Dragen i övrigt, mun och näsa, uppfattade hon som raka. Den korta halsen kan kanske förklaras med att han rörde sig med uppdragna axlar.«
Från denna punkt skulle en vittnespsykolog säga att Lisbet Palme var förbrukad som tillförlitlig källa. Utöver att hon påverkats av den felaktiga Fantombilden och sonens kommentarer skrev tidningarna varje dag vad andra vittnen uppgett.
Det hindrade inte Palmeutredarna. Den 25 mars, nästan en månad efter mordet, förhördes Lisbet av spaningsledaren Hans Holmér. Då var detaljerna ännu fler: »Gärningsmannen har stirrande blick. Ljus blick. Kindknotorna är liksom bulliga. Han har vit överläpp. Kort hals, uppdragna axlar, ett kompakt utseende. Han bär mörkblå jacka. Den är inte midjelång, inte heller väldigt lång. Han har mörka byxor. Det är inte jeans. När Lisbet ser honom går han ut till vänster snett fram mot det upplysta fönstret i affären i hörnan. Han blickar tillbaka som för att kontrollera om han lyckats och fortsätter in i gränden. Lisbet har sedan intrycket att han kan ha stått kvar inne i gränden en stund och stirrat tillbaka på henne.«
Problemet med detta vittnesmål, vilket Hans Holmér senare påpekade för Granskningskommissionen, var att Lisbet tycktes ha blandat ihop olika fragmentariska intryck – och ha smält samman gärningsmannens utseende med det närmaste ögonvittnets. Den ståndpunkten stärktes av de uppföljande förhör som hölls i slutet av april och början av maj. Då svällde Lisbets berättelse med ytterligare detaljer, varav vissa även överensstämde med en tredje person som befunnit sig på platsen.
Att Lisbet Palme med tiden blandade ihop intrycken är naturligt och i överensstämmelse med vittnespsykologisk forskning. Ämnet är ändå känsligt eftersom den som underkänner vittnesuppgifters tillförlitlighet även anses ifrågasätta uppgiftslämnarens trovärdighet. Men dessa saker är väsensskilda. Också trovärdiga personer lämnar felaktiga uppgifter, beroende på omständigheterna.
Det centrala i sammanhanget är att Lisbet Palmes tidiga, och mer tillförlitliga, signalementsuppgifter både var allmänt vaga och helt saknade beskrivning av mördarens ansikte. Men inte heller hennes senare och mer utbroderade uppgifter kunde ens med god vilja sägas utgöra en beskrivning av Christer Pettersson.
Redan där går det att ifrågasätta värdet av att alls kalla henne till en vittneskonfrontation – dessutom nästan tre år efter mordet.
Så hur var det med de evidensbaserade misstankarna?
Två saker låg Christer Pettersson i fatet: tidigare den kväll Olof Palme mördades hade han vistats på en illegal spelklubb några kvarter från Sveavägen, och 1975 hade han mördat en person några hundra meter från samma plats. Sammanträffandet fick några av Stockholmspolisens spanare att genomföra förhör efter förhör med personer i Petterssons vänkrets, och bland annat truga dem med löften om att få del av belöningen på 50 miljoner. Detta ledde till ett sammelsurium av påståenden som ändrades i takt med att missbrukarna anade vad polisen ville höra, men likväl inte rymde något som knöt Pettersson till brottet eller brottsplatsen.
På så vaga grunder godkände åklagaren ingen anhållan, varför Christer Pettersson den 14 december 1988 hämtades till ett frivilligt förhör. På polishuset sade han att han inte hade något med mordet att göra och ställde upp på en vittneskonfrontation.
Utredarna samlade ihop elva män från polishuset som radades upp bredvid Pettersson. Utöver att dessa personer var hela, rena och välansade bar samtliga svarta skor, till skillnad från den härjade Pettersson som bar vita gympadojor. Dessa tolv videofilmades både när de stod bredvid varandra och poserande var och en för sig. Gruppen var så illa sammansatt att den senare gav upphov till ett vittnespsykologiskt experiment: då pekade 80 procent av försökspersonerna, som helt saknade förkunskaper om Palmemordet, ut den figurant som motsvarade Christer Pettersson. Detta alltså jämfört med de 8,5 procent som varit fallet om gruppsammansättningen varit neutral.
