Äggoisterna

Så lyckades tre medelålders äggsamlare stänga ett av Sveriges mest exklusiva naturparadis.

Våren 2008 mottog Nyköpingspolisen Göran Broman ett anonymt tips om en man från Vingåker som åkte »land och rike runt för att plundra fågelbon«. Broman fann inget som styrkte uppgifterna, och snart var utredningen nerlagd.

Två år senare nämndes samma man i ett nytt tips. Avsändare den här gången var Kriminalunderrättelsetjänsten, som i sin tur hade larmats av brittisk polis – som stött på svenskens namn vid en uppmärksammad äggrazzia i Skottland.

Sedan den razzian hade flera månader passerat. Miljöbrottsutredaren Göran Broman var därför inte särskilt förväntansfull när han på morgonkvisten den 24 mars 2010 satte sig i bilen för att göra husrannsakan hos Vingåkersbon Robert. Om denne överhuvudtaget hade någonting att dölja borde han ha städat undan sina spår.

Annons

Göran och hans kollegor tog ändå två polisbilar till adressen, ifall de trots allt skulle hitta någon låda att ta med sig till stationen. Lägenheten de steg in i strax efter klockan nio var rymlig och gav ett lika alldagligt intryck som dess ägare. Möjligen var hans sovrum möblerat med ovanligt många byråer och jalusiskåp.

En av poliserna drog ut en låda. Inuti låg massvis med kartonger. När han lyfte på locket till en av dem fann han vad de letade efter: urblåsta vildfågelägg. Kartongerna intill rymde samma innehåll. Nästa byrålåda likaså. Jalusiskåpen också.

När poliserna hade öppnat varenda lucka och låda i lägenheten kunde de konstatera att Robert ägde totalt 941 kartonger med ägg. Varje ägg var prydligt inbäddat i bomull och många förvarades under skyddande glasskivor. Intill flera av äggen låg mödosamt handskrivna etiketter som talade om att de var plockade för flera decennier sedan. Andra ägg saknade datummärkning.

Det var omöjligt för poliserna, som aldrig tidigare hade arbetat med något liknande, att på plats avgöra vilka av äggen som var gamla – och därmed legala – eller nya och frukten av jaktbrott. Göran Broman ringde upp åklagaren, som beslutade att alla skulle tas i beslag. En av poliserna fick i uppdrag att hyra en skåpbil och införskaffa »all Vingåkers bomull« till bortforslandet av de ömtåliga äggen.

Medan Göran Broman väntade kvar i lägenheten blev han allt mer fundersam. Kanske var det precis så illa som den anonyma tipsaren hade flaggat för häromåret? I så fall var detta en ensam mans verk. Om inte: hur många fler äggtjuvar fanns det där ute?

 

På lugn norrländska berättar kriminalinspektör Per-Erik Lindbäck vid polisens miljöbrottsavdelning i Sundsvall att han, trots snart 30 år inom yrket, aldrig sett något liknande ärende.

– Oftast utreder jag arbetsplatsolyckor, säger han. Så det här var förstås annorlunda jämfört med vad jag brukar göra.

När polisens IT-forensiker finkammade Roberts dator fann de en Excelkatalogisering över alla de 3 000 äggen. Per-Erik Lindbäck kunde konstatera att de kom från 200 olika arter, av Sveriges sammanlagt 253. På Naturvårdsverkets lista över fåglar som riskerar att dö ut ryms 91 – och av dem hade Robert prickat in 46.

I hans samling fanns även ägg från svartbent strandpipare, en art som numera är utdöd i Sverige.

Robert medgav i förhör att han hade »ett stort samlarintresse«, men insisterade på att han inte hade plockat ett enda ägg. Istället hade han bytt till sig dem, fått dem i gåva eller köpt dem på loppmarknad.

Datorn rymde även massvis med foton. Främst på ägg, men också på vad som såg ut att vara två äggintresserade vänner i dryga 40-årsåldern. När polisen kartlade Roberts MSN- och mejlkonversationer fann de flitiga äggdiskussioner med framförallt två svenska män: Lasse och Jan. Allt talade för att de var männen på bilderna.

