När Sverige gjorde skillnad

Medelsvensson såg bojkottlapparna på Konsum, ANC-galan och Olof Palmes brandtal. Det fanns ­också svenskar som med livet som insats tog aktiv del i kampen. För Filter ­berättar två av dem för första gången sin historia.

Sommaren hade precis gått över i höst, och som Magnus Walan minns det var luften frisk och kall den där dagen 1978 då han hoppade på tåget från Uppsala till Stockholm för att äntligen få träffa en ANC-delegation.

Från Centralstationen traskade han över gatan och in genom Hotel Continentals dörrar. Oliver Tambo, ANC:s högste ledare sedan Nelson ­Mandela satts i fängelse, hade precis anlänt med några av sina närmaste män. Den terroriststämplade organisa­tionen var förbjuden i hemlandet och misstänklig­gjord i stora delar av västvärlden, men i Sverige fick de statsbidrag och hade sedan fyra år tillbaka ett internationellt kontor.

Magnus hörde talas om apartheid redan som liten på U-landsveckan i Betlehemskyrkan där hans familj var engagerad. Som 18-åring flyttade han till Uppsala och sveptes med i Afrikagrupperna, en solidaritetsrörelse som tog fart under 60-talets revolutionära anda. Nu var han 20 år, och på Världsungdomsfestivalen på Kuba den sommaren var han med om att skapa en renodlad kampanjrörelse för Syd­afrikas svarta: Isak, Isolera Sydafrikakommittén.

Annons

I Hotel Continentals lobby mötte Magnus några vänner från Afrikagrupperna. De traskade upp till ett litet mörkt hotellrum för att hälsa på gästerna. En av dem sög på en otänd pipa och efterlyste tobak av favoritmärket Kaapstad. Det blev en bra ursäkt att lämna hotellkorridorerna och komma ut i solskenet.

Magnus var nyfiken på de uppklädda männen, men kände sig ung och okunnig och höll sig lite i bakgrunden. Då kom mannen med pipan upp jämsides med honom och fattade på afrikanska mäns vis tag i hans hand. Han såg inte mycket äldre ut än Magnus själv; han var smal och klädd i mörkbrun tweedkostym. De gick ner mot Sergels torg, hand i hand, medan mannen berättade om ANC: hur rörelsen startade 1912 med protester mot att de vita tog jord från de svarta, och hur de numera tvingades verka underjordiskt från baser i grannländerna.

Magnus kände sig smått generad av att hålla en man i handen, men lyssnade nyfiket. Mannen med pipan hette Thabo Mbeki.

 

Parallellt med studierna i statsvetenskap och ett jobb som operationsfotograf på universitetssjukhuset i Uppsala jobbade Magnus för Isak, som nu representerade närmare åttio organisationer – allt från kyrkliga samfund till politiska partier. Målet var att få till en total Sydafrikabojkott. På FN:s rekommendationer exporterade Sverige inte vapen till landet, men för svenska industriföretag som Atlas Copco, Sandvik och SKF var inte minst den sydafrikanska gruvindustrin en stor och viktig kund. I de svenska mataffärerna fanns dessutom gott om sydafrikanska frukter och grönsaker i både färsk och konserverad form.

I Isaks mörka källare på Humlegårdsgatan 17 i Stockholm svarade Magnus Walan i telefon, tog emot besökare och klippte till rödsvarta klister­märken med texten: »Köp inte sydafrikanska varor!« Emellanåt tog han med sig några paket själv, smög in på Ica i Uppsala och klistrade fast märkena på apelsinlådor och Del Monte-konserver.

Samtidigt hjälpte han till på det svenska ANC-kontoret på Gamla Brogatan – en vindsvåning på tre rum med lågt i tak och vitmålade väggar fyllda med ANC-flaggor och kampanjplanscher. När ANC:are kom på besök agerade Magnus chaufför och körde runt dem till mötesplatser och hotell i kontorets ljusblåa Volvo. Bilen gick att starta på avstånd med en fjärrkontroll för att avslöja eventuella bomber kopplade till motorn. På kvällarna hände det att han satt ner med gästerna i lobbyn på hotellet, drack whisky och småpratade.

Försommaren 1984 delade tidningen Arbetet ut sitt Låt Leva-pris till den sydafrikanska organisationen United Democratic Front, och de båda ledarna Murphy Morobe och Cassim Saloojee kom till Stockholm för att hämta priset. Efter en presskonferens i Folkets Hus gav de Magnus ett erbjudande: »Kommer du till Sydafrika så ska vi ta hand om dig. Du skulle kunna göra mycket nytta.«

Bristen på ocensurerad information i Sydafrika var stor och den som ertappades med att främja de svartas frihetskamp riskerade tortyr och långa fängelse­straff. Stora delar av ANC hade fängslats eller gått i exil, och få svarta kunde överhuvud­taget röra sig fritt inom landet. En västerländsk, vit informationskurir skulle komma väl till pass – såväl inom som över Sydafrikas gränser.

Vid det här laget kände ANC till Magnus väl, och visste att de kunde lite på honom. Han var ung och hade inga barn, men var tillräckligt gammal för att ta ansvar för sig själv. Han saknade dessutom tunga ekonomiska ansvar – Uppsalaettan med dass i trappuppgången kostade 187 kronor i månaden.

»Det här kommer jag aldrig att våga«, var Magnus första tanke. Ändå kunde han inte släppa den. Ju mer han tänkte på förslaget, desto mer lockande lät det. Till slut bestämde han sig.

»Under ett lager kläder låg en bunt ANC-­flygblad. Hade de blivit upptäckta skulle hon – och kanske också de andra – ha dömts till flera års fängelse.«

En vinterdag i slutet av 1984 stod Magnus Walan på Arlanda flygplats med en sliten svart axelremsväska som enda packning. I den låg några klädombyten, en necessär, en Minoltakamera, en Sonybandspelare, en packe kassettband och en liten beige adressbok med krypterat innehåll, ifall boken skulle hamna i fel händer. Flygbiljetten i hans hand bar Balkan Airlines grönröda logga – det var den billigaste han kunde hitta. Med en kittlande nervositet i magen klev han på flyget och såg snart Sverige krympa under sig.

Efter byten i Köpenhamn, Östtyskland och Bulgarien – där han tillbringade en natt på ett obekvämt marmorgolv – fortsatte resan via Malta, Lagos och Harare, för att slutligen nå Johannesburg. Det var söndag och staden var spöklikt folktom när Magnus klev av flygbussen.

