Ett dockhem: Varför dumpas sexdockor i svenska skogar?

I efterhand var Nicklas Cederqvist, en antikhandlare på Österlen i Skåne, innerligt tacksam över att hans nioåriga dotter inte valde att följa med på promenad just den där oktoberdagen 2019. Cederqvist var ute med sina två hundar, Ruth och Ralph, båda av rasen corgie, när han fick syn på något konstigt i ett skogsparti nära Toarp. I branten av ett dike, liksom på väg ner i själva sänkan, låg en orörlig människokropp. När Nicklas Cederqvist tvingade sig själv att ta några kliv mot kroppen, med hundarnas nyfikenhet kännbar i kopplet, insåg han att det var en docka.

Fasan övergick i lättnad, som lika snabbt övergick i förundran. Kroppen på marken var ingen uppblåsbar Barbara av det snitt snuskgubbarna hade hållit sig med när han själv växte upp på 1970-talet, nej, dockan i gräset liknade verkligen en riktig människa. Eller ja, både och egentligen. Medan huden var naturtrogen så var proportionerna smått groteska. De enorma brösten stod rätt ut, midjan var getingsmal. Han tänkte att det som låg där var en nidbild av en kvinna. Med en pinne petade han undan den blå plastpåse som låg virad runt dockans huvud. Dess ögon blickade nollställt tillbaka mot honom.

Året dessförinnan hade han sett en »så oerhört sorglig« dokumentär på SVT, om män som hade seriösa förhållanden med den här typen av dockor. Männen bedyrade sin kärlek till sina beställningsvaror av silikon, som de skjutsade omkring i rullstolar. En av männen framhöll att han äntligen hade funnit en kvinna som aldrig tjafsade emot.

Nicklas Cederqvists hjärna rusade. Vad var det här? Vem låg bakom? Det såg arrangerat ut, liksom iscensatt, nästan rituellt. Banemannen tycktes ha ansträngt sig för att det skulle se ut som ett människolik. Plastpåse över huvudet och allt. Var det bara ett hjärtlöst spratt, ämnat att injaga skräck i den som råkade gå förbi, eller rörde det sig kort och gott om ett bortforslande av en komprometterande ägodel?

Nicklas Cederqvist fastnade för den senare teorin. Han mindes, från dokumentären, att dockor av den typ han hade påträffat betingade ett pris på omkring 20 000 kronor, ibland mer än så. Märkligt att en sådan dyrgrip bara hade slängts i skogen. Fast ägaren hade väl varit så illa tvungen, spekulerade han.

– Jag tänkte att det var någon kille med hårig handflata som hade fått en utskällning av sin mor och helt enkelt sett sig tvungen att dumpa dockan.

 

Nicklas Cederqvists skeptiska inställning till sexdockor, för att inte tala om deras ägare, var ingen större skräll. Dockornas historia väcker en del sunkiga associationer. Påståendet att Adolf Hitler skulle ha beordrat masstillverkning av uppblåsbara sexdockor under andra världskriget för att undvika att de tyska soldaterna ådrog sig syfilis i samband med bordellbesök har visserligen avfärdats som en bluff. Men sexdockor existerade långt före Führern. Redan på 1600-talet tillverkade sällskapssjuka sjömän dames de voyage, alltså sexpartner av trasor och annat material de fann ombord. 1908 beskrev författaren Iwan Blotchs en betydligt mer avancerad variant i sin bok The Sexual Life of Our Time in Its Relation to Modern Civilisation. Gummi- och plastskapelsen var utrustad med genitalier som fuktades med hjälp av en olja. Den uppblåsbara variant av plast eller latex som började säljas via postorder i USA på 1960-talet saknade sådana finesser. Trots det förblev Barbaran, som dockan kom att kallas i svensk folkmun, förhärskande under merparten av 1900-talet. Först mot slutet av århundradet, 1996, började det Kalifornienbaserade företaget Abyss Creation tillverka Real Dolls, de första verkligt människolika sexdockorna.

Medan en uppblåsbar docka sällan kostar mer än två, trehundra kronor går Real Dolls anatomiskt korrekta varianter loss på 20 000 kronor och uppåt. Förutom standardkreationerna erbjuds kunderna möjligheten att skräddarsy en betydligt dyrare drömkvinna. Efter att ha valt en av 17 kroppstyper får kunden ange mått för byst, midja och höft, samt precisera könshårstyp samt utseende på dockans bröstvårtor. Den som inte går igång på något av de otaliga makeup-alternativen kan alltid skicka med en bild på sina preferenser, så specialtillverkas ett alternativ. Skulle man ändå tröttna finns 33 olika avtagbara ansikten att välja på.

