Några avsnitt in i Bolibompa: Draken och den magiska kotten på SVT får jag nog.
I korthet går serien ut på att den grönlurviga varelsen Draken får slut på drakört – en växt som behövs för att framställa livselixiret drakjuice – när dess nemesis Prutta släpper väder och dödar drakörtsodlingarna. För att odla ny behövs först en magisk kotte, vilken Draken bara kan hitta med hjälp av de barn från den verkliga världen som bär Drakens märke. Så Draken lämnar sitt sagouniversum för att hämta ett gäng ungar: först en som i sagorna förvandlas till skogsalv, sedan en som transformeras till kott-trollet Fjälle Sniff och kan följa doftspåret från den magiska kotten. Samtidigt, i en horribelt animerad zeppelinare, smider Prutta och en annan av Drakens ärkefiender, Röda rutan, planer på att i princip ta Draken av daga.
Bredvid mig halvligger min son på två och ett halvt och utstöter för femte gången på lika många minuter frågan:
– Vad gööör de?
Jag tänker först svara att jag undrar samma sak vad gäller regi, manusarbete och skådespelarinsatser. Kanske säga något om att senaste gången jag såg filmmakeri på samma nivå var i Tommy Wiseaus universellt förlöjligade The Room. Men det känns lite för elakt. Mot The Room, alltså. Istället suckar jag:
– Jag vet inte.
Medan Prutta som ett led i någon ondskefull plan slevar i sig ärtsoppa börjar jag fundera: Var barnprogrammen så här kassa när jag var liten också?
Nästa dag bläddrar jag frenetiskt på SVT Play i jakt på något med högre verkshöjd. Min son har lärt sig avkoda flödet på bara mikrosekunder och ropar ut namnen på de karaktärer han känner igen:
– Babblarna!
- Mer:
- Perspektiv
- Film & TV