Det sydafrikanska kyrkorådets kontor låg i ett äldre sexvåningshus i centrala Johannesburg, i samma lokaler som UDF hade sitt högkvarter. Där togs han emot av David Webster, en lågmäld, vit professor som var aktiv i Föräldrakommittén för fängslade barn. Webster flyttade in till sin flickvän Maggie, och lät Magnus ta över hans hem i den ruffiga stadsdelen Cyrildene. Lägenheten bestod av ett rum med en säng, ett litet kylskåp och en kokplatta.

Annons

När Magnus gick ner till kvartersbutiken bestod utbudet av varma mackor, samosas – trekantiga smördegsknyten med olika fyllningar – Coca-cola, öl och sprit. Lyckligtvis behövde han inte tillbringa särskilt mycket tid på sitt rum: efter några kvällar blev han bjuden på grillfest, och snart började han hänga på jazzklubbar med David och Maggie.

Inom kort lärde han sig säkerhetsrutinerna. För att kontakta en tidigare okänd person behövdes alltid en mellanhand – en välkänd person som kunde introducera den andre och garantera att det var någon att lita på. Skulle han prata om något som var det minsta känsligt fick han aldrig använda telefon, och inte prata inomhus.

David Webster och andra på kyrkorådet introducerade Magnus Walan för viktiga ledare inom motståndet och gav honom inblick i det som pågick under ytan. Han fick träffa människor vid en refug nära en motorväg, i bilar, på bakgårdar. Han ­flyttade runt bland olika personer i motståndet – alla var ivriga att höra vad som hände internationellt i antiapartheidrörelsen. Han fick följa med på en rätte­gång där hans nyfunna vänner stod åtalade för att ha varit drivande i en gruvarbetarstrejk, och hamnade längst fram i rättssalen eftersom han misstogs för en advokat. Han smugglades in under en presenning på ett lastbilsflak till gruvarbetar­området utanför Johannesburg för att besöka männens »­compounds«, enkla bostäder där arbetarna tvingades bo utan sina familjer.

Där kunde Magnus Walan utföra sitt andra, mer »officiella«, uppdrag – att dokumentera levnadsförhållandena för den svarta befolkningen, och via Isak sprida informationen till engagerade människor i Sverige och resten av världen. För säkerhets skull inleddes varje intervjuband med tre minuter ­Rolling Stones, och inga namn nämndes.

Han fick göra allt längre utflykter. En dag färdades han 35 mil ner mot östkusten tillsammans med en nunna och två medlemmar ur kyrkorådet. När mörkret lagt sig stannade de till vid sidan av vägen för att vila.

Magnus kurade ihop sig under en filt för att försöka sova lite innan minibussen rullade vidare. Han vaknade med ett ryck av att något bankades mot fönsterrutorna. När han öppnade ögonen bländades han av det skarpa ljuset från ficklampor som dansade runt i bussen. Utanför stod tungt beväpnade, civilklädda poliser som skrek på afrikaans: »Kom ut! Fram med passen!«

Livrädd och yrvaken klev Magnus ut ur bussen. Polis­erna hajade till när de såg honom – vad gjorde en vit utlänning här? Sedan skrek de åt alla att packa upp sina väskor. Snart var alla inspekterade utom en. Polisen beordrade nunnan att öppna sin väska, men hon vägrade. Magnus såg hur kvinnan rätade på ryggen: »Du får öppna den själv.«

Polisen slet upp väskan och hans ögon fastnade ett ögonblick vid det som låg överst: en BH och ett par trosor. »Din snuskhummer!« skrek nunnan. »Ska du pilla i mina underkläder?«

Polisen blev ställd. Smått generad räckte han väskan till nunnan som fick stänga den själv. Alla togs med till polisstationen, där poliserna fortsatte att skrika, hota och trakassera.  Magnus blev tillsagd att sätta sig på en träbänk i korridoren – som vit och utlänning gick de inte lika hårt åt honom. Han stirrade in i den gulfärgade väggen och åt ett äpple medan de höga rösterna från förhörsrummet ekade ut i korridoren.

När de återvänt till minibussen andades nunnan ut och öppnade sin väska. Under ett lager kläder låg en bunt ANC-flygblad. Hade de blivit upptäckta skulle hon – och kanske också de andra – ha dömts till flera års fängelse.

När minibussen till slut nådde sitt mål var vägen blockerad av ett pansarfordon. En grupp militärer kom fram för att se vilka de var. Magnus medpassagerare diskuterade med dem utanför minibussen, varpå pansarfordonet ­rullade bort så att de kunde komma förbi. Han förstod ingen­ting. De var vid en av Sydafrikas många trånga kåkstäder utan el och vatten, dit apartheidregimen tvångsförflyttat miljontals människor som fått sina hus bulldozrade och sedan hivats upp på lastbilsflak. Ekuvugeni var inget staten var sugen på att visa upp. Hur kunde de få fritt fram?

»Vi sade att du är en svensk katolsk fader, och att du är här för att besöka den katolska missions­stationen«, förklarade en av medpassagerarna. »Så nu måste du upp och välsigna administrationen.«

Förvirrad granskade Magnus Walan sina kläder – de katolska fäder han stött på gick inte omkring och välsignade folk i en sliten t-shirt och gympabrallor. Efter att ha frågat runt bland plåtskjulen fick han tag på en alldeles för stor kavaj, ett par illasittande byxor och bruna skor. Magnus övade in det katolska korstecknet, och medan de andra levererade flyg­bladen åkte han upp till KwaZulu-administrationens representant och välsignade honom.

 

Efter knappt två månader i Sydafrika reste ­Magnus Walan hem till Sverige. Redan efter några dagar i Uppsala saknade han smaken av samosas. Magnus kände att fler än de som var engagerade inom antiapartheidrörelsen borde få veta vad som hände i Sydafrika – de traditionella medierna blev inte insläppta, eller så delgavs de bara ­regimens friserade verklighetsbeskrivning. Magnus gick upp till Aftonbladets kontor. Efter att ha lyssnat på honom ett tag utbrast tidningens världsreporter Staffan Heimerson: »Men, faaan, det här måste du ju skriva ner!«

Annons

Utan att veta hur han skulle bära sig åt blev ­Magnus tillsagd att sätta sig på en stol på redaktionen och skriva. Nästa dag, den 19 februari, hade han en helsida i Aftonbladet utan signatur. En intervju han gjort med Winnie Mandela, som var satt i en sorts husarrest, sändes i programmet Kanalen i P1.