I filmen Lars and the Real Girl, som kom 2007, beställer Ryan Goslings rollfigur, den enslige småstadskillen Lars, hem just en Real Doll. Tycke uppstår och Lars visar stolt upp sin flickvän Bianca för vänner och bekanta. Filmen ställde frågor. Kunde den här typen av raffinerade dockor fungera som en övergång mellan celibat och en sexuell relation med en annan människa? Var det rentav möjligt att utveckla känslor för en sexdocka?

»Sexdockorna har en bit kvar till social acceptans, och förekomsten av sexdocksbordeller har inte direkt förbättrat utsikterna.«

Om Charlottes användande av vibratorn »the rabbit« i ett avsnitt av Sex and the City ledde till ett genomslag för sexleksaken, och i viss mån även ökad social acceptans för kvinnlig onani, banade Ryan Goslings sexdocksköp inte väg på samma sätt. Den saken stod klar så fort verklighetens »Lars« trädde ut i offentligheten. I 2018 års dokumentärfilm Kärlek och silikondockor porträtterades män som sade sig älska sina dockor på riktigt.

En av dem levererade den hjärtskärande repliken »Jag kan leva utan att bli älskad, men inte utan att älska någon«, men frågan är om de som såg honom ta med silikondockan Jackie ut på restaurang blev så mycket mer vidsynta. De senaste åren har vi kunnat läsa om Yurij Tolochko, en bodybuilder från Almaty i Kazakstan som är lyckligt gift med sexdockan »Margo«, samt den frånskilde engelsmannen Dean Bevan i Ipswich som numera delar hem och liv med inte mindre än tolv silikonskapelser. Den först införskaffade dockan Sarah »stopped being an it within hours«, har Bevan försökt förklara. Något större gehör har han inte vunnit.

Sexdockorna har en bit kvar till social acceptans, och förekomsten av sexdocksbordeller har inte direkt förbättrat utsikterna. I städer som Barcelona, Paris, London, till och med Helsingfors, kan hugade köpa sig ett engångsäventyr med en silikondocka. 2018, efter att nyheten om den finska bordellen hade briserat, inledde politikern och fackföreningsledaren Jenny Bengtsson en ledare i tidningen Etc så här: »För alla de män som å ena sidan vill ha sex med kvinnor, men å andra sidan inte klarar av att kvinnor har egna viljor och förmåga att säga nej, har marknaden presenterat en lösning.«

 

Tycka vad man vill, men dockorna finns i Sverige. Och skaran växer dagligen. Under den kyskhetsfrämjande pandemin har försäljningen av sexleksaker skjutit i höjden. Onlinebutiken vuxen.se noterade att ökningen inleddes den 22 mars 2020, samma dag som Stefan Löfven höll ett första pandemital till nationen. Och det är just sexleksaker ämnade för onani som har ökat mest. Mshop, en av de största återförsäljarna av sexleksaker i Sverige, har via sin VD berättat att de tidigare sålde en Real Doll i veckan; numera kränger de en om dagen. Enligt konkurrenten Sinful, som även de har noterat en markant försäljningsökning, så är Mandy, som tillverkas av en annan dockmakare, den klart populäraste sexdockan i Sverige. Hon beskrivs som ett »atletiskt bombnedslag«, är 166 centimeter lång, väger 33 kilo och har »en slank kropp med putande bröst i C-kupa och en rund, inbjudande bakdel«.

Medan de uppblåsbara föregångarna kunde luftas ur, pressas ihop och dumpas i plaståtervinningen likt en uttjänt badring är det desto klurigare med Mandy och hennes människoliknande vänner. Somliga är 170 centimeter långa och väger över 50 kilo. Inget som kånkas iväg till soptippen hursomhelst, framför allt inte i dagsljus. Medan det finns instruktioner för såväl glidmedelsdosering som rengöring – »Mandy rengörs bäst i duschen. Se till att dockan blir helt ren, så är du redo nästa gång lusten faller på och vill bli ordentligt bortskämd« – så framgår det inte hur ägaren bör göra sig av med dockan den dag den anses förbrukad.