Genom fotografierna, informationen i mejlen och förhören med Robert fick Per-Erik Lindbäck en allt tydligare bild av det lilla gänget.

Kring millennieskiftet drev Robert en hemsida där han publicerade fotografier på ägg. Genom sajten fick han kontakt med Kungälvsbon Lasse, »en erkänt duktig fågelskådare« som hade samlat på ägg sedan barnsben, och nybörjarsamlaren Jan från Härnösand. Det gemensamma intresset blev startskottet för en personlig vänskap.

– De hade trevligt och snackade ägg, säger Per-Erik Lindbäck. De fick en gemenskap, en hemlig sådan.

Annons

Lindbäck menar att det inte rör sig om några »vanliga kriminella«, utan om »fina människor, med ett maniskt samlande«.

– Olyckligtvis rör det inte frimärken, säger Lindbäck. Umgänget tycks ha stärkt deras samlande än mer. Kanske för att de på något vis blev sedda när de höll på, av någon som brydde sig om vad de gjorde.

Utredningen visade att männen varje år mellan 2005 och 2009, veckorna före midsommarafton, körde 43, 89 respektive 110 mil norröver för att tillsammans övernatta i en stuga i Klimpfjäll i Västerbotten. På fotografier från det intilliggande kalfjällsområdet Stekenjokk sågs de stå hukade över fågelbon med kameror i händerna. På andra bilder använde de käppar till att jaga bort ruvande fåglar, som är särskilt känsliga för störningar, från sina reden.

Med hjälp av bildfilernas inbäddade tidskoder kunde Lindbäck se att de gick till väga på detta systematiska vis varenda dag, innan de troligen tog äggen med sig från platsen. Men just den biten fanns inte förevigad på någon bild.

I september 2011 var tiden mogen för en ny gryningsräd. Samtidigt som Göteborgspolisen knackade på Lasses ytterdörr gjorde Per-Erik Lindbäck och en kollega samma sak hemma hos Jan i Härnösand.

De fick banka i vad som kändes som en evighet innan dörren öppnades. Lindbäck förklarade att besöket var en husrannsakan, och frågade Jan var han förvarade sina ägg. Jan var helt oförstående – han samlade inte ens på ägg. Inga ägg syntes heller till.

– Jag fick en känsla av att det var för sent, säger Per-Erik Lindbäck. Det hade gått lång tid sedan husrannsakan gjordes utanför Nyköping. På den tiden hade man enkelt kunnat undanskaffa alla bevis.

Poliserna strosade besviket runt i huset. I  Jans sovrum fanns bara en säng, ett skrivbord med »diverse pappersbråte« och en arbetsstol. Väggen bredvid skymdes av tre–fyra badrockar  på en klädhängare. Nedanför dem syntes en liten tapetskarv. Där väggen mötte golvet anades också en glipa. Vad var det där? Jan låtsades fortfarande vara lika oförstående, tills badrockarna föstes åt sidan och blottade en lönndörr.

I rummet där bakom fann Per-Erik Lindbäck och hans kollega nästan 3 000 fågelägg, lika nogsamt omhändertagna och sorterade som dem man funnit hos Robert. Jans datumetiketter låg dock inte bredvid sina respektive ägg utan i buntar, uppenbarligen för att försvåra för utredarna. Dessutom hittade Lindbäck borrutrustning och injektionssprutor för äggtömning.

I Kungälv hälsade Lasse poliserna att de var väntade. I hans »fågelrum« i villakällaren beslagtogs 2 238 ägg sorterade i 404 olika kullar.

– Historien upprepade sig, säger Per-Erik Lindbäck. Det här är besatta samlare som helt enkelt inte kan göra sig av med sina samlingar.

»När polisen drog ut lådorna fann de vad de letade efter: 11 970 fågelägg.«

Läran om ägg, oologi, var länge en respektabel gren av ornitologin. I början av 1800-talet var det inte ovanligt att naturvetenskapligt intresserade personer samlade på ägg, och hundra år senare hade vanan vuxit till en vedertagen hobby. Biologilärare tog med sig eleverna ut i skogen för att plundra bon, och framstående ornitologer uppmanade småpojkar att inleda en livslång oologisk passion.