Den första resan till Sydafrika hade fångat ­Magnus totalt. Sydafrikanernas passion för en förändring hade blivit hans egen. Han kände sig tvungen att åka tillbaka. För pengar han tjänade på att skriva artiklar och föreläsa på skolor och bibliotek köpte han en ny Balkan Airlinesbiljett till Johannesburg.

Snart skulle han återigen hamna i sydafrikansk arrest – den här gången ensam.

 

Samtidigt som enstaka eldsjälar engagerade sig för befrielsekampen agerade även det officiella Sverige. Trots protester från näringslivet antog riksdagen en lag som förbjöd svenska nyinvesteringar i Sydafrika. Isak krävde en mer omfattande bojkott. Vad varken de eller särskilt många andra svenskar visste var att regeringen bedrev ett slags dubbelspel: i hemlighet stöttade man sedan länge ANC och befrielserörelsen.

Eftersom ANC till viss del levde i exil tog de emot pengar från de svenska ambassaderna i grann­länder som Tanzania, Zambia och Lesotho. Sverige förmedlade också pengar mitt inne i landet, bland annat under den internationella studentorganisationen IUEF:s täckmantel. I början av 80-talet kom det fram att den sydafrikanska säkerhetspolisen infiltrerat organisationen. Craig Williamsson, en av de ledande inom IUEF, avslöjades som syd­afrikansk agent.

Samtidigt bestämde regeringen Palme att de skulle utöka biståndet till Sydafrika. UD behövde en orädd och skicklig person som kunde bygga upp ett nytt bidragssystem från grunden. De kontaktade ­Birgitta Karlström Dorph på den svenska ambassaden i Kenya, som tidigare varit en svensk representant i Idi Amins Uganda och som under stor dramatik hade hjälpt Haile Selassies barnbarnsbarn att fly undan den etiopiske diktatorn Mengistu Haile Mariam.

1982 flyttade Birgitta till den svenska legationen i Pretoria; på grund av Sveriges spända relation till Sydafrika var den inte uppgraderad till ­ambassad. Legationens uppgift utåt var att företräda den svenska regeringen gentemot den sydafrikanska, samtidigt som den skulle bygga upp ett bistånd som verkade emot den sydafrikanska regeringen. Medan Birgittas chef skötte kontakterna med det vita Sydafrika var hennes arbete helt vigt åt de svartas situation.

Birgitta Karlström Dorph fick ett rum med utsikt över bergen. För att skapa det kontaktnät hon behövde såg hon till att få en chaufför, en bil och en sekreterare. Varje morgon gick hon igenom dagens program med sin sekreterare och chauffören Elias, men exakta adresser och namnen på dem hon skulle träffa höll hon för sig själv – det var bäst att så få som möjligt visste. När de sedan gav sig av i legationens gula Volvo hoppade Elias av vid något shoppingcenter, medan Birgitta fortsatte den sista biten själv.

Hennes viktigaste kontakt hette Beyers Naudé. Han var en vit präst med bakåtkammat hår och stor utstrålning som i ungdomen stöttade det styrande National Party, men som bytte sida efter massakern i Sharpeville 1960 då 69 demonstranter sköts ihjäl av polisen. Den syd­afrikanska polisen höll honom i en form av hus­arrest som innebar att han bara fick träffa en person åt gången.

Beyers Naudé gav Birgitta förslag på personer att söka upp, organisationer att stödja, förklarade hur motståndet inne i landet fungerade, vilka hon kunde lita på och inte. Med jämna mellanrum åkte Birgitta hem till honom med en påse bullar. De kokade alltid te och satte sig sedan på baksidan av huset intill en liten pool, en bit från eventuella avlyssningsmikrofoner. Sedan hade de en timme på sig att prata.

På Beyers rekommendationer åkte Birgitta runt till kåkstäderna utanför Pretoria och Johannes­burg, och ut på landsbygden. Hon byggde upp ett stort kontaktnät till organisationer hon tyckte att den svenska staten borde stödja: UDF, rättshjälps­organisationer, ungdomsorganisationer, kvinnoorganisationer, tidningar, undervisningsprojekt, fack­föreningar. Ibland kontaktade hon människor på vinst eller förlust, som Max Coleman, en man Birgitta såg i tidningen där han stod med en protestskylt utanför säkerhetspolisens förhörslokal i Johannesburg. Hon letade reda på hans adress och åkte till hans kamerafirma i Johannesburg. Snart stöttade Sida de organisationer han var involverad i.

Ibland lärde Birgitta känna någon som hon instinktivt tyckte borde ha en viktig funktion i sitt område. Mot alla regler sade hon då: »Om du får pengar, skulle du kunna starta en organisation här?«

Birgitta arbetade utifrån en skala – från de mer okontroversiella bidragstagarna till de kontro­versiella. Stödet till mer »oförargliga« verksamheter som kyrkor och konstcenter fungerade som täckmantel åt ljuskänslig verksamhet, som personliga stipendier till viktiga motståndsledare. Stipendierna sattes varje månad in på bankkonton som växlade från gång till gång för att undvika att upptäckas.

Efter att en organisation skrivit en ansökan om bidrag, skickade Birgitta den till Sida. De talade i sin tur med en »kanal«, till exempel Center­partiets ungdomsförbund, som skickade en ansökan om pengar. Sida betalade ut dem till ungdoms­förbundet, som därefter överförde stödet till den syd­afrikanska mottagaren. Pengarna gick på hemliga vägar in i landet – ibland med hjälp av vita, syd­afrikanska banktjänstemän.

Efter en semester på gården Gåsavinge på Bjärehalvön i Skåne återvände Birgitta Karlström Dorph och hennes familj till Pretoria. Redan när de låste upp dörren till det stora huset i Waterkloof märkte de att något inte var som det skulle. Någon hade varit där.

När Birgitta gick in i sovrummet låg täcken och kuddar slarvigt i sängen. Hennes hårtork var inkopplad och täckt av fingeravtryck. En titt i garderoben avslöjade att någon hade stulit hennes svarta sammetsdräkt och maken Bills enda snygga kostym. Inget annat saknades. De ovälkomna besökarna kunde lika gärna ha lämnat en lapp på golvet: »Vi vet var ni bor.«

Det hela var obehagligt. Birgitta ville ju hålla familjen utanför. Bill jobbade på ett sjukhus för svarta i Pretoria, de fyra barnen hade sin skola och ingen visste egentligen vad hennes jobb gick ut på. Vad betydde det här? Skulle de göra dem illa? Nej, det skulle de aldrig våga.

