Ett eget rum

När Jenny Rissveds öppnar dörren till sin lägenhet i Falun möts hon av målarfärgslukt. Hon har bott här i snart ett år, men det är först under de senaste veckorna som hon har kommit gång med renoveringen. Fönstren saknar fortfarande gardiner och i vardagsrummet står inga andra möbler än en soffa. Fram till att hon nyligen fick upp några garderober i hallen förvarade hon sina underkläder i påsar på golvet.

Jenny Rissveds öppnar kylskåpet. Där står några ensamma flaskor och konserver, en sweetchilisås, en flaska färdigpressad citron. Hon suckar och plitar ner »sallad, broccoli, bananer« i ett block. Häromdagen kom hon hem från ett av många träningsläger, den här gången på Gran Canaria. Ibland känns det som om hon alltid är bortrest. Är det inte världscuptävlingar i Lenzerheide eller höghöjdsläger i Sierra Nevada är det svenska mästerskap i Eksjö.

Nu har hon någon timme på sig innan nästa träningspass, så hon plockar upp bilnycklarna och joggar nerför trappan för att åka till affären. I bilen säger hon:

Annons

– En vanlig dag är jag ganska ensam. Som i dag när jag cyklat fyra timmar på morgonen, då ligger jag vanligtvis hemma och gör ingenting tills jag ska träna igen. Det händer att jag åker till Ica Maxi bara för att där är så mycket folk.

Jenny har en bestämd rutt i butiken. Egentligen hade hon inte behövt någon lista, för hon köper i stort sett samma saker varje gång. Havregryn, pumpakärnor, solroskärnor, chiafrön och linfrön till frukostgröten; bananer och apelsiner till mellanmålen; lax eller kyckling med potatis eller ris och sallad till middag.

Tjugo minuter senare rattar hon sin stora BMW hemåt igen. Lacken är täckt med sponsorloggor, och på bakluckan står hennes namn.

– Det tyckte jag verkligen var kul förr. Men nu vet jag inte. Jag vill helst inte dra uppmärksamhet till mig. Efter OS finns det plötsligt folk som är respektlösa. Det har varit jobbigt faktiskt. Så jag får se hur jag gör med bilen, alltså.

 

För gemene man blev Jenny Rissveds den stora skrällen under förra årets olympiska spel i Rio de Janeiro när hon vann guld i mountainbike. Människorna i Jennys närhet blev inte lika förvånade. Alla som ombeds beskriva henne nämner förr eller senare att hon verkligen gillar att vinna.

Som liten tävlade hon i allt mot sin två år äldre bror Joakim, oavsett om det gällde att springa runt huset eller att plocka ur diskmaskinen. Jenny – två år yngre och tjej – ville alltid hävda sig mot Joakim och hans kompisar.

En anekdot från grannen och barndomsvännen Erik Hammarsten:

– Ett sportlov när hennes familj följde med till vår stuga i Vemdalen hade det blivit en snackis i Jennys klass att en kille stått i plankan i si och så många minuter. Det gav hon sig så klart dän på att hon skulle slå. Så efter en hel dags skidåkning lade hon sig framför öppna spisen. När tiden passerat stod hon kvar en bra stund till. Sedan kunde hon skriva hem och berätta att hon tagit rekordet. Då var den semestern gjord.

Annons

Jenny var sju år när hon fick sin första cykel. För att den skulle likna en mountainbike tvingade Jenny sina föräldrar att skruva av stänkskärmarna och stödet. Snart fick Joakim och deras pappa, som redan var cyklister, sällskap av Jenny i backintervallerna på villagatan. Efter att Jenny varit nära att vinna sin allra första tävling på den strippade hojen fick hon en riktig mountainbike med stötdämpare och 21 växlar.

Redan som tolvåring beskrev Falu-Kuriren henne som en »segermaskin«.

Fyra år senare hade hon tagit 23 SM-guld.