På 1940-talet började röster höjas om att samlandet inte var bra för fåglarna. Bokförlaget Albert Bonnier drog in delen om ägg och bon i ornitologen Rudolf Söderbergs fickboksserie Våra fåglar och hur man känner igen dem, och hobbyn betraktades snart som varken aktad eller särskilt levande.

I mitten av 1950-talet blev äggplundring ett jaktbrott. 1969 dömdes en västsvensk man till dagsböter, och två år senare föll ytterligare en dom. Under de 42 år som passerat sedan dess har oologerna varit en juridisk ickefråga. I alla fall i Sverige.

Annons

I Storbritannien, som införde sitt förbud ungefär samtidigt som Sverige, har polisen ägnat äggstölderna avsevärt större uppmärksamhet. På 1980-talet slutade den tidigare så vanliga törnskatan att häcka i Storbritannien. Ornitologerna tvekade inte om vilka som bar skulden: the eggers, det vill säga män, för de är nästan alltid det, besatta av att samla in och katalogisera ägg.

The Royal Society for the Protection of Birds uppmanade sina medlemmar att observera och inrapportera oologernas framfart. En bit in på 1990-talet mottog de uppgifter om i genomsnitt en boplundring om dagen. 1997 drog den brittiska polisen därför igång en rikstäckande insats – likt de mot drogsmuggling, trafficking och huliganism. Målet med Operation Easter var att punktmarkera 130 »hardcore eggers« för att en gång för alla få stopp på samlandet.

Derek Lee, en tidigare äggsamlare, beskrev för ett par år sedan sin besatthet för den engelska dagstidningen The Guardian. Fram till dess var hans passion okänd för alla utom ett fåtal likasinnade vänner. Tillsammans med dem planerade han varje vinter hemliga räder inför våren och sommaren, då äggen läggs: »Om du sätter ett barn i en chokladfabrik lyser deras ögon upp av spänning. Precis så är det. När våren och sommaren kommer blir the eggers som stora barn.«

Freudianska psykologer har ofta en patentförklaring när de ombeds förklara maniskt samlande: olösta potträningskonflikter, där förlusten av den nerspolade »egendomen« lämnat traumatiska spår efter sig. Den vuxne samlaren försöker sedan, enligt psykoanalysens fader Sigmund Freud, med hjälp av sitt insamlande återta kontrollen över sina förlorade ägodelar.

Den tyske psykoanalytikern Werner Muensterberger, författare till den uppmärksammade boken Collecting: An Unruly Passion, delar inte freudianernas teorier, även om också han härleder samlandet till trauman i barndomen. Muensterberger menar istället att ensamhet – för i synnerhet män – kan skapa en »kronisk längtan efter objekt istället för människor«, eftersom »människor är potentiellt opålitliga«. Till skillnad från objekten, som blir »döda substitut för trygghet och omsorg«. Hans studier av samlare visar att de ofta är personer som tvivlar på sig själva. Påträffandet av nya objekt till samlingen fungerar som en självbekräftelse.

I juni 2009 fick Operation Easter upp ögonen för den skotske godsherren Alan Hutton. När de besökte 62-åringens egendom Wallhouse Mansion några mil väster om Edinburgh medgav Hutton att han hade plockat ägg som ung, men tillade att han sedan länge underkastat sig det rådande förbudet samt att han »inte skulle ha några problem att betala eventuella bötesbelopp«.

Poliserna från Operation Easter sökte nyfiket igenom familjen Huttons 50 rum stora slott. På de nedersta våningarna i femvåningsbyggnaden möttes de, utöver köket och ett stort antal toaletter och sovrum, av en inomhuspool, en bar, ett vinrum, ett gym, ett rökrum och ett biljardrum – men inget av polisiärt intresse. På slottets tredje våning fick de dock syn på en hänglåsförsedd dörr. Alan Hutton låste upp den och poliserna klev in i ett rum med väggarna täckta av konserverade fåglar. Från golv till tak reste sig också flera stora skåp. När polisen drog ut lådorna hittade de vad de letade efter: 11 970 fågelägg.