Att utredarna intresserade sig för en alkoholist från Sollentuna var sedan länge känt för både Lisbet och Mårten Palme – det hade de fått höra från poliser som kom på regelbundna besök för att uppdatera dem om läget. Nu fick Lisbet veta att han var gripen och på kvällen skjutsades hon till riksåklagarens kansli för att titta på videofilmen tillsammans med Solveig Riberdahl och en annan åklagare.
Båda åklagarna visste mycket väl vem Christer Pettersson var och såvitt känt gav de inte Lisbet Palme några särskilda instruktioner inför vittneskonfrontationen, som dessutom inte spelades in. Vad som överhuvudtaget inträffade i rummet präntades bara ner i en kortfattad promemoria. Det relevanta partiet: »Efter att Lisbet Palme sett de inledande bilderna, där samtliga deltagare i konfrontationen står uppställda, säger hon att det ser man vem som är alkoholist. Det är nummer åtta. Hon fortsätter men det är inte bara det. När Lisbet Palme sett hela videotejpen säger hon att ja, det är åttan han stämmer in på min beskrivning, hans ansiktsform, ögon och hans ruskiga utseende. Hon tillade att nr 9 och 11 också har drag som stämmer på hennes beskrivning, men inte som nr 8 och de har heller inte nr 8:s ruskiga utseende.«
För att förtydliga: utifrån detta underlag finns det inget som tyder på att Lisbet Palme kände igen Christer Pettersson. Det som framgår är att hon i en urvalssituation fastnat för den person som motsvarade förhandsinformationen hon fått, och att den efterföljande visningen av personerna en och en fått henne att bekräfta valet med motiveringen att han stämde in på hennes beskrivning, vilket till viss del gällde även för två andra. Avsaknaden av konfidensförklaring vägs i praktiken upp av hennes passiva ordval, men desto viktigare: Vilken beskrivning? Envar som återvänder till de signalementsuppgifter Lisbet lämnade 1986 kan se att påståendet inte stämmer.
»Episoden utgjorde ett rättsövergrepp mot både Christer Pettersson och Lisbet Palme.«
Christer Pettersson häktades dagen därpå. Den 26 januari 1989 administrerade Solveig Riberdahl dessutom ett andra, exakt likadant, konfrontationsförhör med Lisbet Palme. Efter att ha sett om filmen med gruppen och partierna där de tolv visar upp sig enskilt, bad Lisbet att dessutom få se filmen med enbart Christer Pettersson en extra gång – en showup som skulle innebära att hon förevisades den misstänkte för femte gången. Det fick hon, och det gjorde susen: »Lisbet Palme uppgav att utseendet på den man som hon pekat ut vid konfrontationen den 14 december 1988, när videoband P 533 förevisades för henne, (person nr 8), till fullo överensstämmer med den minnesbild hon har av den man som hon iakttog i korsningen Tunnelgatan-Sveavägen den 28 februari 1986 omedelbart efter mordet på Olof Palme.«
För den som har tappat räkningen: därmed lyckades Palmeutredarna med konststycket att göra tvärtemot samtliga nio av APA:s rekommendationer. Det kan inte bli mer fel. Eller annorlunda uttryckt: exakt hela processen var optimerad för att skapa ett falskt utpekande.
Att Lisbet Palme från den stunden bibringades den orubbliga uppfattningen att Christer Pettersson mördat hennes make stämmer också väl överens med forskningen om konfrontationsförhör. Har man väl förletts till att identifiera fel gärningsperson träder dennes utseende in i ens egna minnen av händelsen.
Gjort är gjort, men utifrån dagens kunskap finns det bara ett sätt att sammanfatta denna olycksaliga episod: den utgjorde ett rättsövergrepp mot både Christer Pettersson och Lisbet Palme.
I höstas deltog Hans-Gunnar Axberger i ett seminarium om Palmemordet på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Bredvid Lena Andersson, som både spred ogrundade konspirationsteorier och ifrågasatte värdet av fakta och sakkunskap, väckte inte Axberger särskilt mycket uppmärksamhet när han ännu en gång påstod att Lisbet Palme känt igen Christer Pettersson. Han sade att detta faktum naturligtvis präglade hans inställning till vem som begått mordet, och av sammanhanget framgick att det även bidrog till hans ointresse för Stig Engström.
Själv satt jag bland åhörarna och när det blev dags för frågor från publiken påpekade jag att det inte fanns något underlag som gav stöd för Axbergers påstående. Så varifrån hade han egentligen fått uppfattningen att Lisbet Palme känt igen Christer Pettersson?
Bisarrt nog svarade Hans-Gunnar Axberger:
– Det har Solveig Riberdahl sagt till mig.