Han skalar av sig Brixtol-rocken och lägger den i en plastbytta, i en annan placerar han axelremsväskan av brunt skinn och frågar sedan säkerhetsvakten om han kan passera larmbågarna med sina hörapparater. Det går fint. Han fäster en besöksklisterlapp på sin manchesterskjorta och väntar sedan på anvisad plats. Socialdemokraternas kulturutskott har bjudit in till glöggmingel, och egentligen är det inte riktigt Johannes Klenells grej. Efter jobbet är han trött och vill hem, inte frottera sig. Men nu har han förberett sig mentalt med en lugn stund på tidningen Arbetets redaktion, promenerat de två kilometrarna till Riksdagshuset och står artigt och skakar hand med övriga besökare.
Ytterligare en vakt dyker upp för att följa oss genom de underjordiska korridorerna mot riksdagsmatsalen.
– Här gick jag varje dag när jag jobbade som pressis för Vänsterpartiet, säger Klenell. Jonas Sjöstedt i mitten och så ett gäng runt honom, fram och tillbaka till matsalen. Som i West Wing.
Tiden i maktens korridorer var kort, efter bara fyra månader slutade han för att istället börja som kulturredaktör på LO:s tidning Arbetet.
– Jag kände att jag inte hade blivit en bra människa om jag var kvar, jag insåg att jag skulle bli en rätt cynisk partist i slutändan. Dessutom pratade jag med Åsa Linderborg som sa att jag aldrig skulle kunna skriva på kultursidor igen om jag blev för förknippad med partiet. Jag stod i valet mellan makt och frihet, och då var frihet mycket intressantare. Kanske också att stå i rampljuset.
Vad vill du att Filter ska skriva om? Tipsa oss!
