I början av 2003 avgick Gudrun Schyman, Vänsterpartiets mest framgångsrika partiledare genom tiderna, efter ett misstänkt skattebrott. Samtidigt som hon behöll sin riksdagsplats smidde hon planer på ett helt nytt parti.
– Jag hade drivit feministiska frågor länge och ville att Vänsterpartiet inför valet 2006 skulle kampanja under parollen »Vi ser världen med kvinnors ögon«, säger Gudrun Schyman. Men det var visst för provocerande. Istället kontaktade jag feminister i olika organisationer – facken, miljörörelsen, funktionsrättsrörelsen. Vi var kanske ett tiotal till en början.
En av dem var Lotten Sunna, som då jobbade som journalist.
– Jag hade länge rört mig i olika feministiska kretsar och var bland annat med i en mejllista som Linda Skugge startat, där vi skrev om chocken att gå från att vara någon sorts egoindivid till att bli mamma. Det resulterade i antologin Uppdrag: mamma och jag började lobba politiskt kring frågor som individualiserad föräldraförsäkring. Vi skrev på DN Debatt och satte samman en lista på tio politiska förslag som vi skickade till vad vi uppfattade som feministiska politiker i alla partier. Några svarade, men framför allt visade Gudrun Schyman intresse och bjöd in oss till samtal. Efter det ringde hon mig och sa: »Vi ska jobba ihop.« Så berättade hon om planerna på att starta ett feministiskt parti. Då var diskussionerna i sin linda, de hade bara haft en inledande träff under täckmanteln att de var på en danskurs på någon gård.
Schyman:
– Vi diskuterade hur vi skulle få upp de feministiska frågorna och perspektiven på dagordningen. Skulle vi bilda en organisation, ett parti eller driva folkbildning? Starta en feministisk folkhögskola?
Snart kontaktade de litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström, som under 1990-talet bedrivit politiskt påverkansarbete genom det feministiska nätverket Stödstrumporna.
– Vi hade lyckats få till att Sverige var först i hela världen med en jämställd riksdag och regering 1994, säger Witt-Brattström. Många var arga för att vi inte också startade ett kvinnoparti – vi tyckte att det i första hand var upp till de kvinnliga politikerna, men hade sagt att om det inte hänt något på tio år så får vi väl göra det ändå. Jag kan inte säga att jag gick in med så stor entusiasm i Fi, utan det var mer att jag kände ett ansvar att fortsätta jämställdhetskampen.
Under året fick studentpolitikern Sofia Karlsson nys om att något rörde på sig inom Stockholms feministiska kretsar:
– Jag upplevde att det var något stort på gång, så jag såg helt enkelt till att bli inbjuden till ett av de här hemliga mötena. Där tog jag på mig att skriva protokoll – då tänkte jag att jag skulle få komma på nästa möte också.
Du har väl inte missat?