Till skillnad från flera av sina konkurrenter tävlade hon både i landsvägscykling och mountainbike. Uthålligheten hon fick av att nöta långa landsvägssträckor kom väl till pass även på mountainbiken. Och tekniken och balansen hon tillskansade sig i steniga cross country-backar gjorde att hon i landsvägslopp kunde ta svängar med högre fart än någon av sina konkurrenter. I många kurvor tog hon 20 meter på motståndarna för att hon fick med sig så mycket mer fart ut ur dem. Hon var båda grenarnas stora framtidslöfte.

När hon började på den nystartade cykellinjen på Hagströmska idrottsgymnasiet i Falun visste alla klasskamrater redan vem hon var. Vännen Henrik Jansson minns att de slogs av att hon hade ett fokus utan dess like. När de körde backintervaller fortsatte hon alltid tio meter extra. På fritiden var hon social och skämtsam, men under träning fanns ingen tid för skoj. Då handlade det bara om en sak: hon skulle bli bäst i världen.

När Marcus Johansson utsågs till Jennys tränare kände han en press att förvalta hennes talang på rätt sätt.

Cykelsporten har alltid varit relativt liten och klubbarna kämpade för att få nya tävlande medlemmar. De flesta ungdomar väljer populärare sporter, som fotboll eller innebandy. Och om de mot förmodan skulle intressera sig för cykling drar sig många föräldrar för att ge dem en tävlingscykel för tusentals kronor. I de flestas ögon var cykling en motionssport för medelålders män.

I Cykelsverige hoppades många därför nu att Jenny Rissveds skulle bli ett affischnamn som kunde locka fler till sporten. Hon var ung, energisk och vältalig och drev dessutom en välbesökt blogg där hon både skrev personligt om sin vardag och ingående om de hårda, leriga träningspassen.

– Hon tog dessutom åt sig träning på ett sätt som ingen annan jag mött, säger Marcus Johansson. Träning som tar normala människor månader lärde hon sig på någon vecka. Hon var egentligen bra på alla fronter. Men sedan blev det ju lite turbulent där ett tag.

I juli 2011 deltog den 17-åriga Jenny Rissveds i sitt första junior-EM i landsvägscykling. Det var 43 grader varmt i de italienska bergen och serpentinvägarnas asfalt smälte. Jenny kände sig pigg under tempoloppets första kilometer. Hon hade precis kämpat sig uppför en höjd och svalkades nu av fartvinden utför. I slutet av nedförsbacken väntade en skarp kurva. Sin vana trogen gick Jenny in i den med hög fart, men svängde sedan så snävt att framhjulet satte sig på tvären. Hon kastades av cykeln. Småstenarna skrapade upp djupa hack i händerna och brännande skrapsår på benen.

Jenny hoppade upp på cykeln och fortsatte, men efter en mil gjorde såren i händerna så ont att hon tvingades bryta.

Dagen därpå övade hon ändå på banan för sitt kommande linjelopp. Återigen närmade hon sig en kurva med hög fart. När hon greppade bromshandtagen högg det till så skarpt i hennes skadade händer att hon tappade taget. Den smälta asfalten gav henne inget fäste och hon fortsatte rakt genom kurvan, utför ett stup. Tre meter ner fastnade hon i ett träd. Under henne gapade avgrunden.

Först trodde Jenny att hon dött. Sedan insåg hon att hon tänkte. Men hon kunde inte röra på kroppen. Då trodde hon att hon brutit nacken.

På sjukhuset kunde de konstatera att skadorna inte var så allvarliga. En tid därefter plågades hon förvisso av svåra skrapsår över hela kroppen och var så mörbultad att hon bara kunde sova på rygg, men i övrigt var allt som det skulle. I alla fall fysiskt.

Annons

När de värsta såren läkt cyklade Marcus Johansson bakom henne på en av deras träningsturer och upptäckte i en lång kurva strax utanför Borlänge att något inte stod rätt till. Jenny tycktes inte kunna svänga ordentligt. Hon var alldeles stel på cykeln och lutade den inte så mycket som krävs för att ta kurvan på ett effektivt sätt. »Vad fan höll hon på med?«

Ett par månader senare ställde hon upp i mountainbike-VM i Schweiz. Redan första träningsdagen vurpade hon, och efter det körde hon så försiktigt att hon slutade på 21:a plats. Säsongens sista tävling var linjeloppet i cykel-VM i Köpenhamn. Efter några kilometer blev det trångt i klungan och en polska krokade fast i Jennys cykel så att de föll. Jenny var snabbt uppe på hjulen igen och jagade ikapp klungan. Men tankarna jagade i sin tur henne. På det fjärde varvet var hon livrädd. Skakande och gråtande bröt hon loppet.

