Det kom som på beställning: samma dag som SVT lade upp den tredje delen av Dan Josefssons och Johannes Hallboms dokumentärserie »Det svenska styckmordet« publicerade Dagens Nyheter en debattartikel författad av en av rättsskandalens huvudpersoner. Frank Lindblad, numera professor i barnpsykiatri, ville aldrig prata med SVT:s grävare. Man kan på ett sätt förstå varför: fakta i målet är glasklara. Utöver att Lindblad agerade utifrån vanföreställningar som var vanliga bland dåtidens barnpsykologer, uppträdde han huvudlöst och osakligt även inom dessa svajiga ramar. Att hans 40 år gamla försyndelser dras fram i ljuset måste kännas tråkigt.
Samtidigt är Frank Lindblad en statligt avlönad akademiker. För honom ska det inte vara något problem att konstatera att det generella kunskapsläget har ändrats, och att för honom ny information har tillkommit även vad gäller det specifika fallet. Att erkänna och korrigera fel är en av forskarsamhällets grundbultar. Dessutom: Vem har inte gjort misstag?
Men nej, Lindblad valde istället att författa ett eget försvarstal. I det håller han både fast vid sina ståndpunkter från 1980-talet, trots att SVT är långtifrån först om att redovisa belägg för att de var felaktiga, och rättfärdigar det ovetenskapliga synsätt som då vägledde honom. Dessutom attackerar han dokumentärmakarna, som han hävdar ger en »fragmenterad och missvisande bild byggd på svepande antydningar, lösryckta uppgifter och hopp i tiden«.
Och DN valde att publicera det.
