Jag har hört dig prata om den här dokumentären i åratal. Har da Costa-fallet varit din vita val?
– Mm, definitivt. Dels har själva mängden utredningsmaterial legat som en stor barriär. Läser man Per Lindebergs bok Döden är en man från 1999 blir man orienterad i da Costa-fallet, förstår att det är jävligt intressant och blir övertygad om en massa saker. Men ska man själv komma vidare, och tillföra något nytt, måste man både få tag på hela förundersökningsmaterialet och göra egen research. Och det har tagit en sån jävla tid. Sen tillkom utmaningen att få med sig Thomas Allgén och Teet Härm.
Eller allmänläkaren och obducenten, som de blev kända som. Det kan inte ha varit lätt?
– Det satt väldigt långt inne, framför allt för [rättsläkaren] Teet Härm. Han har blivit jagad på ett sätt som det är svårt att föreställa sig. Att han för många svenskar är ondskan personifierad har förstås påverkat honom väldigt allvarligt och gör att han fortfarande är rädd. Jag var övertygad om att han hade allt att vinna på att träda fram och gav mig fan på att han skulle vara med, men han ville inte och till slut blev han förbannad på att jag tjatade. Det gjorde också att projektet fördröjdes några år. När jag hade fått lite distans till det insåg jag att det är gott nog att man får höra honom, även om man inte ser hans ansikte – i princip ingen har ju hört honom prata. Så jag är väldigt glad för att Teet är med, eftersom jag hela tiden har känt att han vill att den här historien ska berättas på ett begripligt sätt för en förhoppningsvis stor publik.