När corona släpper sitt grepp och möjligheterna att hitta en sexpartner av kött och blod ökar, kommer de svenska skogarna då att fyllas av överflödiga dockor? Det står åtminstone klart att problemet redan existerar. I vintras påträffades en docka i ett skogsbryn i Mellansverige och i april hittades ytterligare en i Söderåsens nationalpark i Skåne. Dockdumpningen är inte heller något fenomen som är exklusivt för syndiga Sverige. I USA och England har kasserade dockor påträffats i naturen, och ofta misstagits för människolik. Samma sak i Tyskland.

Förra våren möttes ett par i den bayerska byn Gebenbach av en obehaglig syn. Under en bro låg en hoprullad matta, varifrån en uppsättning nakna kvinnoben stack ut. När polis anlände till platsen kunde de konstatera att det rörde sig om ännu en dumpad sexdocka. Två månader senare ryckte 30 poliser ut för att hämta en kropp som flöt omkring i floden Elbe, nära Kimmel i norra Tyskland. Även den kroppen visade sig vara gjord av silikon. Heiko Brett, en lokal brandman som deltog i räddningsarbetet, röt ifrån efteråt: »Det här är inget skämt, varje utryckning innebär risker.«

Får man tro de många diskussionsforumen på internet så pågår anstiftan till ytterligare skräckinjagande nedskräpning. På Flashback beskrivs ett dockdilemma så här: »Jag har haft många roliga stunder med henne men börjar inse att det är dags att pensionera henne då hon passerat sitt bäst före datum. Dessutom vill jag inte skrämma iväg min potentiella nya flickvän. Hon sitter vanligtvis i garderoben men jag börjar inse att det inte är en optimal gömplats om jag ska ha en flickvän som lägger tandborste i toaskåpet och kläder i garderoben.«

Enligt ägaren är dockan omkring 160 centimeter lång, med en vikt på cirka 40 kilo. Vad göra?

»Det måste väl vara billigare varianter då som har dumpats? Jag vet ju hur dyra de där är.«

Tipsen varierar. Medan somliga råder ägaren att behålla dockan – »det är dumt att chansa på något så osäkert som en kvinna« – engagerar sig de flesta i själva bortforslandet. Dumpa henne i skogen, föreslår en användare. Frågeställaren landar så småningom i en annan lösning: »Blir nog att jag styckar henne i delar med såg och slänger i sopsäckar i soprummet. Enklaste lösningen. Hade det inte varit för lukten och miljöskadan hade jag bränt upp silikonen.«

 

Suzann Larsdotter, rutinerad sexolog, låter fnissigt förvånad när jag ringer upp och berättar om företeelsen.

– Det måste väl vara billigare varianter då som har dumpats? Jag vet ju hur dyra de där är. Bäst vore förstås att åka till en återvinningscentral med dockan, var och en måste ju ta ansvar för sin sopsortering, men okej, jag förstår att stigmat gör det svårt.

Sexdockor och sexrobotar är ett specialintresse för Suzann Larsdotter, som länge arbetade på RFSU men i dag driver en egen mottagning. Genom åren har hon förkovrat sig i ämnet, bland annat på de årliga internationella Sex and love with robots-konferenserna. Men det var på en annan konferens, en för sexologer i USA, som hennes nyfikenhet väcktes på allvar. Sexdockstillverkaren Synthetic Surrogates marknadsförde sina dockor som »sex therapy companion dolls« och pratade om dem som »syntetiska surrogat«. Medan några sexologer visade försiktigt intresse ansåg de flesta att dockorna var direkt förkastliga. Detta gjorde i sin tur dockmakarna stötta. Det blev dålig stämning, minns Suzann Larsdotter. Från scen klargjorde Synthetic Surrogates representanter att de verkade på en kommersiell marknad som växte så det knakade.

– Deras budskap var väl litegrann: »Sitt ni där och moralisera, det här kommer att finnas ändå«, säger Suzann Larsdotter. Det var en tankeställare för mig.