När Operation Easter finkammade Alan Huttons datorer fann de att skottens samling var resultatet av såväl eget samlande som bytesaffärer från när och fjärran. För poliserna framstod Hutton som huvudmannen i en »internationell ägg- och fågelplundrarliga«, med förgreningar till såväl Finland som Island.

De fann även ett antal mejl från Vingåkersbon Robert, som de raskt vidarebefordrade till den svenska Kriminalunderrättelsetjänsten. I ett av mejlen skrev Robert entusiastiskt om en äggsamlarresa. Med sig till hemmet i Södermanland tog han bland annat äggkullar från fjällabb, björktrast och storlom, vilket är ett jaktbrott. I utbyte mot dem fick han av Alan Hutton 13 ägg av pilgrimsfalk, berberfalk och snatterand, och gjorde sig därmed även skyldig till artskyddsbrott.

 

Naturbevakaren Håkan Berglund stannar pickupen och vrider av tändningen.

– Titta, säger han. Där står en jaktfalk.

Håkan pekar rakt upp i luften. Och där, helt stilla ovanför vägen, vilar falken i vinden.

Efter att ha njutit en stund startar Håkan motorn igen och vi kör vidare. Här och var syns en snöfläck längs vägbanan, trots att det är högsommar. Intill vägen forsar vattenfall ner i älvar, på höjderna syns renskötarbostäder och då och då dyker det upp en renflock. Med jämna mellanrum saktar Håkan Berglund in för att peka ut fåglar i de intilliggande tjärnarna: ljungpipare, bergand, alfågel, dubbelbeckasin, morkulla, fjällabb, fjällpipa, mosnäppa, blåhake, ripa, brushane …

– Det är något speciellt här, säger han. Hela fjället lockar till sig mycket fågel, jävligt mycket fågel. Veckorna i juni är gudomliga här uppe, med fågelliv och skidåkning samtidigt som det är ljust dygnet runt.

Ingen människa bor i Stekenjokk, som ligger i Jämtlands inre vid gränsen mot Norge. Ändå korsas kalfjället av en väg, Vildmarksvägen, som byggdes för att serva en sedan länge nedlagd gruva.

Under vinterhalvåret är den knappt två mil långa vägsträckan förbommad: att ploga den vore hopplöst, och att köra bil omöjligt. Den 6 juni varje år, lagom till fjällfåglarnas häckning, öppnas Vildmarksvägen. Den tillgängliggör en annars otillgänglig miljö för naturintresserade människor, som här bara behöver stanna bilen och gå ett par meter för att »uppleva fjället«, och har gjort Stekenjokk till ett paradis för ornitologer. Håkan Berglund minns hur det för några år sedan kom »massvis« för att, bara 500 meter från vägbanan, spana in den i området första häckande fjällugglan på över tio år.

– Det stod hundratals bilar parkerade längs med vägen. Sedan stod dessa nördar med tubkikare kors och tvärs.

Håkan Berglund arbetar som naturbevakare vid Länsstyrelsen i Jämtlands län. 58-åringen är en skäggig karl som inte helt överraskande visar sig vara regerande världsmästare i armbrytning för veteraner.

Redan 2008 blev han uppringd av en irriterad ornitolog.

– Han berättade att han hade tittat till ett större strandpipar- och fjällabbsbo intill vägbanan. När han gick vidare såg han att några andra gjorde samma sak. Nästa gång han tittade till bona var äggen borta.

Håkan kontrollerade uppgiften och konstaterade att bona var tomma, men tog ändå inte ornitologens misstankar på allvar.

– För vad fan ska man med ägg till?

I dag vet han bättre.

I Per-Erik Lindbäcks förundersökning ingår fotografier som visar att Robert, Lasse och Jan var på platsen just när strandpipar- och fjällabbsäggen försvann i Stekenjokk.

– Jag vet vad männen heter, säger Håkan. Men jag vill inte veta hur de ser ut. Jag skulle känna mig lurad om jag kände igen dem.

