Dynasty: The Murdochs: En familjetragedi får sitt slut
Se på Netflix.
Behöver världen verkligen ännu en berättelse om Rupert Murdoch?
För drygt fem år sedan var det som att vi inte kunde få nog av mediemogulen och maktkampen kring hans imperium. Först publicerade The New York Times Magazine en fantastisk mastodontartikel om Murdoch och hans potentiella arvingar, vilken sedan låg till grund för en dokumentärserie från CNN – medan BBC producerade sin egen variant. Samtidigt var Succession, dramakomedin direkt inspirerad av spelet om bolaget News Corp, planetens förmodligen mest omtalade TV-produktion.
Men Liz Garbus bakom Netflix nya fyrdelade serie har något som skaparna av de tidigare verken inte hade: facit. Medan de försökte fånga historien medan den hände, kan Garbus ge den sin upplösning. Resultatet är en bedrövande och ofta snaskig berättelse om hur Murdochs företag faktiskt kom att förgöra hans familj.
»It’s the Music You Hear All Day, Without Ever Noticing«: Om skickliga musiker bakom skitmusik
Läs reportaget på The New York Times Magazine.
Titeln i NYT Magazine är missvisande. Jag lägger dagligen märke till musiken – de där generiska melodierna som tonsätter den moderna människans vardag. På engelska kallas »genren« sync eller stock music, och den har ett enkelt syfte: att agera soundtrack åt reklamfilmer, videor i sociala medier eller varför inte realityserier. Reportaget tar sin början i det sistnämnda, med reporterns förundran över hur den enkla popmusiken i programmet Love Island passar lite väl bra till vad som utspelar sig på skärmen.
Han spårar låten till en förbryllande industri med skickliga musiker som – oftare än åtminstone jag kunnat ana – varvar sina jobb som producenter för artister som Charlie XCX med att utföra lukrativa beställningsjobb åt mer okreddiga verksamheter. När du läser reportaget kommer du slås av två insikter: först att du fiffigt nog kan spela upp låtarna som du läser om direkt i texten, och sedan att du hört fler av dem än du trodde.
Exit Through the Gift Shop: Banksys starkaste verk
Se gratis på Youtube eller lite dyrare och med bättre kvalitet på SF Anytime.
Nu när nyhetsbyrån Reuters har lagt en jäkla massa resurser på att avslöja att den mytomspunna gatukonstnären Banksy är en brittisk man med ett generiskt namn, insåg jag att jag aldrig sett hans Oscarsnominerade dokumentärfilm från 2010. Banksys bilder har nästan aldrig gjort något för mig, men filmen är ju kanon!
Vi får följa Thierry Guetta, en energisk typ som man direkt vill tilldela ett antal diagnoser, som är besatt av att filma gatukonst och de som skapar den. Hans mål verkar först bara vara att få hänga med det coola gänget, men när han till sist når fram till Banksy pressas han att omsätta sitt material till en dokumentärfilm. När han visar upp resultatet för britten blir domen: »It was at that point I realized that Thierry maybe wasn’t really a filmmaker. He was maybe just someone with mental problems who happened to have a camera.« Istället byter konstnär och filmare plats, Guetta skapar alteregot Mr Brainwash och lyckas på nåt vänster bli den hetaste konstnären i Los Angeles.
Medan sluttexterna rullade googlade jag vad som verkligen var sant i filmen. Är den en satir, en mockumentär eller faktiskt en dokumentär? Det lutar åt det sistnämnda, men ärligt talat bryr jag mig lika lite om det som om att Banksy tydligen heter David Jones.
Mecenaten: Svensk thriller värd en tur till biografen
Se på bio.
I kortfilmsregissören Julia Thelins långfilmsdebut spelar Carla Sehn en städerska som drömmer om en plats på konstvärldens exklusiva gallerier. När hon lyckas smyga sig in på en utställning tar hon chansen och utger sig för att vara en inflytelserik konstmecenat – en lögn som leder till att hon bjuder hem två konststudenter till sin arbetsgivares tomma lyxvilla. Det är nervkittlande och engagerande, samtidigt som Thelin utforskar frågor om klass, makt och kulturell tillhörighet.
Svenskarna blir allt sämre på att gå på bio. Mellan 2019 och 2025 minskade biobesöken i Sverige från 15,9 miljoner till 10,6 miljoner, och vi är numera sämst i Skandinavien på att se vår egen inhemska film. Det är siffror som väcker oro för svensk films framtid. När det väl kommer en svensk thriller som är så här skickligt filmad och tematiskt rik, är det därför läge att faktiskt köpa den där biljetten. Mecenaten är en rulle vars både anspråk och bildspråk förtjänar att ses på en stor skärm.
Vad vill du att Filter ska skriva om? Tipsa oss!