Men de kunde slänga ut henne ur landet enbart genom att fylla i ett papper. Det visste hon.

»Plötsligt kände han något i nacken: pipan till ett grovkalibrigt gevär. Samtidigt började de skrika på halvdålig engelska: ›Visste du inte att det var fotoförbud?‹«

En sommardag 1985 satt Magnus Walan i ett litet rött torp utanför Alsike när telefonen ringde. Mikael Wiehe hade hört att ­Magnus hade koll på ANC, och bad honom skriva en informationstext om situationen i Sydafrika. Den skickades sedan ut till några av landets mest populära artister.

Mikael Wiehe fick idén till en stödgala för ANC när han såg Live Aid-galan på TV. En gala i Sverige skulle uppmärksamma landets befolkning på situationen i Sydafrika, och samtidigt dra in pengar till ANC.

Den svenska artisteliten hörsammade hans ­vädjan. Andra var mer kritiska. Expressen publicerade på nyhetsplats en artikel som varnade för att »pengarna från galan kan gå till finansieringen av vapen i ett blodigt inbördeskrig«.

Några dagar senare svarade ANC med ett öppet brev: »Att kalla vår kamp ›inbördeskrig‹ antyder att svart skulle stå mot vit. Det är en farlig felsyn som luktar rasism. Människor av alla färger deltar i kampen mot apartheid […] ANC köper aldrig vapen. Vi får dem från regeringar och länder som håller rätten för de förtryckta och exploaterade att försvara sig som självklar. Det ligger ingen dygd i att möta en välkänd mördare med tomma händer.«

Den 29 november 1985 satt Magnus på läktaren i ett förväntansfullt Scandinavium. Scenväggen var draperad med stora tygstycken i grönt, gult och svart. Ljuset föll över sju finklädda sydafrikaner på scenen. Vibrerande trestämmiga röster började eka i den fullproppade arenan: »When our freedom we have won, we shall thank you, we shall love you, for the things you’ve done for us.«

En av kvinnorna i kören började klappa i takt, och snart följde alla 20  000 åskådare i arenan hennes exempel.

De svenska stjärnorna avlöste varandra på ­scenen: Eva Dahlgren i vitblekt hockeyfrisyr och skinnpolo, Jerry Williams i tajta jeans och nyfönat hår, Py B­äckman i paljett-tunika, Tomas Ledin i en två storlekar för stor uppkavlad kavaj. Sven Wollter berättade en historia om »en dansk neger i Stockholm« och Tommy Körberg sjöng Som en bro över mörka ­vatten i ljuset av blå spotlights. Efter att Björn ­Afzelius och Mikael Wiehe sjungit »det finns en ström i tidens hav, med en mäktig smak av salt«, äntrade stats­minister Olof Palme scenen under stort jubel.

Som en av de första i Sverige protesterade han mot apartheidregimen genom att lämna blod och skänka pengarna till befrielsekampen på 50-talet. Många var övertygade om att det var Palmes förtjänst att Sverige stöttade ANC på ett sätt som få andra västländer gjorde.

Nu berättade han från scenen att regeringen blivit så inspirerad av galan att man bestämt sig för att skänka fem miljoner extra till ANC. Palme knöt sin näve och slog i luften när han deklarerade: »Vi har ett gemensamt ansvar, och vi kan tillsammans säga: Frihet åt Nelson Mandela! Upphäv undantagstillståndet! Avskaffa apartheid! Ge frihet åt Afrika!«

Galan avslutades med att alla artister gemensamt äntrade scenen för att framföra två upp­tempo­låtar. Scenen gungade av allas dansande och hoppande, saxofonerna gnistrade och i refrängen skanderade alla med händerna knutna i luften: »Berg är till för att flyttas!«

Magnus kände att något stort hade hänt. Det här var inte bara ett vänsterarrangemang, här fanns en bred uppslutning som inte hade synts tidigare.

I januari 1986 förbjöd Sverige införseln av sydafrikanska jordbruksvaror. Lagen motiverades med de argument Isak hävdat under alla år av kampanjer och bojkotter – att det inte går att hänvisa till frihandelsavtal om produkter blir till under slavliknande förhållanden.

Månaden därpå talade Olof Palme på den svenska Folkriksdagen mot apartheid, som samlade sjuhundra nationella och lokala organisationer med sammanlagt över tusen delegater. Skolbarn sjöng med tulpaner i händerna, Oliver Tambo var på plats och man uppmanade FN:s säkerhetsråd och världens regeringar att införa heltäckande, bindande sanktioner mot Sydafrika.

En vecka senare vaknade Magnus av att den svenska prästen Per Svensson kom in och väckte honom i våningssängen på Lutheran Center i Kapstaden.

»Har du hört?«

»Nej, vadå?«

»Olof Palme är död.«

Magnus trodde att han skämtade, och påpekade det olämpliga i att präster ljög.

Sedan förstod han att prästen talade sanning.

 

»En person på baksidan letar efter dig. Han ser lite skum ut  …«

Föreståndarinnan för vandrarhemmet där Magnus bodde stod i dörröppningen till hans rum. Magnus gick ut ur den stora tegelbyggnaden i utkanten av ett industriområde i Kapstaden, och såg en man som väntade vid stängslet. Han var som tagen ur en amerikansk deckare: klädd i en stor trenchcoat och med en slokhatt som skuggade ansiktet.

Magnus närmade sig försiktigt, och när han var alldeles intill stängslet kände han igen Trevor Manuel – en av de högsta ledarna i UDF. Magnus bjöd med honom in till ett litet rum bakom köket. Under kappan och hatten var Trevor smal och tärd, och ständigt på sin vakt. Magnus visste att han var eftersökt av polisen och hade skäl att frukta för sitt liv – mordförsök på mäktiga apartheidmotståndare inträffade med jämna mellanrum.

Trevor ville veta vad som hände i omvärlden: Hur organiserade de sig i Sverige? Magnus berättade om Operation dagsverke – hur 250  000 svenska skolbarn hade tvättat bilar, klätt ut sig till clowner och spelat musik för att dra in sammanlagt 8,5  miljoner kronor till ANC:s skola för sydafrikanska flyktingungdomar i Tanzania. Trevors ansikte sprack upp i ett leende. Sedan frågade han om sanktions­debatten: Var det på väg att hända något? Var ­Reagan och Thatcher fortfarande lika kallsinniga till ANC?