Sedan två år tillbaka, som en direkt konsekvens av polisutredningen, är fågelskådarmekkat Stekenjokk tillfälligt stängt för allmänheten. Man får fortfarande köra på vägen, men inte gå ut i naturen under häckningstiden. Samtidigt har Håkan Berglunds jobb ändrat karaktär.

– Förr var jag väldigt service-minded, kanske godtrogen. När folk ringde och frågade om fåglar berättade jag allt jag visste och så exakt som möjligt var de höll hus. Nu har jag blivit mer eftertänksam, man vet inte längre vad det är för folk som hör av sig.

Numera patrullerar han mest Vildmarksvägen fram och tillbaka, på spaning efter folk som bryter mot tillträdesförbudet. Landets ornitologer fruktar att de tre äggtjuvarna utgör toppen på ett isberg. Den internationella äggmarknaden är enorm.

– Det är så klart många som tycker att förbudet inskränker på deras rörelsefrihet, men det är nödvändigt även om den som bara vill vara på fjället och må gott också har fått sig en knäpp.

Ingen annan grupp fåglar har en lika svag utveckling som fjällfåglarna, enligt Naturvårdsverkets publikation Populationstrender för fågelarter som häckar i Sverige. Av de 36 fågelarter som enbart förekommer i fjällområden uppvisar 20 en dålig eller svag populationskurva de senaste 30 åren. Särkilt dålig har utvecklingen varit för kalfjällets tättingar. Orsakerna till minskningarna är okända, men en faktor som föreslagits är att de hänger ihop med den sjunkande förekomsten av fjällämlar. Och äggtjuvarna? Naturvårdsverkets rapport publicerades 2008, två år innan myndigheterna ens tänkte på fenomenet.

Håkan stannar bilen igen och trycker ner bilrutan. I motsatt körriktning gör kriminalinspektör Mimmi Brissler samma sak. De två är patrulleringspar på fjället för andra året i följd.

– Hur går det? frågar Håkan.

Mimmi Brissler svarar att hon har fotpatrullerat på fjället, och att hon fått avvisa en kvinna och en man som överträdde avspärrningen med några meter för att fotografera.

– Vad är det för fel på folk? säger Håkan. Ska det vara så svårt att hålla sig på rätt sida avspärrningen?

Båda suckar.

– Och jag såg en bruten käpp som låg vid vägbanan, säger Mimmi. Den har jag inte sett förut.

– Kanske var det någon som ville markera var äggen finns? gissar Håkan. Var de har svängt av till dem.

Han låter ironisk och konspiratorisk på samma gång. Men han har upplevt märkligare händelser än avbrutna käppar på fjället. I fjol, när Håkan och Mimmi for ut på morgnarna, upptäckte de vid flera tillfällen fotspår i snön som ledde till barfläckar med häckande fåglar.

– Vad fan hade de gjort där? Mycket konstigt sker här i Stekenjokk. Förra året var det en tysk militärbuss här vars ägare vi höll ett öga på under en längre tid, eftersom han uppförde sig suspekt. När vi till slut stannade bilen satt en helt annan man bakom ratten. Ägaren hade gått upp i rök.

Håkan berättar också om ett svenskt par som efter ett besök i området körde över gränsen till Norge. Dagen därpå återvände de – i en norsk hyrbil. Under förra sommaren polisanmälde han två norrmän som befann sig inne i det förbjudna området. Vad de gjorde där fick han inget vettigt svar på.

– Jag har svårt att tro att allt är tillfälligheter, säger han.

Håkan Berglund och Mimmi Brissler kommer överens om att fortsätta patrulleringen i några timmar innan Håkan ska tillaga älgburgare åt dem båda.

– Ses sen! säger han. Jag hör av mig om det är något.

Alldeles utanför förbudsområdet får han syn på en blå skåpbil. Där den står parkerad är det fritt fram att lämna vägbanan, vilket skåpbilens chaufför har gjort. När mannen får syn på Håkans pickup med Länsstyrelsens logotyp på sidan får han bråttom in i bilen igen.

