I det senaste numret av Filter finns reportaget »Jakten«. Där berättar frilansjournalisten Sara Assarsson om hur hennes bil blev stulen i Malmö hösten 2017, och hur hon bestämde sig för att spåra upp rånarna och förstå varför saker blivit som de blev. Vi ställde några frågor till Assarsson om arbetet med reportaget.
Detta är ett ganska ovanligt reportage: en kriminalhistoria där journalisten själv är den som har utsatts för brottet. Kan du berätta om hur det hela började?
– Jag satt på ett vandrarhem i Sollefteå mer än hundra mil hemifrån när polisen ringde mig. De berättade att min bil hade hittats på Kirseberg i Malmö, med falska plåtar och en sönderslagen ruta. De hade tagit två killar på bar gärning. Jag kände att jag ville ta reda på vilka de här killarna var och hur min bil hade hamnat där.
Vad gjorde att du ville göra detta till en journalistisk berättelse?
– Dels handlade det om ren nyfikenhet från min sida. Som journalist har man carte blanche att ställa en massa nyfikna frågor och nysta i ett händelseförlopp. När det blev rättegång fick jag bara en del av berättelsen, och då bestämde jag mig för att försöka söka upp killarna och prata med dem. Den andra aspekten var att jag såg en berättelse om Malmö bland alla rättegångsprotokoll, förundersökningar och utdrag från Skatteverket. Om utanförskap och vårt sociala arv. Jag ville skildra det Malmö som sällan syns i nyhetsrapporteringen. Vilka är människorna som begår brotten som knappt blir tidningsnotiser? Hur påverkas de som blir utsatta? Jag ville också berätta om mitt möte med rättsväsendet. Men framför allt ville jag vända händelsen till något positivt.
Du har bott i Sydafrika och ägnat mycket av din karriär åt utlandsbevakning. Hur var det att istället vända blicken mot den stad du är uppvuxen och bor i?
– Reportrar får ofta rådet att gräva där de står, och det ligger mycket i det. Generellt tror jag att vi har lättare för att rapportera från Långtbortistan, där det är lättare att distansera sig själv från storyn. Det som fascinerade mig med den här berättelsen var att den handlar om ett Malmö som jag ser varje dag, men inte är en del av. I arbetet med det här reportaget fick jag möjlighet att kliva in i ett skuggsamhälle. Jag bor i centrala Malmö och ser blåljus ute på gatan i princip varje kväll. Nu har jag lite mer förståelse för vad som händer.
Reportaget tog mer än två år att färdigställa. Vad kom du till för insikter under arbetets gång?
– Att jag har ett enormt tålamod! Skämt åsido, men en viktig insikt har varit att vissa saker får ta tid. Jag har ju jobbat med en massa andra grejer under tiden. Sommaren 2019 var jag på väg att ge upp efter otaliga försök att nå en av killarna. Men när jag kom hem efter ett par veckor på mitt lantställe i Småland fick jag äntligen brev från honom. Jag hann misströsta flera gånger, men till slut fick jag den sista pusselbiten. Då var jag rätt nöjd, får jag erkänna. Trägen vinner. Själva skrivarbetet gjorde jag i en enslig stuga i ett naturreservat i Sydafrika. Jag varvade stunderna framför tangentbordet med löprundor bland zebror och antiloper. En annan insikt jag fick under resans gång var hur lite jag vet om det svenska rättsväsendet. Jag var naiv att tro att två personer som grips på bar gärning i en stulen bil också kommer att bli åtalade för stöld. Men riktigt så enkelt är det inte.
Utan att avslöja för mycket så kan man väl säga att texten slutar i moll. Har du haft någon mer kontakt med biltjuvarna sedan du färdigställde reportaget?
– Nej, det har jag tyvärr inte. Jag tänker på dem ganska ofta, och hoppas att det går bra för dem. För egen del tyckte jag att det var fint lära känna två personer som jag annars inte hade träffat.
Läs reportaget »Jakten«! Resten av innehållet från nya Filter #72 hittar du här.
Inte prenumerant ännu? Det kostar bara 39 kr/månad – och då får du Filter i brevlådan samt tillgång till allt vårt innehåll på webben.
Publicerades 31-01-2020. Artikeln är skriven av
Redaktionen.