Jenny minns:

– Det kändes som om jag inte kunde cykla längre.

 

För att komma till bukt med problemen sökte Jenny upp den mentala tränaren Rune Gustafsson, som tidigare hjälpt flera svenska elitidrottare att komma till rätta med psykiska låsningar.

Försäsongen 2011 ägnade Jenny lika mycket tid åt att faktiskt cykla som hon gjorde åt att föreställa sig att hon cyklade. Rune uppmanade henne att tänka sig in i olika scenarier och diskutera sina känslor inför dem för att lösa upp de mentala spärrarna. Vecka efter vecka satt hon där, men rädslan fanns kvar.

Ett halvår efter kraschen var hon som vanligt ute och cyklade. Efter att ha tagit en skarp kurva med hög fart insåg hon att låsningen släppt. Jenny var tillbaka.

Vid samma tid bestämde hon sig för att släppa landsvägscyklingen och satsa enbart på mountainbike.

Det visade sig vara ett klokt val. 17 år gammal vann hon både ett junior-EM-guld och en världscuptävling mot senioreliten i mountainbike-sprint.

Efter tävlingen kom en vältränad, medelålders man fram till henne och överräckte sitt visitkort. När Jenny visade kortet för sin pappa utropade han: »Det här är ju värsta legenden! Pratade han med dig?« Schweizaren Thomas »Frischi« Frischknecht hade tävlat på elitnivå mellan 1990 och 2004. Nu var han ledare för det prestigefulla proffsteamet Scott-Odlo och ville värva Jenny Rissveds till sitt stall.

Under veckorna som följde kontaktades hon av flera proffsteam som ville skriva kontrakt. Jenny var tveksam. Proffskontrakt innebar förvisso att hon skulle få en heltidslön för att träna och tävla, men hon skulle också behöva hoppa av gymnasiet och ersätta sin utbildning med sponsormöten.

Efter att Jenny berättat om sina tvivel kring att gå in i proffslivet för tidigt föreslog Frischi att teamet skulle stötta henne med material och låta henne delta som gäståkare under vissa tävlingar. Jenny gillade upplägget: inga pengar, ingen press, men ändå en försmak av hur proffslivet kunde vara.

Ett år senare skrev Jenny, som första kvinna och icke-schweizare, ett riktigt proffskontrakt med Scott-Odlo.

När OS-året 2016 började var det långt ifrån säkert att Jenny Rissveds skulle få delta. Varje lands rankning är baserad på de tre bästa åkarnas sammanlagda poäng, och i Sverige fanns inga andra på Jennys nivå. Så även om hon själv tillhörde världseliten var Sverige för lågt rankat för att få någon av de sexton OS-startplatserna. För att samla in fler rankningspoäng kuskade Jenny runt på så många tävlingar hon hann med. En typisk helg kunde börja med att hon på fredagskvällen tog bilen ner till Malmö för att tävla i Köpenhamn på lördagsmorgonen, varefter hon tog bilen till Vårgårda där hon tävlade på söndagen. I maj fick hon besked: det hade lönat sig.

Väl på plats i OS-byn tilldelades hon ett torftigt rum med en tältsäng, och på banan möttes hon av samma cyklister som hon tävlat mot hela året. Det kändes inte så annorlunda från vilken tävling som helst.

Men uppenbarligen var hon mer spänd än hon själv trodde. Tre dagar före tävlingen gjorde hon ett slarvigt misstag på träningen och körde på en sten. Hon föll så illa att hon fick sy ihop ett djupt hack i knäet och ett i armbågen.

Dagen före tävlingen höll hon sig för sig själv. Hon åt ordentligt, fyllde på sina vattenflaskor och lade sig tidigt.