Håkan bromsar in och betraktar mannen i den belgiskregistrerade skåpbilen. Föraren sitter blickstilla med blicken fäst på instrumentbrädan. Håkan plockar upp sitt anteckningsblock ur innerfickan och skriver ner bilens registreringsnummer. Belgaren förblir som fastgjuten bakom ratten.

– Fan, vad konstigt han beter sig, säger Håkan. Undrar om det inte är en äggplundrare vi har att göra med.

Han blir tyst en stund.

– Det står inte Björnligan eller »äggplundrare« i pannan på dem. Tyvärr. De ser ut som du och jag.

I höst ställs Robert, Lasse och Jan inför rätta vid Ångermanlands tingsrätt. Vid en fällande dom väntar böter eller fängelse i upp till fyra år.

– Det här är allvarliga brott, säger åklagare Stig Andersson vid Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål. Det finns arter i området som är eftertraktade, arter som enbart häckar i fjällmiljö. Om man konsekvent tar ägg från samma föräldrapar så släcker man så småningom en genetisk linje, vilket minskar den genetiska mångfalden.

Åklagaren säger sig ha god bevisning för att åtminstone »ett 50-tal kullar« fjällfåglar som fjällabb, ljungpipare, ripa och blåhake plockades i Stekenjokk av männen mellan 2005 och 2009.

– Den bevisningen är i mångt och mycket deras egen dokumentation, säger Stig Andersson.

Det enda problemet för utredaren Per-Erik Lindbäck gällde äggens datering: samtliga lappar angav att de plockats för så länge sedan att det eventuella brottet var preskriberat. I Roberts kullista stod det exempelvis att nummer 104 i hans samling var fem kärrsångarägg insamlade den 9 juni 1973, och plockade av Lasse i ett »bo i nässlor och vass«.

Polisen hyrde in en ornitolog som mot arvode tillbringade månader med att sortera alla de bilder av ägg och reden som gänget hade fotograferat under sina resor till Stekenjokk. Bland bilderna i Lasses dator upptäckte ornitologen ett kärrsångarbo placerat i just nässlor och vass, som var synnerligen likt Roberts nummer 104. Enligt digitalfilens automatiskt lagrade data om tid, datum och fotoinställningar var bilden tagen den 9 juni 2003 – exakt 30 år senare än kullistan angav. 

Snart upprepades mönstret. Tidsangivelserna i Excelkatalogiseringen och på etiketterna var helt enkelt systematiskt felaktiga med 30 eller 50 år. Ornitologen hade knäckt koden, och kunde nu para ihop mängder av bilder med beslagtagna ägg.

Därefter skickades ett urval av fynden till Statens kriminaltekniska laboratorium. De fåglar som lägger ägg nära marken, som fjällfåglar, har som regel spräckliga ägg. Sådana ägg har unika pigmentfläckar skapade av blodfärgämnen, proteiner och gallfärgämnen i fågelhonans äggledare. Inte ens inom en och samma kull är äggen identiska. De är som människans fingeravtryck.

SKL skriver i sitt utlåtande att deras analyser »talar extremt starkt« för att det handlar om samma ägg i de fall de jämfört beslagtagna ägg med fotografier.

När jag ber Per-Erik Lindbäck summera hur mycket tid han lagt på utredningen blir svaret ett drygt år. Den har kostat den svenska staten »miljontals kronor«. Lindbäck menar att värdet vid en fällande dom framförallt är avskräckningseffekten, som i Storbritannien där Operation Easter har lett till att the eggers numera är en åldrad skara på ett 50-tal män.

– Kanske dyker det upp fler äggplockare som hållit sig dolda, säger Lindbäck. Men nu blir det problem för dem eftersom de vet att polisen har lärt sig ett och annat.

Personer jag talar med säger att Rikskriminalpolisen »har fler namn än de tre män som väntar åtal«. Håkan Berglunds överordnade Helena Eriksson, enhetschef på Naturvårdsenheten på Länsstyrelsen i Jämtlands län, är också rädd att »det finns ett växande intresse kring att samla på  ägg«.