På något sätt hade högt uppsatta ledare inom motståndet koll på var Magnus befann sig – hur visste han inte. De dök bara upp, och ville ha information om det internationella läget eller ta del av hans intervjuer med andra viktiga personer. Ibland behövde de hjälp med transporter. Magnus hyrde bil och körde såväl människor som förbjudet ANC-material.

Han förmedlade också viktiga dokument mellan ANC-personer, eller mellan fackorganisationen Cosatu och ANC. Det kunde handla om kampanj­strategier, som hur man skulle organisera den internationella kampanjen mot Shell. Andra gånger smugglade han mer personliga hälsningar, som de brev han plockade upp på rättegångar för att vidare­befordra till de åtalades familjer. Dokumenten gömde han bland tidningar och andra papper.

Ibland handlade det om muntliga meddelanden. På en av Cosatus första kongresser framförde han en hälsning från Thabo Mbeki till kongressdeltagarna.

 

I Sydafrika blev situationen allt mer kaotisk. Upp­loppen och protesterna avlöste varandra och regeringen svarade med att införa undantagstillstånd och rulla in med pansarfordon i kåk­städerna. Flera gånger i månaden utbröt våldsamma samman­drabbningar som ledde till nya dödsoffer, som i sin tur provocerade fram nya protester.

Inför omvärldens sanktionshot intensifierade den sydafrikanska regimen samarbetet med zulu­rörelsen Inkatha, som dök upp i kåkstäderna och högg ihjäl strategiskt utpekade fiender. Vålds­spiralen var snart bortom all kontroll.

När en säkerhetsvakt i februari 1986 sköt ihjäl en skolpojke på ett shoppingcenter utanför Johannes­burg samlades tusentals människor på begravningen. Polisen drabbade samman med upprörda ungdomar och på sex dygn dödades minst 27 människor i den svarta förorten Alexandra.

När striderna blåst över satt Magnus i sin hyrbil utanför Alexandra och försökte övertyga poliserna om att släppa in honom.

»Är du inte klok?« sade en polis. »De kommer att skära huvudet av dig!«

Att dyka upp som vit man bland dem som blivit mördade på grund av sin hudfärg verkade inte som en jättebra idé. Men Magnus stod på sig. Till slut blev han insläppt.

I bilen satt även några av Magnus vänner – ungdomsledare från motståndet, och när de kom fram var tiotusentals personer samlade på en stor, grusbelagd idrottsplan. Där låg ett tjugo­tal kistor som var täckta av tygstycken i ANC:s bannlysta färger. Han såg knappt en vit människa och började fundera på om poliserna kanske haft rätt.

Folksamlingen stämde upp i militanta sånger, människor dansade. Höga ANC-ledare höll tal, och försvann snart iväg lika spårlöst som de hade dykt upp. Solen stekte från en klarblå himmel. När ­Magnus började gå runt och hälsa på folk märkte han att han blev mottagen som en hedersgäst. ­Mödrarna som just fått sina barn ihjälskjutna av vita soldater hälsade varmt på honom. Han hade svårt att hålla tårarna tillbaka.

Vid vägspärren ut ur Alexandra såg Magnus hur bilen framför honom blev ordentligt genomsökt. Han stoppade snabbt ner sin kamera i kalsongerna och rullade upp fotofilmen under strumporna. När polisen gick igenom hans väska upptäckte de ett par filmrullar som han glömt att gömma. Poliserna tog med honom till närmaste polisstation, och satte honom på en hård stol i ett förhörsrum.

En polis satt framför honom, ett par stod bakom. Plötsligt kände han något i nacken: pipan till ett grovkalibrigt gevär. Samtidigt började de skrika på halvdålig engelska: »Visste du inte att det var fotoförbud?« »Vad gör du här?« »Vilka är du här med?« »Varför åker du på turistvisum?«

Magnus kände hur geväret tryckte i nacken och blev mer och mer bortkopplad av chocken. Han försökte spela dum turist. Tankarna rasade genom hans huvud – han visste vad poliserna var kapabla till, de var personer som sköt ihjäl obeväpnade barn. Rädslan kröp genom kroppen, samtidigt som han försökte tänka rationellt: han var vit, han var utlänning, han hade pengar. Det skulle bli ett helvete för polisen om de gjorde honom illa. Ändå visste han att personer med liknande bakgrund åkt in i fängelse.

Efter flera timmar lät de honom gå. Skakande och svettig stapplade han ut och upptäckte till sin stora lättnad att hans vänner satt troget kvar och väntade i bilen. Helt slut efter de senaste timmarna hade han ändå en sak att vara stolt över: filmerna i hans strumpor låg fortfarande kvar.

Ännu än gång kunde han vittna om en händelse som omvärlden annars hade saknat insyn i.

 

Det internationella apartheidmotståndet blev allt mer besvärande för den sydafrikanska regeringen. På ledarsidorna i den syd­afrikanska tidningen The Citizen bad de Sverige att »dra åt helvete« och sluta lägga näsan i blöt.

När Magnus kom hem till Uppsala en efter­middag i maj upptäckte han att någon hade krossat två rutor på den brandgula Opel som han ärvt av sin morfar. Han granskade den närmare och såg två stora stenbumlingar bland glassplittret i sätena. När han sedan låste upp dörren till lägenheten låg ett litet kuvert på hallmattan. Magnus sprättade upp det och kände hur hjärtat bultade när han läste budskapet som stod skrivet med små, maskinskrivna bok­stäver: »Ett brinnande bildäck ska läggas kring dina axlar.« Brevet var undertecknat av en svensk högerextrem grupp.

Magnus fylldes av obehag. Att döda någon genom att tända eld på ett bensinfyllt bildäck som hängts kring offrets hals kallades för »necklacing«, och var i vissa sydafrikanska kåkstäder en metod att avrätta dem man såg som förrädare. Han insåg att inte ens Uppsala var en fristad längre – det fanns människor även i Sverige som ogillade vad han höll på med.

Magnus ringde polisen, som var upptagen med ett bankrån. Han blev inte ens kallad till förhör.

Den 8 september missade Magnus tåget från Uppsala till Stockholm och satte sig för att vänta på nästa avgång. Då han försenad genade uppför trapporna till Kungsgatan och svängde runt hörnet såg han ett stort tumult utanför ANC-kontorets ingång. När han skyndade fram höll polisen på att dra upp avspärrningsband, och han fick veta att en bomb precis hade detonerat på kontoret. Utrikes­minister Sten Andersson kom springande med flaxande trenchcoat och slog tröstande armarna kring ANC:s Lindiwe Mabuza, som stod mitt bland glasskärvorna på trottoaren. Hon hade varit ute i ett ärende, även Magnus skulle ha varit där om han inte hade missat sitt tåg.

