Minns du när du första gången hörde talas om fallet da Costa?
– Själva mordet minns jag inte att jag la märke till när det hände, det skedde så många våldsbrott på den tiden. Men innan allt det här började hade jag ingått i en liten grupp som jobbade med ouppklarade mord på prostituerade i Stockholm. Vi var tre poliser och två rättsläkare – Jovan Rajs och Teet Härm. Så jag kände Teet och hade gått en kurs på rättsmedicin där han var föreläsare. En av utredningarna jag arbetade på tillsammans med Teet gällde ett mord på en prostituerad i city. Efter några månader blev det uppklarat; man grep en person och åtalade honom. På väg till domstolen för att vittna i det målet gick jag i korridoren på tekniska roteln, när en kollega kom fram och sa: Vet du att Teet Härm är misstänkt [för mordet på da Costa]? Det var så jag fick höra talas om det. Sen gick jag ner till domstolen – och där träffade jag Teet. Det var … makabert. Ganska ruskigt. Jag minns att han var irriterad över att han inte hade fått någon information inför att han skulle vittna, så som var brukligt. Jag minns att jag sa till honom att det kan väl inte jag göra något åt. Jag ville bara bort därifrån. Efter det gjorde jag allt för att undvika all tänkbar information om fallet.
Hur blev du sen ändå involverad i det?
– Jag minns inte riktigt av vilken anledning jag blev tillfrågad att vara med på rekonstruktionen då man utredde Teet Härm för mordet på hans exfru. Men jag var i alla fall där då. Man hade fått tillgång till hans gamla lägenhet, till och med skaffat fram en liknande säng som tidigare hade stått där. Det stod ganska snabbt klart att det var som Teet hade sagt; hans fru hade begått självmord och det var inget mordärende. Det hela var en egendomlig situation, jag vet inte ens om jag hälsade på honom. Det här var ju en människa som kunde ha begått ett fruktansvärt brott. Men jag minns hur Teet tittade på mig. Vädjande, som för att säga: Kan du hjälpa mig?