Enligt Matt McMullen, grundaren av Abyss Creations som tillverkar Real Doll-dockorna, vänder företaget sig till ensamma män; individer som har gett upp hoppet om att få till en relation med en annan människa, alternativt de som efter en radda skilsmässor anser sig vara för brända för att »kasta sig ut igen«. McMullen hoppas att företagets AI-drivna sexrobotar Real Doll X, som både kan tala förföriskt och dra pappaskämt, ska kunna uträtta ännu större saker. Kanske kan de användas i terapi? Människor med dåliga erfarenheter, sociala fobier eller funktionsnedsättningar kanske skulle våga öppna sig för en sexrobot?

McMullens försök att framstå som filantrop skjuts dock bryskt ner av Kathleen Richardson, professor i robotetik, vid De Montfort University i England. Hon anser att sexdockor och sexdocksbordeller förstärker bilden av kvinnor som viljelösa objekt som kan ägas av män.

»Jag blir faktiskt förbannad på människor som säger att det här är ett kärlekslöst fenomen.«

Suzann Larsdotter köper dock inte en så ensidig förklaring.

– Sexdockorna är en projektionsyta utan dess like. Vissa feminister anser att sexdockor är ett sexistiskt och kärlekslöst fenomen som kommer att leda till ökad objektifiering och sexism. De här sexdocksbordellerna ses som en förlängning av mäns våld mot kvinnor. Det kan vara så, men de är inte bara på det viset.

Till skillnad från många av dockdebattens tyckare har Suzann Larsdotter faktiskt pratat med sexdocksanvändare. Några har hon chattat med i forum, somliga har hon pratat med i telefon, andra har hon mött ansikte mot ansikte. Hon klargör att det finns olika förhållningssätt till dockorna: några fetischiserar själva dockan, andra använder den som en avancerad sexleksak – dockan upplevs som en mindre hotfull trekantsdeltagare – medan en tredje kategori har den som ett människosubstitut, som sällskap.

– För många av dem jag pratat med är dockan en betydelsefull person som har ett namn och egna kläder. Man har sparat för att köpa dockan, man vårdar den, är rädd om den.

Att sexdockor kan råda bot på ensamhet har hon fått starka indikationer på.

– Jag blir faktiskt förbannad på människor som säger att det här är ett kärlekslöst fenomen. Moralismen mot sexdocksanvändare bygger på fördomar, och är ett förakt mot svaghet. »Men vadå, alla kan väl hitta någon?« Nej, alla kan faktiskt inte det.

»Var det fingrar hon såg, det som stack ut under skynket? Jo, det var en människohand, en arm!«

I februari i år var en kvinna på väg för att hälsa på sin son. Hon kom körande på en liten grusväg norr om Västervik när hon fick syn på en blå Ikeakasse en bit in i skogen. Kvinnan tänkte inte mer på saken förrän några timmar senare då hon, på väg hem igen, noterade något stort och gult, ett skynke av något slag, bredvid kassen. Hon saktade in och krypkörde för att se bättre. Var det fingrar hon såg, det som stack ut under skynket? Jo, det var en människohand, en arm! Som pensionerad sjuksköterska hade kvinnan varit först på olycksplatser, hon hade sett lik förut, men det här, det här var något annat. Kanske en mördad människa. Hon parkerade bilen och gick de tio meterna in mot kärret där kroppen befann sig. Det var kallt, men barmark. Marken frasade under hennes fötter, hennes inre röst upprepade som ett mantra: »Jag får ringa 112, jag får ringa 112.«

Under det gula, som visade sig vara ett badlakan, låg mycket riktigt en kropp. Dockan föreställde en vuxen kvinna. Naken sånär som på fötterna, som var klädda i strumpor. Kvinnan förstod genast vilken sorts docka det rörde sig om. Brösten var enorma och dockan hade ett ändamålsenligt hål mellan benen. Under sin tid på sjukhuset hade hon fått se sin beskärda del av sexleksaker, många av dem hemmagjorda. Stearinljus som hade körts upp i ändan, elkablar som hade förts in i urinrör. Med spruckna tarmar och stomier som konsekvens. Hon kände ungefär samma sak nu, en ilsken förundran. Vad i hela fridens namn hade folk för sig i sängkammaren egentligen? Möjligen var hon också en smula förvånad. Ordet sexdockor fick henne att tänka på trådsmala, Barbie-liknande kroppar. Senare skulle kvinnan få höra, av vänner, att den där pjäsen skulle hon ha baxat hem; de där dockorna betingar saftiga priser. Lättare sagt än gjort. Kvinnan uppskattade att dockan vägde mellan 100 och 120 kilo.