Tre andra personer var på kontoret när det hände. Till deras räddning hade dynamitladdningen fästs vid en ståldörr mellan fjärde och femte våningen. Den var stängd, ­vilket gjorde att fjärde våningen blev totalt urblåst medan vindsvåningen där de satt klarade sig bättre.

Lindiwe Mabuza beskyllde sydafrikanska agenter för dådet – redan 1982 hade de bombat ett ANC-kontor i London – men den svenska polisen lyckades inte reda ut vem som stod bakom.

Året därpå sprängdes det sydafrikanska kyrko­rådets kontor i Johannesburg, där Magnus hängt de senaste åren. Strax därefter mördades ANC-representanten Dulcie September på partiets kontor i Paris.

 

När Birgitta Karlström Dorph kom hem efter en arbetsdag i oktober 1987 stod en ambulans parkerad utanför huset i Pretoria. Ut genom dörren kom ambulanspersonalen bärandes på ­hennes man Bill. Han led av malignt melanom och hade redan levt arton månader längre än läkarna förutspått. Nu var han i väldigt dåligt skick.

På morgonen den 15 oktober orkade Bill inte leva längre. Begravningen samlade hela motståndet: ­Winnie Mandela, Moss ­Chikane, Achmat Dangor, Max och Audrey Coleman och många till. Birgitta hade även känt sig tvungen att meddela syd­afrikanska UD, som skickade två representanter.

Bills kista stod längst fram, draperad i en svensk flagga och med sex röda rosor ovanpå – en var för  varje barn, och en för henne själv. När kören stämde in i de svartas egen nationalsång Nkosi Sikelel’ iAfrika fylldes hela kapellet av sång. Birgitta hade önskat den i förväg, men för att inte skapa en hotfull stämning där inne hade hon bett alla apartheidmotståndare att inte knyta högerhänderna i luften under sången. Nu knöt alla i motståndet sina ­händer – bakom ryggen.

När Birgitta gick fram för att tacka dem fylldes hon av en stark känsla: nu talade hon till det nya Sydafrika.

Hennes tid i landet gick mot sitt slut. Bill hade tagit stort ansvar för barnen; Charlotte, det yngsta, var bara fyra månader när han nåddes av cancerbeskedet.

Våren 1988 ordnade Max och Audrey Coleman en stor avskedsfest för Birgitta i deras moderna hus i Johannesburg. Beyers Naudé lämnade över en present­bok med tack från hela motståndsrörelsen. I  den hade han skrivit: »Å tusentals människors vägnar – de som lever i exil, fängelse, arrest, gömställen och de som lider med dem – som inte själva kan uttrycka sin tacksamhet, har jag blivit privilegierad att göra det: Vi har tacksamt erfarit inte bara din professionella hängivenhet, utan ännu mer din personliga omtanke och solidaritet med oss i vår kamp för befrielse. Vi hopps att du har möjlighet att vara här när vi ska fira vår frihet.«

Ett par dagar senare flyttade Birgitta och hennes familj till Etiopien. När hon lämnade uppdraget hade hon kanaliserat bistånd till flera hundra organisationer i landet. Hennes sista år delades totalt 193,5 miljoner svenska kronor ut till befrielse­rörelsen i Sydafrika.

»›Skönt, det var inget bakhåll.« De fick veta att ANC mottagit ett attentatshot, och att det var därför de fått åka i förväg – som försöks­kaniner.‹«

Samma vår mellanlandade Magnus Walan i Zimbabwes huvudstad Harare på vägen ner till Sydafrika. Han var ombedd av ANC att träffa en person på ett ministerium i centrum. ­Magnus hade hört talas om mannen, men aldrig träffat honom. Det var egentligen ett säkerhetsbrott att ens ta sig dit – ingen mellanhand introducerade dem för varandra.

När han kom upp på det moderna kontoret ­möttes han av en snyggt klädd svart man. På ett bord bredde han ut satellitbilder som visade den sydafrikanska regimens kärnkraftsanläggning. Mannen ville att Magnus skulle åka dit, och gav honom instruktioner om exakt vilka byggnader och från vilka vinklar han skulle fotografera.

Magnus förstod att han talade med ANC:s väpnade gren Umkhonto We Sizwe, Nationens spjut. Den bildades 1961 av Nelson Mandela, som efter Sharpevillemassakern plöjde böcker om gerillakrigsföring och fick i uppdrag att bygga upp en armé. Den ägnade sig framförallt åt sabotage, men även civila fick sätta livet till under några av bombdåden. Under 80-talet attackerades en militär­bas, ett oljeraffinaderi och ett shoppingcenter.

Magnus blev illa till mods. Mannen hade agerat helt emot alla de regler Magnus själv numera bar i ryggmärgen: han hade pratat inomhus, nära tele­foner – någon kunde ha avlyssnat hela deras samtal. Dessutom kände han att uppdraget vore att gå över gränsen. Magnus svarade ganska snabbt att han inte tänkte utföra det.

På flyget till Johannesburg var han irriterad på ANC, som han tyckte hade skött saken på ett dåligt sätt. Han tog sig till sina värdar Pauline och David Scott, som bodde i förorten Bramley lite utanför staden. Några dagar senare satt Magnus vid deras frukostbord med en kopp kaffe och en rostad macka i handen. När han öppnade tidningen var huvudnyheten att polisen hade avslöjat en ANC-cell i Broederstroom, precis intill kärnkrafts­anläggningen, på exakt den adress dit Magnus blivit ombedd att åka. Tre personer hade arresterats för terrordåd. Bland de beslagtagna vapnen fanns en missil, automatgevär och handgranater.

Magnus kände paniken komma krypande. Han kunde ha varit där. Hur fick polisen sin information? Var mannen i Zimbabwe en informatör som försökte sätta dit honom? Var det hela egentligen en fälla? Och var de i så fall fortfarande ute efter honom?

Magnus övervägde på allvar att åka hem till ­Sverige och avsluta det han höll på med. Efter en natts dålig sömn tog han med Pauline ut på bak­sidan, längst bort i trädgården. Pauline var en lugn, medelålders kvinna som var aktiv i kvinnoorganisationen Black Sach. Magnus berättade vad som hänt och förklarade att han inte visste vad han skulle göra. Pauline tystnade.