På startlinjen kände hon sig redo. Det var som om misstaget på träningen gjort henne mer fokuserad. När hon tappade kedjan på andra varvet men ändå lyckades behålla lugnet insåg hon att något bra var på väg att ske. På det näst sista varvet höll sig Jenny bakom den ledande polskan för att observera var hon tycktes ha problem. Under sista varvet valde Jenny att attackera i den första branten, ett tekniskt och stenigt parti, och tog sig förbi. På målsträckan hade hon så god marginal att hon cyklade den sista biten med armarna i luften.

På läktaren stod hennes bror Joakim framför storbildsskärmen och gapade. Hemma i soffan satt mamma Anna-Karin och pappa Thomas och grät framför TV:n. Hennes nära vän Henrik Jansson kände sig bara konstigt lugn, det var som om han hela tiden vetat vad som skulle hända. I Stockholm fick barndomsvännen Erik gåshud över hela kroppen.

Det var dem Jenny tänkte på när hon klev upp på prispallen. När Du gamla, du fria dånade över stadion glänste hennes tårar i det skarpa solskenet.

 

Snön har precis lagt sig över Faluns berömda idrottsområde Lugnet och det swishande ljudet från längdskidor varnar en när man korsar spåren i mörkret. Några hundra meter upp i branten bredvid hoppbacken syns ett flackande ljussken som studsar upp och ner för berget. Först när lampan närmar sig området där backhopparna bromsar in efter sin luftfärd ser man att strålkastaren sitter förankrad på Jenny Rissveds huvud. Hon genomför dagens andra träningspass – backintervaller.

Snön är slaskig och hal, men Jenny löper med långa steg och lyfter stavarna taktfast. När jag halkar upp till mitten av backen får jag blodsmak i munnen. Jenny springer förbi med ohörbar andhämtning och fortsätter ända upp till toppen. För ett år sedan mättes hennes syreupptagningsförmåga i ett labb på Högskolan i Dalarna. Aldrig tidigare hade en svensk kvinnlig idrottare visat ett bättre resultat, den enda som varit i närheten är Charlotte Kalla.

På väg ner efter den femte och sista intervallen konstaterar hon att det hon håller på med är ett »dödspass«. Utan en antydan till andfåddhet eller ens en svettdroppe i pannan.

– När jag började springa här i början av säsongen tog det fyra minuter. När jag sprang här precis före OS gick det tio sekunder snabbare. Så då var jag tvungen att springa i kringelikrokar upp för att få samma tid. Men nu med snön så tar det tio sekunder längre igen.

Backintervallerna är inte det enda i Jennys liv som planeras på sekundnivå. När jag var på väg till Falun för att träffa henne skickade hon ett SMS med ett färdigt schema med exakta tider för våra möten och intervjuer.

Ingenting får komma i vägen för hennes träningsprogram. Att bryta det skulle få henne att tappa den rutin som blivit allt svårare att hålla det senaste året.

Många idrottare som slitit för att nå framgång njuter när de äntligen kan skörda dess frukter. För Jenny, som är så beroende av struktur och rutiner, har tillvaron som OS-guldmedaljör varit mer komplicerad. Inte bara för att folk förväntar sig mer av henne rent sportsligt.

Medieintresset är naturligtvis större. Om hon inte svarar ringer journalisterna hem till hennes föräldrar. Främlingar fotograferar henne utan att fråga om lov. Medieexponeringen efter OS gjorde också att hennes blogg började besökas av en helt ny typ av läsare. Medelålders män som skrev sexistiska meddelanden i kommentarsfälten. I början raderade Jenny inlägg efter inlägg, men till sist tröttnade hon och har slutat uppdatera bloggen. Dessutom störs hennes rigoröst upparbetade koncentration av sponsorer som vill träffas och vanliga människor på gymmet eller i löpspåret som bara vill småprata i all välmening.

– Jag är en sådan som egentligen vill att varje dag ska se likadan ut. Jag ska veta vad jag ska göra. Men efter OS var det hektiskt och väldigt många nya intryck. Så träningen funkade inte som den skulle. Och om träningen inte funkar, då mår jag inte bra.