 

Med sin rondör sticker Västerviksfyndet ut. Getingmidja och enorma bröst är fortfarande normen. För att inte tala om ljus hy och vagina. Den som studerar utbudet på svenskspråkiga sajter finner att de flesta ser ut ungefär som just Barbie. Men dockmakarna har åtminstone börjat tänka utanför den heteronormativa ramen. Abyss Creations, som är marknadsledande, tillhandahåller numera dockor av alla möjliga etniciteter och sexualiteter. Nästan.

2017 fastnade ett paket i tullen på Arlanda. Försändelsen, som var adresserad till en man i Ångermanland, innehöll en sexdocka föreställande ett barn. Vid den husrannsakan som följde fann polisen 102 bilder och 79 filmer av barnpornografisk karaktär. Samma år beslagtogs 21 barnsexdockor i Norge. Dockorna var omkring en meter långa, många av dem iförda barnkläder, och levererades tillsammans med utrustning för rengöring.

En av köparna, en man i 40-årsåldern, hävdade inför Senja tingsrätt i norra Norge att han ämnade använda barndockan som en modell i porträtt- och landskapsfotografering. En förklaring som föreföll föga trolig med tanke på att mannen sedan tidigare var dömd för sexuella övergrepp mot minderåriga. »Rätten anser att en barnsexdocka som denna är samhällsskadlig genom att den bidrar till attityder som syftar till att göra sexuella övergrepp mot barn mindre bekymmersamt,« löd ett utdrag ur domen.

»Kan en docka innebära att vi räddar barn från övergrepp, eller förstärker vi bara det pedofila tändningsmönstret?«

Det kategoriska fördömandet är inte särskilt svårt att förstå. Men som vanligt visar det sig att frågan kanske är mer komplex. Kate Devlin, en erkänd forskare inom AI som bland annat har skrivit boken Turned on: Science, Sex and Robots, framhåller att virtual reality används för att rehabilitera sexualförbrytare i Kanada, och Shin Takagi, grundaren av företaget Trottla, säger sig tillverka barnsexdockor just för att pedofiler ska få leva ut sina begär utan att riktiga barn kommer till skada.

Finländska Sexpo, en stiftelse som rehabiliterar pedofiler, anser även de att sexdockor kan ha en välgörande inverkan. Efter beslagen i Norge skrev Sexpo ett öppet brev till finska tullen där de hävdade att oron för barnsexdockor byggde på felaktiga antaganden. Dockorna ökar inte risken för sexövergrepp mot barn. Tvärtom bidrar de till att minska sådana. Sexpo hade själva noterat att pedofiler som erbjuds en etiskt godtagbar kanal tenderar att avstå från att begå reella övergrepp, något som också verifierats i internationella studier. Budskapet: Gör som danskarna! Också där hade barnsexdockor beslagtagits. Rådvilla danska tulltjänstemän hade frågat rättsväsendet vad som gällde och fått till svar att dockorna inte var olagliga. De kunde utan vidare skickas vidare till beställarna.

Sexologen Suzann Larsdotter poängterar att när det gäller barnsexdockor så finns det forskning som pekar åt båda hållen.

– Kan en docka innebära att vi räddar barn från övergrepp, eller förstärker vi bara det pedofila tändningsmönstret? Vi behöver mycket mer forskning, inte fler åsikter. Men det verkar svårt, för människan kan bara inte hålla huvudet kallt när det gäller dockor. Det som sägs säger mycket mer om avsändaren än om sexdockorna.

Så här skrev Jenny Bengtsson om barnsexdockor i sin ledare i Etc: »Likaså är det fullständigt oacceptabelt att män som inte får våldta barn istället ska kunna beställa och våldta dockor föreställande barn.«

Vilket föranleder frågan: Går det att våldta en docka?

 

2013 gick Rakel Wärmländer, dåvarande programledare för barnprogrammet Philofix, under ett pysselsegment loss på en babydocka med en sax. Hon klippte upp bakhuvudet och petade sedan med berått mod ut ögonen, för att slutligen fläka upp magen. Syftet var att på soligt Hajk-manér lära tittarna att man kan förvandla sin gamla docka till en fiffig lampa. Tittarstormen som följde fick SVT att be förbehållslöst om ursäkt. » Den här gången har vi underskattat den skrämmande effekten och dockans starka symbolvärde«, sade den ansvariga utgivaren Kristina Colliander.

