Som musiknörd finns det få saker jag uppskattar lika mycket som en stark anekdot.
En klassisk sådan utspelar sig på ett kafé i Paris på 1980-talet där de två giganterna Bob Dylan och Leonard Cohen stämt träff. Över en kopp kaffe och en och annan cigarett frågade Dylan hur lång tid det tog att skriva Hallelujah.
»Två år«, sa Cohen och avrundade neråt – i själva verket låg sanningen närmare fem år.
Cohen frågade i sin tur Dylan hur lång tid det tog att skriva låten I and I.
»En kvart«, svarade Dylan.
Bland dagens AI-musiker skulle Dylan framstå som en snigel. Med program som Udio och Suno kan du lätt prompta fram en låt genom att peta ner en mening i ett textfält. Beskriv bara hur du vill att den ska låta, typ »Abba möter Burzum i Berghain«, och klicka på »create«.
Glöm musikskolan och 10 000 Malcolm Gladwell-timmar för att bemästra ett instrument. Inga förkunskaper krävs, mer än att du kan uttrycka dig något så när begripligt i skrift.
I den väldigt aktiva Facebook-gruppen »AI Musik – Sverige« delar AI-entusiaster med sig av både låtar och tips. En användare låter hälsa att produktionen blir bättre om man istället för att rada upp olika genrer i textfältet tydligare beskriver låtens önskade uppbyggnad: hur en klatschig schlagermelodi övergår i en bombastisk hårdrocksrefräng, och att stämningen ska pendla mellan »sexig« och »mörk«.
Eftersom både Udio och Suno tar spjärn mot ett enormt referensbibliotek som olovligt matats in i AI-maskinen – vilket vi pratar om i senaste avsnittet av Döda vinkeln – kan du få musiken att låta som vad och vem som helst. Det blev Emma Härdelin, sångerskan i folkmusikorkestern Garmarna, varse häromåret när hon plötsligt hörde sin egen röst i en AI-genererad låt om gängkriminalitet.
När Ipsos fick i uppdrag av musikplattformen Deezer att undersöka hur folk uppfattar AI-musik visade det sig att 97 procent av de tillfrågade inte kunde höra skillnad på musik skapad av AI respektive människor. Därtill ville 80 procent att helt AI-genererad musik skulle märkas upp. Kanske för att det snart är det enda sättet att skilja dem åt. Om du inte, som Emma Härdelin, råkar höra din egen röst.
För den stora massan spelar det kanske inte någon roll i slutändan. Den slutsatsen drar åtminstone en uppgiven Markus Larsson i en krönika på Aftonbladet: »Ingen, eller i alla fall inte tillräckligt många, kommer att bry sig om musikens kreatörer finns på riktigt.«
Själv sörjer jag vad utvecklingen kommer innebära för berättelserna om musiken. Framtidens anekdoter kommer inte handla om möten mellan två legender på ett rökigt kafé i Paris – utan två flimrande noder i en brummande serverhall.