»Lova att inte säga något till min man. Och inte till min son. Men de personerna som blev tagna – det här är en del av deras gömställe. De brukar bo här. Men du får inte säga det till någon!«

Även Pauline var alltså en del av ANC:s militära falang. Magnus tankar skenade: Hur var det möjligt? Och hur skulle det gå nu? Men Pauline bara sade: »Ta det lugnt, Magnus. Jag är hundra procent säker på att de inte anger det här stället. Nu går vi och äter middag.«

Pauline Scott visade sig ha rätt, och snart återgick allt till det normala. Magnus träffade som vanligt David Webster, hans vän sedan den allra första resan. De gick till favoritjazzklubben Kippis och lyssnade på Jennifer Ferguson, när David pekade lite diskret på en man som stod lite längre bort. »De är på mig nu igen.« Han upplevde att någon hade förföljt honom den senaste tiden.

David Webster började författa en artikel om regeringens förtryckarmetoder, där han bland annat skrev: »Mord används som en metod för att kontrollera regeringens opposition när alla andra metoder, som arrestering eller förnedring, har misslyckats.« I maj 1989 var Magnus Walan i ­Sverige när han nåddes av nyheten att Webster skjutits ner utanför sin garageuppfart. När hans artikel publicerades var han död.

 

David Webster var ett av 1  500 offer för det politiska våldet i Sydafrika det året. Men ingenting tydde på att repressionen gav effekt – tvärtom ökade protesterna bara i styrka. Inter­nationellt var Sydafrika nu helt isolerat. Regimen hade nått vägs ände.

I hemlighet började den förhandla med Nelson Mandela, och i oktober släpptes några av de främsta ANC-ledarna från fängelset. Den första februari kom de till Sverige.

Magnus Walan satt vid ratten i den ljusblåa, bombsäkra Volvon som körde dem ut till Hassel­udden i Stockholms skärgård. Hans passagerare var tystlåtna och försiktiga efter sina fängelsevistelser. Några av dem hade inte setts öga mot öga på 26 långa år.

Mitt i det natursköna landskapet hejdades ­Magnus av en polisavspärrning, och fick visa sin legitimation. Att samla ANC-ledningen i Sverige var inte riskfritt. När sällskapet nådde den hyrda skärgårdsvillan följde Magnus med in, utan att någon protesterade. I  mötesrummet väntade Oliver Tambo, som redan befann sig i Stockholm för att få vård för sviterna efter en hjärnblödning. Thabo Mbeki var också där – han höll i en bunt papper som innehöll det tal Syd­afrikas nye president Frederik Willem de Klerk skulle hålla dagen därpå. I texten stod det att bannlysningen av ANC var hävd och att Nelson Mandela skulle släppas fri.

För ANC-ledningen gällde det att noga överväga sin strategi. Oliver Tambo tog till orda.

När mötet var klart och Magnus kom ut ur rummet stötte han ihop med en förvånad dansk ANC-representant: »Va? Fick du vara med där inne?« Först då insåg han att mötet enbart var för den innersta kretsen.

Tio dagar senare kunde hela världen följa Nelson Mandelas promenad ut genom portarna på Victor Versterfängelset utanför Kapstaden, fram till den väntande massan av journalister och jublande supportrar. Efter 28 år bakom murarna blev han förskräckt när den första mikrofonen riktades mot honom, som om den var något slags vapen.

Han hade plågats av en mardröm, där han såg sig själv gå ut genom fängelseportarna utan att någon kommit för att möta honom. Nu ville alla se honom, höra honom, prata med honom.

Inför en extatisk folkmassa inne i Kapstaden höll han ett tal:

»Kamrater och landsmän, jag hälsar er alla i ­fredens, demokratins och frihetens namn. Jag står här inför er, inte som en profet utan som er ödmjuke ­tjänare. Det är era uthålliga och heroiska uppoffringar som har gjort det möjligt för mig att vara här i dag. Därför lägger jag återstoden av mitt liv i era händer. På denna dag av mitt frigivande, vill jag framföra min djupa och ärliga tacksamhet gentemot alla de miljoner landsmän och medborgare från jordens alla hörn som har kämpat outtröttligt för min sak  …«

Hemma i Sverige följde Magnus Walan händelsen framför sin TV. Medan Mandela fortsatte tala från balkongen i Kapstaden, insåg Magnus att han kände igen delar av talet ordagrant. Det var det här anförandet Oliver Tambo och de andra hade filat på i villan på Hasseludden.

 

Fem veckor senare möttes Nelson Mandela och en stor ANC-delegation av välkomstplakat på Arlanda flygplats. Statsbesöket var Mandelas sätt att tacka det lilla landet i norr som engagerat sig så i sydafrikanernas sak.

Mellan åren 1973 och 1994 betalade svenska staten ut runt 2,5 miljarder svenska kronor till organisationer i Sydafrika. Av dessa gick närmare 900 miljoner direkt till ANC. 1990 stod Sverige för hälften av ANC:s totala budget.

Isak arrangerade en fullsatt hyllningsgala till Nelson Mandelas ära i Globen, och nästa dag fick Magnus Walan träffa honom på tu man hand: SVT:s ungdomsredaktion ville desperat ha en exklusiv intervju, och insåg att chanserna var större om förfrågan kom från Magnus.

Intervjun spelades in bland kristallkronor och äkta mattor på Haga slott. Magnus upplevde ­Mandela som präglad av fängelseåren: han var ständigt på sin vakt och försiktig i sitt sätt. När kamerorna släckts fick de en halvtimme extra att sitta och småprata på slottet. När Magnus berättade om sitt besök hos Winnie sken Mandela upp, i övrigt var han ganska tystlåten och ville ogärna prata om personliga saker.

Det dröjde fyra år innan de satt ner och talade med varandra igen – fyra år av maktkamp, politiskt våld och bittra stridigheter mellan krafter som företrädde såväl den gamla vita makteliten som olika svarta grupperingar. 1994 var så Sydafrika redo för sitt första fria, allmänna val. ­Magnus Walan reste ner som inter­nationell valövervakare.

Han minns det som om himlen var täckt av moln och att det låg regn i luften där han stod intill ett minimalt, gräsbevuxet flygfält på den syd­afrikanska landsbygden. Snart hördes ljudet från ­Nelson Mandelas lilla brunvita propeller­flygplan, och det var precis på väg att landa när några i ANC-gruppen sade till Magnus och hans kvinnliga Isakkollega att hoppa in i en bil och åka i förväg. De hann knappt slå igen dörrarna innan den flotta bilen med tonade rutor gav sig iväg med en rivstart. När de närmade sig centrum av den fattiga byn möttes de av människor som viftade med ANC-flaggor och vinkade som om Mandela själv satt i bilen.