Per-Erik Lindbäck:

– Jag tror att man kan säga så här: ingen brottslighet finns förrän man börjar se den. Det är som när man ska köpa en ny bil av en viss färg. Plötsligt ser man just den bilen i den färgen hela tiden. De fanns där hela tiden, men man såg dem inte.

 

Det är inte mycket till gemensam utgångspunkt, men Lasse och jag kommer från samma stad. Därför författar jag ett brev till honom där jag skriver att jag gärna vill höra hans förklaring till allt som skett.

Veckorna går, men inget svar kommer. Till slut ringer jag upp honom.

– Jodå, jag har läst vad du skrev, svarar Lasse. Och jag har funderat på saken.

Han säger att utredningen mot honom och hans vänner har präglats av »mycket okunskap«. Kanske vore det därför på sin plats om vi kunde ses, så att han fick förklara hur det »egentligen ligger till«.

Vid överenskommen bryggbänk parkerar ett par minuter före utsatt tid en Volvobil en bit bort. En spenslig karl kliver ut ur bilen. Han ser ut som vilken svensk man i övre medelåldern som helst: håret går i grått och han är propert och funktionellt klädd på samma gång.

Han presenterar sig och vi skakar hand. Med regnet hängande i luften slår vi oss ner med utsikt över Kattegatt.

– Jag började samla ägg när jag var i tioårsåldern, i slutet av 1950-talet, berättar Lasse. En granne till familjen var intresserad av fåglar och fick mig att börja samla.

Han var ett ensambarn. Till en början låg fascinationen i att få ett par uppmuntrande ord från föräldrarna när han visade vad han hade plockat med sig hem. Hobbyn växte med åldern.

– För mig låg det främsta intresset i själva plockandet av äggen, säger Lasse. Det är inte enkelt, ska du veta, att hitta fågelbon. Men det är väl också som för samlare i allmänhet: jag ville väl ha någonting komplett att titta på.

Att fritidssysselsättningen var olaglig var ingenting han funderade över. Jag invänder att det låter orimligt – det var nämligen Lasse som 1969 blev ertappad och bötfälld för sitt samlande.

– Jag gillar fåglar, jag vill inte skada dem, säger han. Om jag minns rätt fick jag 120 dagsböter à tio kronor, vilket var mycket för en 20-åring på den tiden. Men det är väl också som att be en frimärkssamlare att omedelbart sluta med sin hobby. Det går inte.

I början av 1970-talet fick han kontakt med sju–åtta andra samlare. Av dem lärde han sig att samlingar med enstaka ägg inte var högt ansedda, istället skulle de bestå av hela kullar. Lasse började rikta in sig på att plocka sådana istället.

Han säger att han lade av mot slutet av decenniet – tiden räckte helt enkelt inte till för att både plocka ägg och sköta det nya familjelivet. Det är samma version som han har stått fast vid sedan det första polisförhöret för två år sedan. Istället påstår han sig ha närt sitt intresse genom fotografering av fågelbon. Han påstår också att samtliga 2 238 fågelägg som polisen påträffade i hans »fågelrum« är plockade på 1970-talet.

– Du menar att du inte har plockat ett enda ägg sedan 1970-talet? säger jag häpet.

– Nej, jag har varit noga med att inte plocka ägg sedan dess.

– Inte ett enda?

– Nej. Jag tror att polis och åklagare tror mig, men de vill ha fast mig ändå. De vill sätta dit mig för att jag eventuellt har stört fåglarna.

– Åklagaren menar att ni har plockat ägg vartenda år ni besökt Stekenjokk, men bara har fejkat dateringarna. Stämmer inte det?

– Jag har varit i Stekenjokk fyra gånger. Men jag har inte plockat några ägg.

Han byter spår:

– Den här utredningen är en fullständig parodi som har kostat en massa pengar. Och att vi kan dömas till fängelse … Herregud, det är fågelägg vi pratar om, inte en sprängd stad.

Sedan inleder han en utläggning om att det rentav borde vara tillåtet att plocka ägg, i alla fall för seriösa samlare. I alla fall de allra vanligaste arternas ägg.

