Det här är en debattartikel av tre forskare: Emelie Ernberg, Julia Korkman och Sara Landström. Den är skriven som ett svar på professor Frank Lindblads inlaga i DN Kultur den 11 december.
I en replik till Dan Josefsson och Johannes Hallboms dokumentär Det svenska styckmordet skriver psykiatriprofessor Frank Lindblad i DN att forskningsläget har utvecklats i en riktning som ger stöd för de slutsatser han drog i da Costa-fallet. Lindblad hävdar exempelvis att ett barn från cirka 1,5 års ålder kan »lagra inre bilder eller andra sinnesintryck« som det senare kan artikulera, om »något i dess liv väcker associationer till traumat«. Enligt honom kan barn även uttrycka dessa »beteendeminnen« i form av lekar »som ofta på ett konkret sätt återspeglar vad barnet utsatts för eller bevittnat«. Som stöd för sina idéer hänvisar Lindblad till ett fall med en amerikansk flicka, Rachel, som enligt honom har berättat vad hon upplevde som 1,5-åring.
Vi är tre aktiva forskare inom ämnet rättspsykologi som alla har specialiserat sig på barns vittnesmål och barnförhör. Vi utbildar domare, åklagare och poliser inom dessa områden och håller absolut inte med om den bild av forskningsläget som Lindblad ger. Vi har också granskat utredningen i da Costa-fallet på uppdrag av Maria Hansson Botin, Anton Berg och Martin Johnson (i podcasten Spår) och håller heller inte med om de slutsatser och den bedömning som gjordes i da Costa-fallet.
»Att låta en förälders andrahandsuppgifter få så här stort utrymme i en brottsutredning är numera otänkbart.«
SVT-dokumentären hänvisar till »ett Sverige som inte längre finns«. På 1980-talet var frågan om barns vittnesmål ett nästintill outforskat ämne. Sedan dess har ett enormt forskningsområde med fokus på hur barn minns och berättar om brott, samt hur vuxna bör höra barn i rättsliga sammanhang, vuxit fram. Detta gör att vi nu har tillgång till solid vetenskap som kastar nytt ljus över det som skedde i da Costa-fallet.
Först och främst finns det inget stöd för uppfattningen att barn kan redogöra för händelser som har inträffat innan de utvecklat ett språk. Såväl fältstudier på barnsjukhus som experiment visar att barn har mycket svårt att översätta tidiga upplevelser i tal, om de överhuvudtaget klarar av det. I dag är rekommendationen att inte höra barn gällande sådana upplevelser.
Vill du veta mer om da Costa-fallet? Läs våra intervjuer med Dan Josefsson och Jan Olsson.
Eftersom en av förutsättningarna för att ett barn ska kunna lämna en tillförlitlig utsaga är att barnet haft ett språk när händelsen inträffat, skulle vi kunna sätta punkt här. Men den här historien handlar inte om vad barn minns och berättar, utan om något helt annat. Den handlar om vad en mamma påstår att hennes barn ger uttryck för.
Att låta en förälders andrahandsuppgifter få så här stort utrymme i en brottsutredning är numera otänkbart. Forskare som studerat inspelade samtal mellan föräldrar och barn som lämnats till polisen, som bevis på hur barnen »berättat« om olika typer av övergrepp, fann att den mesta informationen kom från föräldrarna, samt att de frågor som ställdes var extremt ledande. Föräldrarna var inte medvetna om detta, utan menade att barnen »själva berättade«. Att som polisen i da Costa-utredningen ge en förälder en bandspelare, och uppmana denne att bistå i utredningen, är således inte något man skulle göra i dag.
»Vad gäller Frank Lindblads anekdotiska bevis, så redovisar han inte heller detta på ett sanningsenligt vis.«
Den här berättelsen handlar också om vuxna som tolkar ett barns lekar och beteenden och tar dessa som facit på att barnet bevittnat ett styckmord. De värderar sättet på vilket barnet interagerar med dockor och verktygslådor. Forskning visar att små barn har svårt för abstrakt representation. Detta betyder att barn inte kan använda en docka för att visa vad någon annan person har gjort i ett tidigare skede, vare sig mot dem själva eller mot någon annan. Forskare avråder därför i dag från användandet av dockor i utredande sammanhang. Det bör även nämnas att vetenskapliga experiment har visat att användandet av dockor i förhör leder till att många barn rapporterar saker som inte har hänt.
Vad gäller Frank Lindblads anekdotiska bevis, fallstudien med amerikanska Rachel, så redovisar han inte heller detta på ett sanningsenligt vis. Bakgrunden till att flickan ens blev föremål för en fallstudie är att hon vid elva års ålder blev väckt på natten av att några ungdomar kastade in en sten genom hennes fönster. Hon reagerade kraftigt på händelsen, mådde dåligt och fick svårt att sova. Detta skulle kunna ses som en naturlig reaktion på en skrämmande händelse, men Rachels terapeut tolkade den som ett tecken på att hon hade ett »omedvetet« minne från mordet på hennes mamma – som skedde då flickan var 1,5 år gammal – vilket »återuppväcktes« av händelsen. Den tanken går emot forskning och kunskap om hur minnet fungerar, varför exemplet snarare än att ge stöd åt Lindblads uppfattning utgör ännu en illustration av hans föråldrade synsätt.
Vi vet betydligt mer i dag än vad vi gjorde på 1980-talet om hur barn minns och berättar och hur man bör höra barn i rättsliga sammanhang. Tidigare i år gick en internationell grupp av ledande barnförhörsforskare ihop och sammanfattade forskningsläget för the European Association of Psychology and Law. Vi rekommenderar alla som är intresserade att läsa den rapporten.
Det dagens experter är överens om är att barn kan lämna tillförlitliga utsagor först från tre till fyra års ålder, givet rätt förutsättningar. De viktigaste förutsättningarna är att händelsen ligger relativt nära i tid samt att den som pratar med barnet har adekvat utbildning, ställer öppna frågor och undviker att påverka och leda barnets berättelse i en viss riktning. Anledningen till att samtliga evidensbaserade barnförhörsmetoder betonar vikten av öppna frågor är att barn är särskilt sårbara för påverkan. Denna sårbarhet är följaktligen en av de viktigaste faktorerna att ha i åtanke när man pratar med barn och bedömer deras berättelser.
Sammantaget har forskningsläget alltså utvecklats tvärtemot den riktning Lindblad påstår. Numera förstår vi vilken stark påverkan vuxna kan ha på det barn berättar, samt hur skadligt det är att försöka lägga godtyckliga tolkningar och föräldrars oro till grund för rättsliga beslut. När det kommer till utsatta barns möjlighet att komma till tals är samhället i dag bättre rustat både vad gäller att höra barn och att bedöma deras utsagor. Aktörer inom rättsväsendet utbildas aktivt och såväl åklagare som poliser i Sverige har tillgång till evidensbaserade manualer samt riktlinjer för hur även de yngsta barnen – som förmår tala – bör bemötas och höras. Därför upplever vi det som angeläget att klart ta avstånd från den missvisande bild som Frank Lindblad presenterat.
Emelie Ernberg, Doktor och lektor i rättspsykologi, Göteborgs universitet
Julia Korkman, Docent i rättspsykologi samt arbetslivsprofessor i juridik, Åbo Akademi
Sara Landström, Professor i psykologi, Göteborgs universitet
Du har väl inte missat?