»Enligt dockans skapare behandlade nyfikna män henne ›som barbarer‹.«

En som inte upprördes det minsta var sexualupplysaren Sandra Dahlén.

– Jag blir heller inte bestört om ett barn bankar sin docka i väggen, de är ju bara dockor. Fördelen med sexdockor är att de är just dockor, man kan göra vad man vill med dem. Det blir en utvidgad onani, ett experimenterande.

Sandra Dahlén har jobbat med sexualupplysning i 25 år och minns att dildoar för inte alltför länge sedan uppfattades som sorgliga, ämnade för kvinnor som inte »fick något på riktigt«. I dag är dildon snarare en symbol för frigörelse. Vågar sexdockan hoppas på samma statusresa?

– Det kommer att ta tid. Vi människor är vana vid att förmänskliga ting. Dockor är också symboler, och när vi då tillför ingrediensen sex blir det oerhört laddat. Jag vill inte förringa den laddningen, och jag förstår att folk blir initialt upprörda, men den som vidhåller att en sexdocka är avskyvärd borde åtminstone kunna argumentera för sin hållning.

Sandra Dahlén utgår gärna från den socialt accepterade dildon, eller en löspenis, när hon resonerar kring hur olika sexdockorna uppfattas.

– När dildon sitter ihop med en pung, blir det problematiskt och upprörande då, eller krävs det en rumpa också, eller passeras gränsen för det acceptabla kanske först vid en halvkropp?

Att dockorna i eskalerande utsträckning liknar människor kan uppfattas som önskvärt, men det kan också leda till problem, i alla fall om vi ska tro robotforskaren Masahiro Mori som har myntat begreppet »uncanny valley«, kusliga dalen. Hans hypotes: i takt med att robotar eller dockor blir mer människolika blir människans respons också mer positiv – ända tills en vändpunkt infinner sig, där reaktionen istället övergår i avsky. Kanske var det detta som inträffade på en tech-mässa i österrikiska Linz 2017? Sexroboten Samantha, som både kan småprata och stöna när någon vidrör hennes bröst, behövde skickas på reparation efter mässbesökarnas framfart, nedsolkad och med två brutna fingrar. Enligt dockans skapare behandlade nyfikna män henne »som barbarer«.

 

Och medan avancerade skapelser som Samantha väcker intresse så för hennes föregångare en tynande tillvaro.

– Här har vi dem som inte rör sig alls, säger Pamela Ehrström på sexbutiken Love Toys i Stockholm, och nickar menande åt förpackningarna med uppblåsbara sexdockor.

Expediten syftar inte på dockornas faktiska oförmåga att röra sig, utan på att de helt enkelt inte säljer längre. En uppblåsbar Pamela Anderson, Greedy Gilf (»Grab some granny fanny!«), men även »Just-in Beaver«. Dockorna, som går loss på mellan 300 och 400 kronor, säljs främst som plojgrejer, för att användas på svensexor och möhippor. Förr sålde butiken till och med en pump för ändamålet. Inte längre.

– Hur många säljer vi i månaden? Tre? frågar butikschefen Anders Brodin.

– Knappt ens det, svarar Pamela.

Inte heller de något mer påkostade varianterna, där en uppblåsbar kropp kröns av ett mer förfinat dockansikte, de som kostar omkring 2 000 kronor, rör sig i några större volymer.

Vid den bortre väggens kortsida häckar de verkligt åtråvärda, Mandy och Barbara. Eller, det är just det de inte gör. Verklighetstrogna sexdockor binder kapital, dessutom är de skrymmande, så Lovetoys kunder får nöja sig med två högresta vepor. Dockorna, som kostar 18 000 kronor styck, är beställningsvara.

– Optimalt sett borde vi väl ha haft en docka i en glasmonter här, säger Anders Brodin.

– Så att kunderna kan se vad det är.

Mandy och Barbara är typiska representanter för sitt skrå. Vita, storbystade och framför allt då kvinnor. Sexdockor föreställande män existerar – det finns Real Dolls som heter Nick, Nate och Michael – men de säljer blygsamt. Ska man tro personalen på Lovetoys är det dessutom bögar som köper dem, inte kvinnor. Så varför vill inte vuxna kvinnor leka med dockor?

En förklaring är att penetrationssex med en dockpenis står sig slätt på orgasmfronten.