Hon knallar genom snön med sina lila träningsskor som mörknar för varje steg.

– Det är väldigt tydligt hur min träning och mitt mående hör ihop. Om jag är ledsen en dag kan det verkligen hjälpa att träna. Och om jag är inne i ett dåligt flow med träningen så blir jag en sämre människa. Jag mår dåligt och blir sur och tar ut det över mina närmsta. Så när jag nu lyckats hitta tillbaka till rutinerna … Det är en trygghet för mig. Och väldigt viktigt.

Nästföljande dag äter vi lunch på Jennys stammisställe, Banken. Sorlet från den välfyllda matsalen ekar mellan pelarna och marmorväggarna. Jenny beställer dagens kycklingrätt och betalar med en lunchkupong. Restaurangen är en av alla lokala sponsorer som stöttar henne med prylar och småbidrag. I gengäld trycker Jenny och hennes pappa, som är art director, upp tackfoldrar. Hon ger årets upplaga till servitören. Den pryds av en bild på henne när hon håller i guldmedaljen i Rio.

När hon satt sig med fullastad tallrik från salladsbuffén frågar jag om det inte är svårt att motivera sig själv när man är 22 år gammal och redan har vunnit OS-guld.

– Redan när jag var tretton och stod på startlinjen bara mässade det i huvudet: »Jag måste vinna, jag måste vinna, jag måste vinna.« Men även om jag vann var jag inte nöjd, för jag kunde ha vunnit med större marginal. Om jag ställt mig upp i backen hade jag tjänat fem sekunder och vunnit med en minut och fem sekunder.

Har du alltid varit sådan?

– Alltid. Jag tror att det kommer från att jag umgicks med min bror och hans kompisar. Säga vad man vill om genusfrågan, men det är ju oftare tuffare tag bland ett gäng grabbar. De var alltid bättre, eftersom de är byggda på ett annat sätt. Och jag mätte mig med dem, jag ville vara lika bra eller bättre. Så jag pressade mig hela tiden lite till.

Jenny fångar några vita bönor på gaffeln.

– Det är bra att vilja vara bäst, men det kan också hämma en. Jag är väldigt hård mot mig själv. Men jag har jobbat med det. Jag har lärt mig att det inte lönar sig att pressa sig till hundra procent varje träning eller att aldrig tillåta sig själv att slappna av och ta det lugnt. Jag tror att jag har en bättre balans nu.

Jenny avbryter sig för att glatt hälsa på killen och tjejen som sätter sig vid bordet bredvid. De ser lika kärnfriska ut som Jenny. När de går och hämtar sallad bekräftar hon mina fördomar: de är elitskidåkare.

Har du några vänner utanför idrotten?

– Inte så många. Jag hade ju vänner i grundskolan, men under gymnasiet började jag träna mycket och stötte nästan bort folk. Jag kunde inte fika i tre timmar. Att vara ute och festa varje helg har jag aldrig tyckt är kul. Sedan hade jag en del kompisar med idrottsintresse som slutat sporta nu. De har också försvunnit. Och det förstår jag. Jag är aldrig hemma. Och när jag är hemma sätter jag mer värde på att vara med familjen eller med katter eller med mig själv. Jag har kvar en bästis som jag lärde känna när jag var elva. Hon har varit med från att jag tyckte det var kul att hänga efter skolan, till att jag hade mindre tid för att jag behövde träna och sova.

Hur har du reagerat på all uppmärksamhet efter OS?

– Allt med medierna och att prata inför människor är egentligen kul – jag tycker om att synas. Men det gäller att det är på mina villkor. Jag har börjat förstå att folk ser mig på ett annat sätt nu. OS är ju jättestort. Jag minns själv att jag under min uppväxt såg på OS-deltagarna som liksom overkliga människor. De var större än oss andra. Och det är svårt att förstå att folk nu kan se på mig som en sådan människa. De som pratar med mig ser inte bara att det var trevligt att snacka, utan lägger ett värde i att ha pratat med mig. Det där har varit läskigt, för jag ser mig själv som … inte ett barn, men nästan. Jag har precis flyttat hemifrån och min karriär har precis börjat. Hur kan jag vara någons förebild när jag fortfarande prövar mig fram? Det har varit en obehaglig känsla.