När bilen bromsade in och de båda steg ut andades chauffören ut: »Skönt, det var inget bakhåll.« De fick veta att ANC mottagit ett attentatshot, och att det var därför de fått åka i förväg – som försökskaniner.

Efter att Mandela hållit sitt kampanjtal till folket satte sig den innersta kretsen, inklusive Magnus och hans kollega, kring dukade bord på det enkla lokala kontoret, för att äta lunchmackor och dricka fruktjuice.

Den allvarliga och inneslutna man Magnus mött i Stockholm fyra år tidigare var som bortblåst. Nu lyste ögonen, och han var öppen och skämtsam. När Magnus kollega inte åt upp hela sin macka, ­skojade Mandela med henne: »Jag förstår inte det här kvinno­idealet som är nu. Kvinnor ska ha lite hull!«

Under valet några veckor senare övervakade Magnus röstandet i en by uppe i bergen. Det var nu allt skulle avgöras, men det fanns inga garantier för hur det skulle gå.

Han tog sig till ANC:s huvudkontor på Plain Street i Johannesburg för att vara där när rösterna tickade in. Kontorskomplexet var fullt av folk och stämningen var hoppfull. Allt tydde på att ANC skulle vinna överlägset. När mörkret lagt sig över staden strömmade folk in mot segerbanketten på Carlton Hotel. Magnus tog på sig sina finaste kläder: en svart linnekavaj och jeans.

Hotellmatsalen var full av flaggor, ballonger och girlanger i ANC:s färger. Människor gick runt i kepsar och papphattar i grönt, svart och gult. Allas blickar riktades mot TV-rutan när Nelson Mandela förklarade sig som vinnare av valet. Jublet som följde var öronbedövande. Artister började spela på scenen och spontana ringdanser bröt ut. Sedan dök Mandela själv upp på festen och höll ett tacktal från scenen. Mitt i vimlet kände Magnus igen ett annat välbekant ansikte. Thabo Mbeki var som vanligt elegant klädd i skjorta och kavaj. Hans stora, vita leende lyste.

16 år efter dagen då de promenerade hand i hand vid Sergels torg firade de apartheidregimens fall tillsammans. Thabo Mbeki kom fram till ­Magnus och kramade om honom. Det enda han sade under omfamningen var: »We made it, ­Magnus. We made it!«

 

Innanför ytterdörren till familjen Walans vit­målade villa i Stockholm bor två små marsvinsungar i en bur – barnen Hanna och Emanuels nya husdjur. ANC:s valseger utgjorde slutpunkten för tio år av frekventa resor till Sydafrika; Magnus behövde vila, ta ett vanligt jobb, slå sig till ro.

– Jag var lite skadad efter de där åren – jag sov dåligt i tio år. Väldigt många av de här människorna skulle behöva psykoterapi efter vad de var med om, jag tror inte man kan tränga undan sådana saker. Jag tror att det är en förklaring till att många drog sig bort från politiken. Precis som jag behövde de vila.

Utvecklingen i Sydafrika blev inte som Magnus, eller de flesta andra, hade hoppats.

Nelson Mandelas regering hade skyhöga förväntningar på sig, men lyckades inte vända den ekonomiska krisen eller få stopp på den eskalerande kriminaliteten. En del av de före detta frihets­kämparna var mer intresserade av att utnyttja sina nyvunna privilegier än av att fortsätta arbetet för förändring. Winnie Mandela, en av de främsta förebilderna, anklagades för inblandning i ett mord och tvingades avgå från sin tjänst som biträdande kultur­minister efter misstankar om korruption.

Magnus själv minns en ungdomsledare som efter ANC:s seger blev invald i parlamentet som ansvarig för förhållandena i landets fängelser. Vid ett tillfälle hölls stora demonstrationer mot fångarnas dåliga villkor. »Nej, fan, jag orkar inte«, sade den före detta motståndsmannen, smet ut bakvägen från parlamentet, tog sin Mercedes och åkte därifrån.

– Det svängde om ganska snabbt för en del människor, säger Magnus Walan. De hade själva bott i slummen, och hamnade nu i lyx. De tyckte att de hade gjort sitt – nu var det dags för dem att få tillbaka.

I slutet av 90-talet valde den sydafrikanska regeringen att satsa på militär upprustning, trots att de sociala behoven var enorma och stora delar av ­landets svarta befolkning levde kvar i fattiga kåkstäder. Då kom Sverige in i handlingen igen. Från landet som stött befrielsekampen och kämpat för jämlikhet mellan svarta och vita, såldes 28 exemplar av det nyutvecklade stridsflygplanet Jas Gripen till Syd­afrika för omkring 15 miljarder kronor.

I samband med den affären försvann mång­miljon­belopp till hemliga bankkonton, och ländernas ovilja att utreda härvan fick så sent som för ett halvår sedan OECD att ifrågasätta Sveriges förmåga att bekämpa korruption.

För Magnus Walan, som i dag jobbar på hjälporganisationen Diakonia, kastade Jas-affären en skugga över Sveriges exceptionella engagemang under apartheidtiden.

– Jag kan inte ens hitta orden… Det var verkligen ett sätt att solka historien.

Hans gamle vän Thabo Mbeki tog över presidentposten efter Mandela. Där blev han känd för sina märkliga uttalanden om HIV och internationellt ifrågasatt för sin ovilja att kritisera diktatorn Robert Mugabe.

Mitt i skandalerna poängterar ­Magnus Walan ändå att många lyckats hålla kvar sitt sociala engagemang och fortsätter jobba för jämlikhet i Sydafrika. Och trots alla besvikelser, trots alla drömmar som ännu inte infriats, framhåller ­Magnus Walan den förändring som faktiskt skedde:

– Det blev en helt ny stat. Poliser kan inte längre sparka in dörrar på natten och tortera människor. Det finns en demokratisk konstitution, en yttrande­frihet. Jag tror fortfarande stenhårt på de många människornas betydelse. Att små handlingar faktiskt kan påverka. Kanske inte omedelbart, men om tillräckligt många trycker på en knapp här borta, så händer något på andra sidan så småningom. Och det gör att jag vägrar bli pessimist eller cyniker. Det brukar min dotter säga till mig: »Pappa, man ska aldrig ge upp.«