– Varför som kvinna lägga 20 000 på en docka, när du kan få en bra lufttrycksvibrator för under en tusing, säger Pamela Ehrström. Varför betala så mycket för bara en kropp?

Den frågan kan lika gärna ställas till män, och svaret är tydligt. Lovetoys överlägset bäst säljande sexleksak för män är fleshlighten, lösvaginan som har fått sitt skämtsamma namn av att den liknar just en ficklampa. En fleshlight för cirka tusen kronor bereder minst lika stor sexuell njutning som en påkostad docka, försäkrar Pamela Ehrström.

– Det vi säljer nuförtiden är grejer som får jobbet gjort, de behöver inte ens se ut som kön.

Hon funderar en stund.

– Köper man ändå en docka så handlar det om mer än sex, det är vad jag tror.

De flesta beställer sina dockor på internet, där garanteras diskret hemleverans. Men att bli av med dockorna på ett smidigt och anonymt sätt är alltså knivigare. Varken Anders Brodin eller Pamela har hört talas om några retur- eller återvinningsrutiner för sexdockorna. Märkligt, resonerar de. För återvinningsbarhet och ekotänk är annars en viktig faktor när det gäller sexleksaker. Nuförtiden är de flesta uppladdningsbara, berättar Anders Brodin. Vilket innebär huvudbry i soprummet.

– Men womanizer har en lufttrycksvibrator på gång som är helt återvinningsbar, säger han och börjar bläddra i branschmagasinet tills han hittar annonsen: »With PREMIUM eco, you will find a balance between self-pleasure and a sustainable lifestyle.«

Carina Eiche, butiksägare på sexbutiken Lovestore som ligger en bit därifrån, är väl förtrogen med tabut kring avsidestagna sexleksaker. Varje månad åker hon till soptippen med kassar proppfulla av lufttrycksvibratorer, fleshlights och andra uttjänta sexleksaker.

– Det mesta är brännbart, men är det vibrator i så går det i elavfall, säger hon och kastar en klase dildoar i containern.

– Det är pinsamt att kassera sexleksaker, det är allmänt känt. Många frågar redan i samband med köpet: »Hur gör jag mig av med den här, hur återvinner jag?«

Carina Eiche väntar ännu på att få slänga sin första sexdocka, precis som Suzann Larsdotter väntar på att för första gången få frågan: »Hur gör jag mig av med henne?«

– Man kan behandla ett människosubstitut på ett ömt och respektfullt sätt, för att sedan, när dockan inte längre behövs, såga itu den för att få den att gå ner i en sopsäck som kastas på tippen, eller smusslas ut i skogen … för mig är det inte konstigt eller motsägelsefullt. Jag tror att det är otroligt svårt rent känslomässigt, för ägaren, det här att göra sig av med något som har så stort affektionsvärde. Och sedan den praktiska problematiken ovanpå det …

Kanske är lösningen att inte slänga dockorna överhuvudtaget. I USA är reparation ett alternativ. Företag som Galmato haven repair, certifierad Real Doll-reparatör, fixar till ledskador, åtgärdar »köttsår« och fixar till ögon som har hamnat lite snett. Några företag tar i sin tur hand om uttjänta dockor och återvinner eller återanvänder komponenterna. Det finns också en regelrätt andrahandsmarknad där utgallrade dockor säljs till reapris, exempelvis Doll forum for buying and selling sex dolls.

Sverige borde ta efter, anser Suzann Larsdotter. Det händer att hennes vänner roar sig med att skicka bilder på sexleksaker som dykt upp på Emmaus och Myrornas hyllor, utan att butikspersonalen har förstått vad de har råkat placera ut i butiken.

Tanken på att ärva någon annans sexleksak känns avlägsen. Vilket egentligen är löjligt nonsens, påtalar Suzann Larsdotter.

– På många dockor finns en underlivsinsats som går att ta ut och rengöra noggrant, just för att minska det psykologiska motståndet.

Det går alldeles utmärkt att återanvända andras sexleksaker, argumenterar hon, givet att de har desinficerats ordentligt. Och ja, det gäller även sexdockor.

– Många tycker att blotta tanken är jätteäcklig. Vadå, ärva någon annans knulldocka? Då brukar jag vara lite jobbig och fråga dem: »Så när du ligger med människor, då är det bara oskulder som gäller?«