Dina framgångar har också lett till en »Rissvedseffekt«, där allt fler unga tjejer söker sig till landets cykelklubbar.

– När jag började fick jag höra att det inte var en särskilt tjejig sport. Vad nu det är. Och tidigare var mina fans mest medelålders män som ville ha träningstips. Det känns väldigt inspirerande och kul att cykelklubbar överlastas av unga tjejer som vill börja tävla, och om jag bidragit till förändringen är det häftigt.

Hur resonerade du när du stängde ner din blogg efter OS?

– Det är inte alla som visar respekt och … ja, jag blev lite nojig. Jag upplevde det som väldigt obehagligt när jag började få sexistiska kommentarer där. Då skämdes jag.

Du behöver ju inte skämmas för att du får sexistiska kommentarer …

– Nej, jag vet. Men det blir så per automatik. Om en man i min pappas ålder, en helt vanlig man med barn, ett vanligt liv, lägger kommentaren »fan, va snygg kropp du har« – jag förstår inte vad som händer i en sådan persons huvud. Det vill jag inte att andra ska se, då skäms jag. Så jag tar bort det. En annan vanlig grej, som inte är direkt sexistisk men också stötande, är att folk säger: »Tänk att hon vann OS-guld … Och så ser hon ju så bra ut också!« Som om det var likvärdigt. Jag fattar inte. Jag påverkas väldigt av vad andra har för bild av mig.

Det måste vara svårt nu när du har blivit mer offentlig?

– Jag försöker att vara mig själv men tänker mer på vad jag gör, hur jag uttalar mig, och försöker överhuvudtaget hålla en ganska låg profil för att hålla mig borta från andras åsikter. Jag har känt mig splittrad efter OS. För jag känner mig inte annorlunda, men allt runtomkring mig har förändrats. På något sätt går jag och väntar på att min vardag ska bli precis som före OS, men det kommer den inte att bli. Så jag har insett att jag måste sätta mig in i hur mitt liv ser ut i dag och bygga något nytt utifrån det. Lära mig att hantera det på mitt sätt.

Klockan prick nio står Jenny utanför Sveriges enda cykelvelodrom och stretchar efter dagens första löptur. Flera gånger i veckan tränar hon i gymmet som ligger i mitten av den runda cykelbanan.

Hon döljer en gäspning. Klockan sex den här morgonen väcktes hon av en knackning på ytterdörren, utanför stod en sjuksköterska med behållare för urin- och blodprov. Jenny måste varje dag rapportera var hon sover till antidopningsorganisationen Wada så att de ska kunna göra oannonserade dopningskontroller.

Hon klär snabbt om till sponsorn Odlos shorts och linne. Rynkar lite på näsan när hon viker ihop sina löptajts.

– Egentligen har jag lite bacillskräck, så jag tycker inte om att träna på gym.

Hon förpackar noggrant in sin Iphone i en fryspåse, stoppar ner den i shortslinningen och pluggar hörlurarna i öronen. En metod hon började med efter OS för att få träna i fred och utestänga distraktioner.

Sedan plockar hon fram några kettlebells, en pilatesboll och olika vikter. Till en början är hon ensam i lokalen och tränar med blicken stint fokuserad i spegeln. Efter 30 minuter kommer ett gäng pensionärer för ett cirkelträningspass. De tittar nyfiket på henne varje gång de byter station och ger henne tummen upp. Hon nickar leende tillbaka.

När Jennys tvåtimmarspass börjar närma sig sitt slut dyker en främmande, yvigt vithårig man upp i gymmet. När han upptäcker Jenny ställer han sig oblygt och stirrar. Efter tio minuter går han så nära han kan och skriker: »Det ser bra ut, Jenny!«

När han inte får någon reaktion går han därifrån. Ett par minuter senare kommer han tillbaka och ropar, uppenbart förnärmad: »Jenny! Hallå?! Jenny!!«

Jenny har i hörlurarna och fortsätter lugnt att göra sina rygglyft.