– Om en kull förolyckas – oavsett skäl – så lägger honan en ny kull, säger han. Det finns ingen möjlighet att utrota eller påverka ett bestånd genom att plocka ägg, det finns så ofantligt många ägg i naturen.

Efter en stund tillägger han:

– Jag förstår att det spelar roll för många människor om det samlas ägg eller inte, liksom att det finns människor som hatar jakt och vill ha det förbjudet. Men vid annan jakt eller samlande av naturalia så får man skatta delar av bestånden på ett reglerat sätt. Samma borde gälla för äggsamlande, tycker jag, då det utförs i en så försumbart liten skala.

Orosmoln. Numera ruvar Stekenjokks fåglar förhoppningsvis i fred. Samtidigt växer den globala samlarmarknaden. Vid en auktion på Christie’s i våras såldes ett fossiliserat elefantfågelägg för 685 000 kronor. Foto: Jan-Eric Hägerroth

I Stekenjokk parkerar Håkan Berglund sin pickup på en mindre höjd med kilometervid utsikt över kalfjället. Trädlinjen är sedan länge passerad, himlen glasklar. Ingenting skymmer sikten. Med en tubkikare följer Håkan varenda rörelse i den belgiskregistrerade skåpbilen, som står parkerad ett par hundra meter längre bort.

Belgaren sitter kvar bakom ratten. Han har suttit där i trekvart nu. Den enda förändringen är att han har plockat fram en kikare.

– Är man fågelintresserad, på riktigt, så sitter man inte och tittar i kikaren genom vindrutan, säger Håkan. I synnerhet om man har kört hela vägen från Belgien. Det säger ju sig självt. Det är något lurt.

Just i slänten där bilen står parkerad finns ett ripbo. Kanske var han på väg dit i samma sekund som vi kom körande?

– Man ska hålla utkik efter kylbehållare eller kartonger inuti bilen, säger Håkan Berglund.

En stund senare börjar det röra på sig vid skåpbilen. Belgaren går bak till bagagedörrarna. Har han kylbehållarna där? Tomhänt går han sedan tillbaka mot förarsätet, hoppar in i bilen och kör från platsen, mot förbudsområdet. Framför skyltarna som informerar om reglerna på både svenska, engelska och tyska blir bilen stående i tio minuter. Sedan rullar den in i zonen.

– Mimmi! anropar Håkan i kommunikationsradion.

Mimmi Brissler svarar.

– Det är en belgisk skåpbil som kör in i området nu. Han uppförde sig jävligt märkligt. Håll ett öga på honom.

Några timmars resultatlöst patrullerande senare möts Håkan och Mimmi i ett barackhus för att käka middag. Medan Håkan tillagar burgarna av egenfälld älg berättar Mimmi Brissler att belgaren krypkörde fram och tillbaka på Vildmarksvägen i timmar, och att han nu tycks på väg att övernatta i sin skåpbil utanför området. Håkan Berglund föreslår att hon kollar upp registreringsnumret.

Mimmi sträcker sig efter sin mobiltelefon och börjar knappa.

– Jag har ett belgiskt fordon jag vill kolla, säger hon i luren.

Hon rabblar registreringsnumret. Konversationen mellan henne och Länskommunikationscentralen tystnar i någon minut. Håkan väntar spänt intill.

– Jaha, säger Mimmi sedan. Tack för hjälpen.

Hon förklarar för Håkan att ägaren till den belgiska skåpbilen varken fanns i polisens »utlands- eller busregister«. Håkan nickar, men utan att se särskilt övertygad ut.

De äter av sina hamburgare. Så här ser deras liv ut nu.

När det interimistiska naturreservatet upphör att gälla vill Länsstyrelsen i Jämtlands län göra Stekenjokk till ett permanent fågelskyddsområde. De 230 kvadratkilometrarna kalfjäll kommer i så fall att förbli stängda under häckningsperioden.

Håkan Berglund:

– Det känns för jävligt att hålla stängt på grund av den här jävla våldtäkten mot naturen, på grund av att en promille av besökarna begår idiotiska gärningar.

 

FOTNOT: De åtalade oologerna heter egentligen någonting annat.