»De gör saker som inte går att försvara, men förklara«

Amanda Jansson har kallats »Sveriges nya favoritpolis« efter sitt porträtt av polisen Sara i Tunna blå linjen. Här berättar hon om arbetet med att utveckla sin rollfigur och varför hon först trodde att serien var en komedi.

Vad har du för relation till polisen?

– Jag kommer från ett litet samhälle i norra Uppland där det inte finns någon polisstation, så jag såg knappt till dem under min uppväxt annat än när de hälsade på i skolan. Därför har jag nog haft en lite naiv, eller icke-ifrågasättande, bild. Tänkt att de ställer saker till rätta, helt enkelt. I dag förstår jag förstås att inte alla inom polisen är hjältar.

Utöver Tunna blå linjen har du bland annat medverkat i Midnattssol och Vår tid är nu, men även synts i två andra polisdramer: Beck och Rebecka Martinsson.

Annons

– Men då har jag inte spelat polis. Beck spelade jag faktiskt in förra våren, efter inspelningen av Tunna blå. De är verkligen olika. I Tunna blå handlar det om det autentiska: det är rått, närgånget, mycket handhållen kamera. I Beck är det … lite mer kamera på räls, om man säger så. Man glider fram, har bara rena rörelser. Och så skiljer sig innehållet åt, förstås. Den uniformerade polis som vi följer i Tunna blå syns knappt i Beck. Kanske skymtar någon i uniform som lyfter på ett band till en brottsplats. När jag gick på scenskolan förstod jag att inte alla direkt tycker att Beck är svinbra; det är lite för mycket maskin över det hela. Men jag älskar den filmserien. Söndag kväll, sitta i soffan med familjen, kolla på en Beckfilm … Jag tyckte det var jättekul att få vara med där. Med det sagt är det något speciellt med Tunna blå linjen, för att vi visar upp polisen på ett sätt som den inte skildrats på tidigare i Sverige.

Du spelar den norrländska nykomlingen Sara. Hur gick det till när du fick rollen?

– Jag blev kontaktad av rollsättaren Lotta Forsblad i maj 2016. Hon var ute efter någon som kunde prata norrländska och hade fått höra talas om mig. Då var de så tidigt i processen att de inte visste om serien skulle bli av. Jag visste egentligen ingenting om rollen eller serien och kollade upp produktionsbolaget Anagram: jaha, de har gjort Hipp! Hipp! – ska det vara en komedi, eller vad är det för nåt? Men när jag förstod vad det handlade om blev jag intresserad direkt. Så jag provfilmade, och när de sedan sökte finansiering för serien så var jag förslaget till rollen som Sara. Det dröjde 1,5 år tills vi fick grönt ljus.

Hur förberedde du dig?

– Alla vi som spelar huvudroller har haft kontakt med egna poliser. Jag hörde av mig till poliser i Gävle där jag bor, och också någon från Umeå – eftersom det är därifrån Sara ska komma. Just Umeådialekten har det varit en massa jobb med. Jag har arbetat med en dialektcoach, snackat med mycket folk från Ume … Jag ville inte göra en klyscha av en norrlänning, utan om det står i manus att hon kommer från Umeå så ska det höras. Det var ganska svårt att få till, för Ume är en universitetsstad och dialekterna har verkligen blandats upp.

En viktig del i din rollfigur är också att hon har en stark kristen tro.

– Därför tog jag också kontakt med poliser som har en tro. Jag pratade med en präst som precis som Sara är en ung kvinna, skaffade mig Minutbibeln och läste den redan inför inspelningen av pilotavsnittet. Sen finns det en polisbibel också, som är framtagen av Allkristna polisförbundet. I den finns hela Nya testamentet, men framförallt berättelser från troende poliser om hur de haft med sig tron som en kraft i jobbet på olika sätt.

Ni hade också poliser på inspelningsplats.

– Vi hade ofta poliser med som konsulter, och även i statistroller ibland. De var en supertillgång! Man kunde fråga: Hur skulle du ha gjort i den här situationen? Och när man själv kände att en replik eller något inte satt helt rätt så kunde man bolla med dem. Sedan blev man långsamt säkrare och säkrare. Efter ett tag började man nästan slänga sig med uttrycken. »Ska vi göra ›björnen‹ här?« Det är när man går in från sidan och tar tag om en person som man vill få ner på backen. Eller: »Skulle du ha gjort ett handledsgrepp här?«

Har din syn på polisen förändrats under arbetet?

– Det första jag förstod var vilket signalvärde polisuniformen har. Under min första inspelningsdag stod jag under en paus och rökte en cigg på Stortorget. Jag hade polismössa, kängor och byxor på mig, men en vanlig t-shirt och reflexväst på överkroppen – för det var viktigt att vi satte på oss något som visade att vi inte var riktiga poliser. Trots det kom en person fram till mig: »Someone has taken my wallet, can you help?« Jag kände: Gud, jag är bara en vanlig liten människa. Då märkte man vad en så enkel sak som den där polismössan kan signalera.

Har du fått en fördjupad förståelse för polisens arbete?

– Jag har verkligen förstått att det är ett jäkla yrke, alltså. Att se så mycket skit som en polis gör: hundratals livsöden, hela tiden, som man bara kikar in hos. Sen är det vidare till nästa. Hur gick det med den personen de tog hand om häromdagen? Det kanske de aldrig får veta. Vissa menar att den omväxlingen är tjusningen med jobbet. Men jag tycker att det verkar så jobbigt. Sen hände det så otroligt mycket inom polisen bara under tiden vi arbetade med serien. Som härom månaden, då det var snack om att göra polisutbildningen kortare för att kunna utbilda fler poliser snabbare. Då blev jag så här: Nej, nej, nej – luuuugn i stormen. Är det något jag har förstått så är det att polis är ett yrke som kräver en gedigen utbildning. Snarare handlar det om att man borde hitta sätt att locka fler personer med andra egenskaper. Som min karaktär Sara. Hon är ganska liten, medan många poliser är stora och muskulösa. Men att kunna prata med folk är ett vapen det också.

Många tidigare polisserier har fått kritik för att framställa kåren i alltför positivt ljus. Hur tycker du att ni lyckats med balansgången?

– Jag hoppas att man ska kunna tycka om människorna i serien, utan att alltid tycka om det som poliserna gör. Som vad gäller Magnus, till exempel. Man förstår ganska tidigt i serien att det finns en del skeva åsikter hos honom. Men tids nog kanske man får lite mer förståelse, när man ser var han kommer ifrån. Att man inte bara ser uniformen, utan människorna bakom den – som gör saker som inte går att försvara, men förklara.

Annons