När Sverige gjorde skillnad

Medelsvensson såg bojkottlapparna på Konsum, ANC-galan och Olof Palmes brandtal. Det fanns ­också svenskar som med livet som insats tog aktiv del i kampen. För Filter ­berättar två av dem för första gången sin historia.

Sommaren hade precis gått över i höst, och som Magnus Walan minns det var luften frisk och kall den där dagen 1978 då han hoppade på tåget från Uppsala till Stockholm för att äntligen få träffa en ANC-delegation.

Från Centralstationen traskade han över gatan och in genom Hotel Continentals dörrar. Oliver Tambo, ANC:s högste ledare sedan Nelson ­Mandela satts i fängelse, hade precis anlänt med några av sina närmaste män. Den terroriststämplade organisa­tionen var förbjuden i hemlandet och misstänklig­gjord i stora delar av västvärlden, men i Sverige fick de statsbidrag och hade sedan fyra år tillbaka ett internationellt kontor.

Magnus hörde talas om apartheid redan som liten på U-landsveckan i Betlehemskyrkan där hans familj var engagerad. Som 18-åring flyttade han till Uppsala och sveptes med i Afrikagrupperna, en solidaritetsrörelse som tog fart under 60-talets revolutionära anda. Nu var han 20 år, och på Världsungdomsfestivalen på Kuba den sommaren var han med om att skapa en renodlad kampanjrörelse för Syd­afrikas svarta: Isak, Isolera Sydafrikakommittén.

I Hotel Continentals lobby mötte Magnus några vänner från Afrikagrupperna. De traskade upp till ett litet mörkt hotellrum för att hälsa på gästerna. En av dem sög på en otänd pipa och efterlyste tobak av favoritmärket Kaapstad. Det blev en bra ursäkt att lämna hotellkorridorerna och komma ut i solskenet.


Tack för att du läser Filter

Skapa ett gratiskonto eller för att fortsätta läsa.

 

Sugen på en prenumeration? Teckna här!

Artikeln publicerades i Filter #14 (09 juni 2010) och är skriven av .